Uniform

Från Wikipedia
Exempel på några olika militära uniformer.

En uniform är en tjänstedräkt som är likformig och fastställd i regler eller avtal. Ofta finns på en uniform någon form av gradbeteckning, eller en namnbricka. Vad som ingår i uniformen varierar mellan olika arbetsgivare, arbetsplatser, länder och yrkesgrupper.

Uniformstyper

En uniform visar att man tillhör en viss organisation, och ibland även vilken ställning man har inom denna. Uniformer är särskilt vanliga inom militär- och polisväsendet, och andra yrken i ordningsmakt eller yrken med disciplinära uppgifter, som kriminalvårdare, väktare, ordningsvakt, tulltjänsteman, parkeringsvakt, sjöbefäl och konduktör. Även Frälsningsarmén och musikkårer bär uniform. Uniformen är i sig självt ett insignium som visar uniformsbärarens ställning. En militär uniform visar att bäraren är en krigsman, dvs. en legal kombattant och därmed åtnjuter skydd enligt krigsfolkrätten. En civil uniform utvisar att bäraren är utövare av offentlig myndighet, dvs. har rätt att ägna sig åt myndighetsutövning. En yrkesdräkt är ett yttre tecken på att bäraren tillhör det yrke som dräkten symboliserar.

Militära uniformer

Militära uniformer är grunden i uniformsväsendet. Fram till mitten av 1600-talet var det bara vissa gardesförband som var uniformerade. För adelsmän var det då tabu att bära uniform, eftersom det ansågs socialt degraderande, då unformer menades likna yrkesdräkter för lakejer och betjänter.[1]

Arméuniformer

När legoknektsarméerna ersattes av kungliga arméer började staten förse regementena med likformig klädedräkt och adelns motvilja att ikläda sig uniformer övervanns. Från början var likformigheten inskränkt till soldaterna i samma regemente, men mot slutet av 1600-talet var i allmänhet truppslagsvisa uniformstyper införda. Genom silver- eller guldknappar, olikfärgade uppslag, västar och byxor, samt olika former på uppslag och ficklock kunde de olika förbanden skiljas från varandra.[1]

Under 1700-talet hade vissa uniformsfärger för framförallt infanteriet kommit att förknippas med vissa länder, så att man kan tala om nationella uniformsfärger. Under 1800-talet övergick de flesta länder till blå uniformer som mera praktiska, utom i Ryssland vilken ju hade en praktisk uniformsfärg (grön) och i Storbritannien som bibehöll rött. I Brittisk-indiska armén började man dock att använda uniformer av inhemskt khakifärgat tyg, som svalare och mera praktiskt i fält. Under boerkriget infördes denna uniform som fältuniform även för den brittiska armén. Detta ledde till att de flesta europeiska arméer övergick till olika former av mera praktiskt utformade fältuniformer i början av 1900-talet. Utvecklingen under resten av detta århundrade var sedan mot alltmer praktiska och skyddsfärgade uniformer.[1]

Arméuniformerna stod i nära förbindelse med det civila modet och det förekom en växelverkan mellan den militära uniformen och den civila modedräkten. Uniformerna är därför lika tidsbundna som den civila klädseln vilka de i stor utsträckning liknade.[1]

