Ulla von Höpken

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ulla von Höpken
Ulla von Höpken målad av Jakob Björck
Född Ulrika Eleonora von Fersen
24 mars 1749
Död 17 september 1810 (61 år)
Frötuna
Nationalitet Sverige Svenska
Yrke/uppdrag Statsfru
Make 1770 Nils von Höpken
1797 Georg Jonas von Wright
Föräldrar Carl Reinhold von Fersen
Charlotta Sparre
Elias Martin - Ulla von Höpken
Ulrika Eleonora von Fersen i Gustav III:s amatörteater.
Ulla von Höpken

Ulrika Eleonora "Ulla" von Höpken, senare von Wright, född von Fersen den 24 mars 1749, död den 17 september 1810Frötuna gård i Rasbo socken, var en svensk adelsdam och statsfru. Hon var en av den gustavianska tidens mest välkända personligheter och är känd i historien som en av "de tre gracerna". Hon var under sin samtid välkänd för sitt kärleksliv, omnämns i samtida memoarer och dagböcker och har även gestaltats inom kulturen.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund och familj[redigera | redigera wikitext]

Ulla von Höpken var dotter till överhovjägmästare greve Carl Reinhold von Fersen och Charlotta Sparre. Hon var sondotter till Hans von Fersen, brorsdotter till Axel von Fersen d.ä. och kusin till Axel von Fersen d.y.. Gift 1770 med friherre Nils von Höpken (f. 1750, d. 1780), ryttmästare vid skånska kavalleriet. Gift 1797 med överste Georg Jonas von Wright.

Ulla von Höpken presenterades tidigt vid hovet, där hon 1766-1770 var hovfröken hos Sofia Magdalena och gjorde succé med sin skönhet och charm. Prins Fredrik Adolf friade till henne i Drottningholms slottspark, varefter: "hon skrattade och sade ja utan ett ögonblicks tvekan, road och smickrad. Hon skrattade också ännu när han kom och föreslog henne att de skulle växla ringar och blev inte allvarligare när han började överhopa henne med juvelsmycken och andra presenter".[1] Själv ska hon inte ha sett allvarligt på hans förälskelse utan endast sett den som ett smickrande tidsfördriv. Hennes familj var ovillig att ge sitt tillstånd till giftermålet och tvingade henne att återsända presenterna. Då hon visade sig villig att gå med på äktenskap med Fredrik Adolf förklarade familjen, att den förste som friade till henne nästa gång skulle bli hennes tillkommande.

Hon giftes därför snabbt bort med friherre Nils von Höpken 1770. Hennes äktenskap beskrivs som initialt lyckligt: de sades strunta i de ekonomiska problemen och liknades vid Amor och Psyche. Maken beskrivs som mycket vacker, men snart ruinerad genom slöseri och spel. Från 1773 levde de separerade, efter att maken ska ha misshandlat henne i svartsjuka. Maken levde sedan för vin och spel, medan hon återvände till hovet och ägnade sig åt att "behaga andra".

Statsfru[redigera | redigera wikitext]

Ulla von Höpken var hovdam och statsfru hos drottning Sofia Magdalena mellan 1775 och 1795. Hon var under den gustavianska epoken en känd gestalt i hovlivets nöjesliv.

Hennes mor hade under sin tid i Paris undervisats i dans av ballerinan Marie Sallé, en konst som hon sedan lärde ut till döttrarna Augusta och Ulla, som blev kända för sina färdigheter i dans vid hovets amatörteater. Bland de mest framstående medlemmarna i Gustav III:s amatörteater räknas Caroline Lewenhaupt, Carl von Fersen, Hedvig Ulrika De la Gardie, Nils Barck, Maria Aurora Uggla, Otto Jacob von Manteuffel Zöge, Bror Cederström samt systrarna Ulla von Höpken och Augusta Löwenhielm[2]

Ulla von Höpken väckte även uppseende för sina kläder. Hon klädde sig gärna i herrkläder och sågs en gång vid hovet "i livpagesurtut med en blå gördel om livet, med skinnbyxor, stövlar och sporrar" samtidigt som grevinnan Hamilton visade sig i brun surtut till vita byxor, något som Ehrensvärd betraktade som oanständigt[1]

