Tyskspråkig litteratur

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Tyskspråkig litteratur är litteratur med tyska som originalspråk. Den tyska litteraturen kommer framför allt från tyskspråkiga områden i Tyskland och de stater som föregick Tyskland, samt Schweiz och Österrike.

Från medeltiden till romantiken[redigera | redigera wikitext]

Den första litteratur som kallas tysk var högtysk klosterlitteratur under perioden 750-1050 som hade både kristna och germanska hedniska influenser. Under högmedeltiden fanns tyska som religiöst språk men med inspiration från Frankrike började man även skriva riddarlitteratur och episka verk; från denna tid härstammar bland annat Rolandslied och Nibelungenlied. När kyrkan och riddarnas inflytande minskade under tidig modern tid blev städernas borgare alltmer tongivande. Humanismen och reformationen satte också spår i den tyska litteraturen. Fabler blev under denna tid populära och den utomkyrkliga teatern (inspirerad av kyrkliga skådespel) växte fram som genre.[1]

Romantiken[redigera | redigera wikitext]

Härefter följer den tyskspråkiga litteraturhistorien i stora drag den europeiska med barocken, upplysningen, och romantiken. Till barockens viktigaste författare kan räknas Christian Hofmann von Hofmannswaldau och Daniel Caspar von Lohenstein. Under upplysningstiden var Christian Fürchtegott Gellert populär bland borgarskapet. Sturm und Drang-rörelsen gjorde uppror mot upplysningsidealen. Goethe och Schiller var två av de viktigaste författarna inom denna rörelse. Goethes Den unge Werthers lidanden från 1774 är ett av de mest kända verken inspirerat av rörelsen. Detta uppror mot upplysningsidealen kom att inspirera den tyska romantiken inom vilken det fanns en nationell strömning och folkloristisk strömning: heidelbergromantiken.

Biedermeier och Vormärz[redigera | redigera wikitext]

"Deutschlandlied", även kallad "Tyskarnas sång" (Lied der Deutschen) diktades av August Heinrich Hoffmann von Fallersleben den 26 augusti 1841 på ön Helgoland till en melodi av Joseph Haydn.

Poetisk realism (1848-1880)[redigera | redigera wikitext]

Revolutionsåret 1848 innebär en vändpunkt och litteraturen blir nu alltmer socialrealistisk.

Naturalism (1880-1900)[redigera | redigera wikitext]

Naturalismens genombrott kommer under slutet av artonhundratalet med Gerhart Hauptmanns dramatik. En litterär jugendstil utvecklas också som en reaktion mot naturalismens realistiska verklighetsskildring.

Från 1900 och fram till 1933[redigera | redigera wikitext]

Tiden fram till första världskriget präglas av två rörelser: expressionismen och den så kallade Heimatkunst-rörelsen. Den sistnämnda var en reaktion mot den moderna stadslitteraturen och fokuserade på landsbygden.[1]

Weimarrepubliken och den nya sakligheten[redigera | redigera wikitext]

Weimarrepubliken innebar en litterär blomstring. Litteraturen blev efter det förlorade kriget mer saklig. I På västfronten intet nytt skildrade Erich Maria Remarque illusionslöst första världskrigets vardag. Andra viktiga litterära gestalter under denna tid var Alfred Döblin, Hans Fallada, Erich Kästner, Bertolt Brecht (bland annat den berömda Tolvskillingsoperan) och Carl Zuckmayer. Thomas Mann tog avstånd från den nationalismen och bekände sig till demokratin i romanen Bergtagen.

Litteraturen i Nazityskland[redigera | redigera wikitext]

När Adolf Hitler tog makten 1933 ledde det till att många författare flydde landet och gick i exil. Vissa, som Hans Grimm och Hanns Johst valde istället att samarbeta med den nya regimen. Förtäckt regimkritik förekom i bland annat i Werner Bergengruens Stortyrannen och rättvisan och Ernst Jüngers På marmorklipporna[1] De författare som stannade kvar som regimkritiker i Tyskland hamnade i vad som kallas die innere Emigration.