Uniformstypernas utvecklingshistoria

Militär uniform Civil modedräkt Kommentarer Militär uniform Civil modedräkt Kommentarer
Soldat från regementet Picardie 1672
Högreståndsperson i justaucorps 1678
Hatten, kråset, justaucorpsen, knäbyxorna, strumporna och skorna är i det närmaste identiska för den militära uniformen och den civila modedräkten under den sista tredjedelen av 1600-talet. Även frisyren är liknande. Mot högreståndspersonens stora allongperuk svarar soldatens fritt hängande långa hår.
Soldat från regementet Picardie 1710
Fransk högreståndsperson 1710
Uniformen och modedräkten har i början av 1700-talet följts åt vad gäller hattbrättenas uppvikning (trekantig hatt), justaucorpsens tillskärning, de smalare knäbyxorna och strumporna som går upp över knäna.
Soldat från 13th regiment of Foot 1742
Engelsk högreståndsperson 1747
På 1740-talet hade den militära uniformen och modedräkten skilt sig åt i många detaljer. Den militära livrockens skörtar fästes upp och strumporna hade i det militära utvecklats till stibletter som gick över skon. Den civila dräkten var ledigare skuren och gav ett elegantare, icke-militärt intryck. De civila strumporna fästes nu upp under knäbyxorna.
Officer och soldat från Füsilier-Regiment Prinz Heinrich von Preußen 1785
Högreståndsperson 1782
Både den militära och civila rocken hade fått en allt snävare tillskärning, som pekade fram mot fracken; hatten hade övergått från trikorn till bikorn. Frisyren, med en rokokoperuk eller pudrat hår och stångpiska var densamma. Den militära uniformen kännetecknades dock även av tydliga militära drag genom stibletterna, officersskärpet och manskapslivremmen, men framförallt genom den särskilda grenadjärmössan.
Officer och soldat från 40th regiment of Foot 1812
Högreståndsdräkt 1815
Den militära uniformen kan inte misstas för en civil dräkt, men följer ändå det civila modets lagar med dubbelknäppt frack med hög krage, långbyxor och tschakå som motsvarar den höga hatten. (Här är det den civile herrn som är efter i modeutvecklingen, då han bär knäbyxor och stibletter.).
Rysk överste i vapenrock med epåletter och lägermössa med skärm (1840-talet).
Hertigen av Wellington och Sir Robert Peel 1844.
När de militära uniformerna från 1840-talet övergick från frack till vapenrock, var det en utveckling mot större fältmässighet, men det var också i högsta grad en utveckling som följde det civila modet. Epåletterna signalerar tillsammans med uniformsfärgen och de nya militära huvudbonaderna dock tydligt uniformens militära tillhörighet. Preussen var det första land som övergav fracken (1843) tätt följt av Ryssland, men i Storbritannien ägde detta uniformsbyte rum först efter Krimkriget.

Källa: [1]

Nationella uniformsfärger på 1700-talet

Infanteriet Frankrike
Spanien
Sardinien
Österrike
Sachsen från1734
Storbritannien
Hannover
Danmark
Hamburg
Lübeck
Sachsen till 1734
Portugal till ca 1750
Irländska regementen i fransk tjänst
Schweizerregementen
i fransk tjänst
Ryssland Bayern Sverige
Preussen
Nederländerna
Holstein-Gottorp
Würtemberg
Savojen
Portugal från ca 1750

Källa: [1]

Infanteriet i de protestantiska staternas arméer bar mörkblå eller röda livrockar, medan i många katolska stater infanteriet hade ljusgrå rockar, vilka omkring 1730 ändrades till vita. Ryssland med sina gröna och Bayern med sina ljusblå infanteriuniformer skapade en egen typisk uniformsfärg. De olika staternas karaktäristiska uniformsfärger för infanteriet kom att associeras med respektive nation, även om stora delar av arméerna, inte minst kavalleriet, bar andra uniformsfärger.[2]

Uniformsutvecklingen under 1900-talet

Källa:[1]

Marina uniformer

Sjöstridskrafternas uniformering kom relativt senare än arméernas. De flesta länders flottor kom att bära blå uniformer som på grund av Storbritanniens sjömilitära överlägsenhet kom att likna dess flottas. Sjöofficersuniformerna kom sedan att ligga till grund för civiluniformer inom lots- och fyrväsende, hamnväsende med mera samt för yrkesdräkter inom handelsflottan och den civila sjöfartsnäringen i övrigt.

Sjömansuniformen

Karaktäristiskt för sjömansuniformen är sjömansmössa (rundmössa), sjömanskrage (blåkrage) och sjömansblus (bussarong). I vissa länder är även en randig sjömansskjorta kännetecknande för sjömansuniformen.

Sjöofficersuniformen

Kännetecknande för sjöofficersuniformen är skärmmössa och dubbelknäppt kavaj där, i de flesta länder, gradbeteckningarna bärs i form av galoner på underärmen. Vit sommaruniform är en variant där gradbeteckningarna ofta bärs på kavajen eller skjortans axelklaffar. I de flesta länders flottor bär sjöunderofficerare uniformer av samma typ. Tidigare bar underbefälet i många länder istället enkelknäppta kavajer.