Ulla von Höpken blev känd för sitt kärleksliv. År 1778 blev hon föremål för en skandal då falska brev som utgav sig vara skrivna av henne inbjöd flera män till henne för ett möte på samma gång.[3] 1781 författades karikatyren Lisimons för att beskriva hennes relation med tre olika män samtidigt, vilka därefter blev kallade för hennes lisimons.[3] Ulla von Höpken var nära vän till Gustav III, och de brukade tala till varandra på ett skämtsamt flirtigt sätt som tilldrog sig uppmärksamhet. Gustav III ska en gång ha sagt: "Ja, du Ulla och jag, vi äro väl vänner för evigt och skola aldrig lämna varandra". Ulla svarade då: "Tack så mycket, jag har redan upplevat ett olyckligt äktenskap och det kan vara alldeles nog".[1] Ulla von Höpkens ställning som gunstling stördes 1782 i en konflikt som ska ha uppkommit då Gustav III:s nya gunstling Gustaf Mauritz Armfelt ska ha förtalat henne inför kungen sedan hon uttalat sig förklenande om Armfelt,[4] men deras vänskapsrelation reparerades, och ännu år 1788 omtalade Hedvig Elisabet Charlotta henne i sin dagbok som en person som kunde tillåta sig att tala helt öppet till monarken.[4]

Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorp ger följande beskrivning av henne i sin berömda dagbok från 1779: "Gift såsom helt ung och i saknad av en vårdad uppfostran, kastade hon sig genast in i en mängd äventyr. Alla herrar voro roade av hennes muntra och kvicka konversation; men hennes man, som var svartsjuk och brutal, grälade på henne, så snart hon talade med någon, och nöjde sig slutligen ej med hårda ord utan började misshandla henne. Själv vistades han på värdshus och brukade supa sig full samt spela höga spel, varvid han för det mesta förlorade, och det beklagansvärda tillstånd, varuti han således lämnade sin hustru, har säkerligen bidragit till hennes nuvarande levnadssätt, ty sedan hon på sätt och vis lever skild från sin man, har hon riktigt slagit sig lös. Man måste vara överseende med hennes fel, som ju mest skada henne själv; men vad som är svårare att förlåta är allt det myckna bråk, som hon ständigt ställer till. Som hon lyckats innästla sig uti kungens gunst, tål hon icke, att han visar uppmärksamhet emot någon annan, och hon vill gärna gå och gälla för att vara favoritsultaninna, ehuru ej alltid med vidare framgång. Hennes natur företer en egendomlig blandning av förstånd och lättsinne, och det är ej utan att hon är litet elak. Jag skulle ej vilja vara hennes förtrogna vän, ty hon är ej särdeles grannlaga och skulle utan tvekan sätta den heligaste vänskapsförbindelse på spel, endast för nöjet att få säga en kvickhet; lika ogärna skulle jag vilja vara på spänd fot med henne, ty sina ovänner behandlar hon skoningslöst och skyr ej att utsprida allt möjligt förtal. Hennes ganska lysande själsgåvor äro föga uppodlade, och hon är ej vidare road av läsning och saknar fullständigt allt begrepp om det passande; det är något, som hon ej ens känner till namnet. Hon är mycket behaglig och ser verkligen särdeles bra ut och liknande, åtminstone då hon ännu hade hela sin fraicheur i behåll, fullkomligt en Hebe, varför kungen också lät den namnkunnige bildhuggaren Sergel sätta hennes huvud och anletsdrag på en Venusbild."[5] I ett tillägg från 1782 tillägger dock Hedvig Elisabet Charlotta, att Ulla von Höpken hade förändrats sedan hon 1781 inledde ett fast förhållande och sedan dess hade uppfört sig "mer passande".[6]

Ulla von Höpken kom i konflikt med Gustav III efter att denne vid riksdagen 1789 låtit arrestera hennes farbror. Hon lämnade slutligen hovet år tillsammans med sin syster Augusta år 1795, som en markering mot att deras mor förlorat sin ställning som överhovmästarinna. Hon gifte sig 1797 med en "trogen beundrare", den fem år yngre överste Georg Jonas von Wright, och ska ha levat ett lyckligt liv med honom i Uppsala.[1] Efter makens död 1800 levde hon med sina systrar och "blevo lika allmänt vördade för sin välgörenhet som värderade för sin allmänna välvilja och den finare bildning, som företrädesvis tillkom de personer, som bildat sig vid Gustav III:s hov".