Tyskspråkig litteratur efter 1945[redigera | redigera wikitext]

Förbundsrepubliken Tyskland[redigera | redigera wikitext]

Efter världskriget kom en ny ung generation författare som ville göra upp med det förflutna. Kafka och Hemingway var förebilder när den nya efterkrigslitteraturen uppstod. 1947 var ett viktigt år. Hermann Kasack gav ut Staden bortom floden, en roman med tydliga Kafkainfluenser. Samma år skildrade Wolfgang Borchert hemvändarnas hopplöshet i radioteaterstycket Där utanför dörren. Radion blev viktigt för spridandet av den nya litteraturen. Samma år bildades Gruppe 47. Bland gruppens medlemmar fanns bland annat Heinrich Böll, Günter Grass och Peter Weiss.[1]

Under 60- och 70-talet kom litteraturen att fokusera på arbetarnas villkor. Gruppe 61 bildades 1961 för att främja arbetarlitteraturen. Under denna tid skildrade Max von der Grün industriarbetarnas villkor. Journalisten Günter Wallraff gjorde sina berömda reportage. Under 70-talet kom en feministisk debatt igång med profiler som Ingeborg Drewitz, Karin Struck, Gabriele Wohmann och Irmtraud Morgner, den sistnämnda från DDR. Under 80-talet kom debatten dock att ebba ut. Botho Strauss blev den främsta företrädaren för det som kallats "den nya inåtvändheten".[1]

Litteratur i DDR[redigera | redigera wikitext]

De flesta författare som flytt valde att återvända till DDR och flera fick poster inom kulturpolitiken. Johannes R. Becher blev kulturminister och Anna Seghers blev ordförande i författarförbundet. Christa Wolfs Der geteilte Himmel handlar om Tysklands delning. Boken filmdramatiserades 1964 av Konrad Wolf.

En istid för kulturen och litteraturen i DDR kom i samband med att regimen fråntog Wolf Biermann hans medborgarskap 1976.

1949 grundade Brecht Berliner Ensemble. I Bitterfeld hölls en konferens 1959 där det uttalades en ambition att litteraturen skulle skildra arbetslivet positivt.[1]. Bitterfelder Weg var en idé om att utveckla den socialistiska kulturpolitiken i Östtyskland och att skapa en socialistisk nationalkultur.

Österrike[redigera | redigera wikitext]

Schweiz[redigera | redigera wikitext]

Liechtenstein[redigera | redigera wikitext]

Nutida litteratur[redigera | redigera wikitext]

Sedan 1990-talet har fyra tyskspråkiga författare fått Nobelpriset i litteratur: Heinrich Böll (Tyskland) 1972, Günter Grass (Tyskland) 1999, Elfriede Jelinek (Österrike) 2004, och Herta Müller (Rumänien och Tyskland) 2009.

Från 1990-talet och framåt har tysk litteratur fått ett stort tillskott av unga författare. Av de mer kända författarna kan nämnas bl.a. Thomas Brussig, Dietmar Dath, Wladimir Kaminer, Daniel Kehlmann, Martin Mosebach, Ulrich Peltzer, Rafik Schami, Bernhard Schlink, Ingo Schulze, Uwe Tellkamp, Uwe Timm och Juli Zeh.

Litterära aktiviteter[redigera | redigera wikitext]

Sedan knappt 30 år tillbaka har det uppstått allt fler litteraturhus (ty: Literaturhaus) i Tyskland. De drivs i regel av icke-kommersiella föreningar och bedriver en mångfald av aktiviteter kring litteratur, som Lesungen (författare läser ur och samtalar om böcker inför publik), föredrag, utställningar, fortbildningsseminarier o.dyl.[2] Några litteraturhus har även bokhandel, bibliotek och café. Som förebild för denna trend brukar anges Literaturhaus Berlin, grundat 1986.

På den tyska bokmarknaden finns idag runt 2 200 aktiva bokförlag.[3] Varje höst hålls Bokmässan i Frankfurt, som är världens största i sitt slag. Näst störst i Tyskland är Bokmässan i Leipzig, som hålls varje vår.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] Nationalencyklopedin 
  2. ^ Bienert, Michael. ”Viele Dächer für die Poesie: Literaturhäuser in Deutschland”. Goethe-Institut e. V. http://www.goethe.de/kue/lit/ein/de6766407.htm. Läst 19 augusti 2013. 
  3. ^ Fischer, Ernst. ”Buchverlagssystem in Deutschland. Ein Überblick”. Goethe-Institut e. V. http://www.goethe.de/kue/lit/ein/de8331936.htm. Läst 19 augusti 2013.