Flygvapenuniformer

När flygstridskrafterna efter första världskriget fick en permanent och självständig ställning,som truppslag i armén, vapenslag i flottan eller som en egen försvarsgren, uppkom frågan om deras uniformering. Storbritanniens flygvapen (Royal Air Force, RAF) var det första flygvapen som blev en egen försvarsgren 1918. Dess uniform kom i viss utsträckning att vara vägledande för världens flygvapenuniformer, även om den inte fick samma genomslagskraft som den brittiska flottans uniformer fick på marinuniformerna. RAF antog en gråblå uniform med officernas gradbeteckningar på underärmarna, precis som i flottan. Vapenrocken var av kavajtyp med nedvikt krage och slips. När Nazityskland upprustades med ett eget flygvapen 1935, antogs en uniform av motsvarande typ för det nya Luftwaffe, dvs. gråblå vapenrock med nedvikt krage. Gradbeteckningarna var dock av armétyp och på kragen anbragtes för vapnet karaktäristiska färgade kragspeglar. I andra länder antog flygvapnen en uniform som var ett mellanting mellan RAF-uniformen och den traditionella sjöofficersuniformen. Det innebar en blå enkelknäppt kavaj med slips och gradbeteckningar i guld på underärmarna. Det franska flygvapnet fick en sådan uniform 1935, men det svenska flygvapnet hade redan 1926, när man blev en självständig försvarsgren, fått en uniform av denna typ.[1] USA:s flygvapen blev 1947 en egen försvarsgren och antog en uniform som liknade arméns, men i ett flygvapenblått utförande. 1993-1999 hade man en uniform liknande de svenska och franska flygvapnens med officerarnas gradbeteckningar på underärmarna. Då gradbeteckningarna var i silver kom uniformen att se ut som en yrkesdräkt för kommersiell flygtrafik vilket gjorde den mycket impopulär bland personalen.[4]

Civiluniformer

Under tidigmodern tid hade ämbetsmännens klädedräkt rättat sig efter hovmodet. Men vid övergången till den moderna tiden började civiluniformer tas i bruk för statens tjänstemän.[5] Civiluniformerna kom som den del av de omfattande europeiska reformer vilka genomfördes som en reaktion på den franska revolutionen. Dessa reformer bröt sönder adelns och kyrkans privilegier och banade väg för ett borgerligt samhälle. Civiluniformerna hade som syfte att symbolisera nationalstatens ideal och den effektiva och rättvisa förvaltning som skulle styra den. Uniformen hade en yttre och en inre funktion; utåt skulle den inge respekt och förtroende för statsapparaten, dess regelverk och tjänstemän, inåt skulle den betona den administrativa strukturen och inge ämbetsmännen stolthet och kåranda.[6]

Tyskland

I Tyskland var de större staterna, framförallt Preussen, pionjärer för det civila uniformsväsendet med de militära uniformerna som förebild. Civiluniformerna följde därför inte bara det militära uniformsmodet utan, precis som i det militära, angav uniformens färg, form och dekorationer uniformsbärarens grad och funktion. Framförallt ansågs det viktigt att yngre ämbets- och tjänstemän i sin klädedräkt inte skulle efterapa det snabbt växlande modet och väcka anstöt genom iögonenfallande klädsel.[5] [6]

Den första större personalkår som i Preussen ålades att bära en vardagsuniform i den dagliga tjänsteutövningen var posten 1785. Den bestod av en blå rock med orangefärgad krage och uppslag. Dekorationer och tillbehör, som ägiljett, hattutsmyckning och värja åtskilde de olika ämbetsmannagraderna inom postverket. Gradvis övergick allfler ämbetsverk och personalkårer till att bära uniform, även om de inte i sitt dagliga värv ständigt var i kontakt med allmänheten. Samma utveckling ägde rum även i andra tyska stater än i Preussen. De stora staterna, som Preussen och Bayern, betonade statsverkets enhet genom att föreskriva en gemensam grundläggande uniformsfärg, i Preussen mörkblå och i Bayern mellanblå, medan mindre stater betonade sin storhet genom att ge varje ämbetsverk en egen uniformsfärg.[6]

Efter det första världskriget, när de tyska monarkierna störtades, avskaffades de flesta civiluniformer för statstjänstemän. I Weimarrepubliken betraktades civiluniformer som uttryck för föråldrade autokratiska strukturer. I Nazityskland ägde en enorm massuniformering, av politiska organisationer med militärliknande strukturer, med medlemmar iklädda i uniformer som efterliknade de militära hierarkierna.[6] Men det var endast statstjänstemän med en tjänsteställning som motsvarade överstes, eller högre, vilka från 1933 tilldelades särskilda civiluniformer för statstjänstemän.[7] För tjänstemän vid statliga myndigheter med uppdrag i de ockuperade länderna omfattade uniformeringen även annan och lägre personal.[8]

Efter andra världskriget bars i Västtyskland civiluniformer enbart av personal med offentlig myndighetsutövning, som poliser, gränsbevakare eller kriminalvårdare, liksom personalen vid vissa offentliga tjänster, som postverket, järnvägarna, brandförsvaret eller skogsvården.[6] I Östtyskland däremot, där både arvet från Preussen och inflytande från Sovjetunionen, med dess rikliga flora av civiluniformer, präglade utvecklingen kom civiluniformerna i stor utsträckning att leva kvar till Tysklands återförening 1990.