Ulla von Höpken inom kulturen[redigera | redigera wikitext]

Tillsammans med sin syster Augusta Fersen och Lovisa Meijerfeldt kallades hon en av "de tre gracerna", uttryckt i en berömd dikt av Johan Henric Kellgren, »Gracernas döpelse».

Ulla von Höpken avbildades en gång på Gustav III:s beställning som modell för den nakna Venus av Sergel, Venus aux belles fesses (1779), som beställdes av Gustav som motvikt till "Apollino" i hans salong. Han ville ha en Venus Kallipygos, och som "en kompliment åt våra hofdamer" skulle Ulla stå modell för denna. Statyn kom sedan till Nationalmuseum.

En fregatt, HMS Ulla Fersen, namngavs efter henne: den tjänstgjorde i kriget 1790 och erövrades av britterna på väg till Saint Barthelemy i mars 1801.

Ole Söderström skrev en roman om henne: Venus i rokoko: en roman om Ulla von Fersen (Christofers förlag 1960). Hon har betraktats som Bellmans "Ulla Winblad i högreståndsmiljö". G. H. Mellin skrev novellen »Ulla Fersen» (1845).

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Alma Söderhjelm (1945). Gustav III:s syskon. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. 23033 
  2. ^ Göran Alm och Rebecka Millhagen: Drottningholms slott. Bd 2, Från Gustav III till Carl XVI Gustaf / [utgiven] i samarbete med Kungl. Hovstaterna och Statens fastighetsverk (2010)
  3. ^ [a b] Hedvig Elisabet Charlotta (1902). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok. 1, 1775-1782. Stockholm: Norstedt. Libris 8207712 
  4. ^ [a b] Hedvig Elisabet Charlotta (1903). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok. II, 1783-1788. Stockholm: Norstedt 
  5. ^ Hedvig Elisabet Charlotta (1902). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok. 1, 1775-1782. Stockholm: Norstedt. Libris 8207712  s. 175
  6. ^ Hedvig Elisabet Charlotta (1902). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok. 1, 1775-1782. Stockholm: Norstedt. Libris 8207712  s. 454

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Gustaf Elgenstierna: Den introducerade svenska adelns ättartavlor, band 2 (Stockholm 1926)
  • Andersson Ingvar, red (1979). Gustavianskt: [1771-1810] : en bokfilm. Ny svensk historia, 99-0172400-7. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 7280367. ISBN 91-46-13373-9 
  • Grimberg, Carl (1926). Svenska folkets underbara öden. 7, Gustav III:s och Gustav IV Adolfs tid. Libris 78085 
  • Ulla von Höpken i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1917)
  • Forsstrand, Carl (1912). De tre gracerna: minnen och anteckningar från Gustaf III:s Stockholm. Stockholm: Geber. Libris 830711 
  • Hedvig Elisabet Charlotta; Klercker Cecilia af (1923). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok. 5, 1795-1796. Stockholm: Norstedt. Libris 469161  S. 55, 288.
  • Hedvig Elisabet Charlotta (1902). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok. 1, 1775-1782. Stockholm: Norstedt. Libris 8207712  S. 237, 326.
  • Hedvig Elisabet Charlotta; Klercker Cecilia af (1936). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok. 7, 1800-1806. Stockholm: Norstedt. Libris 469167  S. 79.
  • Gunilla Roempke (1994). Gunilla Roempke. red. Vristens makt – dansös i mätressernas tidevarv. Stockholm: Stockholm Fischer & company. ISBN 91-7054-734-3 
  • Alma Söderhjelm (1945). Gustav III:s syskon. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. 23033 
  • http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=15286

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]