Ullhårig noshörning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ullhårig noshörning
Status i världen: Förhistorisk
Stratigrafisk utbredning: Pleistocen
Rekonstruktion
Rekonstruktion
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Uddtåiga hovdjur
Perissodactyla
Familj Noshörningar
Rhinocerotidae
Släkte Coelodonta
Bronn, 1831
Art Ullhårig noshörning
C. antiquitatis
Vetenskapligt namn
§ † Coelodonta antiquitatis
Auktor (Blumenbach, 1807)
Hitta fler artiklar om djur med
Coelodonta antiquitatis

Ullhårig noshörning (Coelodonta antiquitatis) är en idag utdöd art av noshörning som under den senaste nedisningen (Weichsel) var vanlig i norra Eurasien på det område som kallas för mammutstäppen. Utbredningsområdet sträckte sig från västra Europa till östra Asien. I motsats till ullhårig mammut vandrade arten inte över till Nordamerika. Den fanns bara fram till Wrangels ö. Djurets form är känt från grottmålningar i bland annat Frankrike.

Djuret uppkom i regionen som idag täcks av Mongoliet, norra Kina och Sibirien. Till Europa kom den för cirka 450 000 år sedan. Under Weichselnedisningen hade den sitt största utbredningsområde.[1] Detta 3,5 meter långa djur utsattes tidigt för jakt från människan, något som kanske ledde till dess utdöende, även om man inget kan säga säkert. Ullhårig noshörning jagades även av neandertalmänniskan. Det bekräftas bland annat av fynd i Gudenusgrottan i Niederösterreich. Arten försvann för cirka 10 000 år sedan. De yngsta kända fossilen som är 8 000 till 10 000 år gamla hittades i Ukraina. Fynd från grottan Kesslerloch i Schweiz intygar att arten där levde kvar för 12- till 14 000 år sedan.

Ullhårig noshörning hade två horn och det främre nådde en längd av upp till 1 meter. En special anpassning till istidsklimatet var förutom håret att hornet hade blivit plattare för att djuret enklare skulle komma åt att beta. På grund av skallens långsträckta form och kindtändernas konstruktion antas att den huvudsakligen åt gräs. Det bekräftas även av munnens form som var lika bred som hos trubbnoshörningen. Nosen och andra mjuka kroppsdelar hittades i mumifierad form i Sibiriens permafrost. Dessa fossil hade även rester av päls som överensstämmer med den information som finns från grottmålningar.

Sumatranoshörningen är dess nu närmast levande släkting och också den är på väg att utrotas.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 16 juli 2009.
  • Paul S. Martin: Quaternary Extinctions. The University of Arizona Press, 1984. ISBN 0-8165-1100-4
  • Arno H. Müller: Lehrbuch der Paläozoologie, Band III Vertebraten, Teil 3 Mammalia, 2. Auflage. Gustav Fischer Verlag, 1989. ISBN 3-334-00223-3
  • Wighart v. Koenigswald: Lebendige Eiszeit. Theiss-Verlag, 2002. ISBN 3-8062-1734-3

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wissen aktuell: Eiszeitriesen eroberten Europa früher - Fellnashörner lebten schon vor 460.000 Jahren am Fuß des Kyffhäusergebirges