USA:s historia 1865–1914

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Rekonstruktionstiden[redigera | redigera wikitext]

Några dagar efter Sydstaternas kapitulation blev president Lincoln mördad på teatern i Washington (14 april 1865), och vicepresidenten Andrew Johnson (1865-1869) trädde i spetsen för regeringen. Genom sin snart visade efterlåtenhet mot rebellerna samt sin brist på klokhet och takt kom denne snart i öppen strid med kongressens republikanska majoritet och anklagades till sist för högförräderi samt blev med knapp nöd frikänd. Pacificeringen inom republiken fortgick emellertid, och sydstaternas ställning betryckt. En s.k. rekonstruktionslag (1867), innehöll villkoren för deras återupptagande i unionen. Först 1870 var unionens enhet återställd.

Sedan Johnson lämnat presidentposten, intogs hans plats av general Ulysses Simpson Grant (1869-1877). Under sina åtta år som president förlorade Grant mycket av den ära han vunnit då han var general. Republikens yttre ställning var visserligen lysande och befästes mer och mer. Redan strax efter det borgerliga krigets slut hade unionen tvingat kejsare Napoleon III att dra tillbaka sina trupper från Mexiko och uppge tanken att hålla vid liv ett kejsardöme invid republikens gränser. 1867 ökades Förenta staternas område genom köp från Ryssland av territoriet Alaska.

1872 dömde en internationell skiljedomstol i Genève England att till Förenta staterna utbetala en summa av 15,5 miljoner dollar såsom ersättning för den skada republiken lidit under kriget genom sydstaternas i England utrustade kapare (Alabamafrågan). Även en annan strid med England (om tolkningen av en artikel i Oregongränsfördraget 1846) avgjordes till unionens förmån genom kejsarens av Tyskland skiljedom 1872. Förenta staternas inre förhållanden däremot var under dessa år i många avseenden olyckliga. I södern stördes ofta lugnet genom oroligheter, som var följder av kriget och slavemancipationen samt förvärrades genom de maktägandes tillvägagående. Ekonomiska kriser utbröt såsom följder av svindleri och överspekulation; och i synnerhet södern led under trycket av ett fördärvligt skyddstullssystem, som blivit landet pålagt till förmån för de norra staternas stora industriidkare.

Men framförallt annat förstördes och vanärades republiken genom den korruption, som alltmer ohöljd visade sig inom det offentliga livet bland skarorna av yrkespolitiker och rovgiriga ämbetsmän. Främst i denna korruption stod ledarna för det härskande republikanska partiet, som brukade sin makt till sin och sina vänners fördel. I deras händer var presidenten självt endast ett viljelöst verktyg, utan vilja och kraft att råda bot för ett ont, som alltmer upprörde nationen. Avskaffandet av denna korruption, i synnerhet reformen inom ämbetsmannaståndet, blev den amerikanska unionens stora inre fråga och sysselsatte de män, som efter Grants tillbakaträdande styrde republiken såsom presidenter, republikanerna Rutherford Birchard Hayes (1877-1881), James Abraham Garfield (1881), död genom lönnmord 19 september s. å.) och Chester Allan Arthur (1881-1885). Det är icke den enda. Den reaktionära strömningen mot republikanernas övergrepp förskaffade slutligen seger åt det demokratiska partiet, och 4 mars 1885 intog dess kandidat Stephen Grover Cleveland platsen såsom Förenta staternas president.