Sverige

Den första egentliga civiluniformen i Sverige togs i bruk vid inrättandet av Vasa hovrätt 1766. Nationella dräkten kan ses som en föregångare till de civiluniformer som landsstaten införde 1802, följt av adelsuniformen 1805. Polis och brandkårsuniformer infördes framåt mitten av 1800-talet.[9]

Svenska civiluniformer omkring 1920

Hovuniform

Hovuniform är en enhetlig klädsel som bärs av personer vid ett hov. Hovuniformena utgjorde, tillsammans med de militära uniformerna, ursprunget till civiluniformerna. De äldsta hovuniformerna var hovdräkter, en term som idag är förbehållen kvinnliga hovmedlemmar. Den äldsta hovdräkten var den burgundiska; den viktigaste var den spanska, som bars vid det spanska hovet (till republikens införande) och vid det österrikiska (Spanische Hoftracht) (till Josef II:s tid), och var en viktig beståndsdel i det komplicerade spanska hovceremonielet.[10]

Diplomatuniformer

Diplomatuniformer är särskilt utsirade uniformer som bärs av diplomater och konsuler vid offentliga framträdanden. De infördes i Europa omkring 1800, som en del i det allmänna införandet av civiluniformer, och var utformade efter de hovuniformer som redan fanns. Diplomatuniformer avskaffades i de flesta länder under 1900-talet, men förekommer fortfarande hos vissa stater.[12]

Polisuniformer

I Europa finns det två polisiära traditioner. Dels en tradition med en lokalt förankrad, civil polis, som från sitt medeltida ursprung var kommunal, men med tiden allt oftare blev förstatligad. Denna tradition kallas i polisforskningen den anglosaxiska traditionen. Dels en tradition med en centraliserad, militärt organiserad, statlig polis. Den kallas den kontinentala traditionen.[13] Nästan alla utomeuropeiska länder har upptagit en eller bägge av de europeiska traditionerna vid utformningen av sina polisväsenden. Dessa två traditioner återspeglar också sig i polisuniformens utseende. Den kontinentala traditionens poliser har oftast militärliknande uniformer, inte sällan av precis samma typ som arméns, medan den anglosaxiska traditionens uniformer idag oftast kan räkna sitt ursprung i Londonpolisens första blå uniformer.

Frankrike

Den första militärt organiserade polisen hade sitt ursprung i Frankrike, det var maréchaussée, gendarmeriets föregångare. Prévôts des maréchaux, marskalkämbetets fogdar, hade till uppgift att upprätthålla ordning bland de stora skaror civila som alltid medföljde de medeltida arméerna. Under 1300- och 1400-talen utökades deras jurisdiktion till att gälla även grova våldsbrott utanför armén och alla brott som begåtts av återfallsförbrytare.[14] Hela denna organisation med fogdar och väblar kallades Maréchaussée de France och utvecklades till en kunglig landsortspolis. År 1720 ställdes maréchaussée under gendarmeriets, det tunga adelsrytteriets, administration. Vid den franska revolutionen avskaffades maréchaussée för att under Napoleon I återuppstå under namnet Gendarmerie Nationale.

Storbritannien

Den första poliskår jämförbar med dagens polis inrättades 1667 under kung Ludvig XIV i Frankrike, även om den moderna polisen brukar spåra sina rötter till 1800-talets inrättande av marinpolisen i London, polisen i Glasgow, och Napoleons poliskår i Paris. Heliga hermandad från mitten av 1500-talet brukar också ses som en av de första poliskårerna. Den första moderna civila polisstyrkan sägs allmänt vara London Metropolitan Police, som inrättades 1829, och som främjat polisens förebyggande roll som ett avskräckande medel mot urbana brott och oordning. Londonpolisens första uniform utformades medvetet för att inte likna arméns, därför valdes den blå uniformsfärgen. Armén och milisen i röda uniformsrockar hade tidigare slagit ned kravaller och var mycket impopular hos Londonpöbeln.

Sverige

I Sverige är det anglosaxiska polistraditionen med blå uniformer som är grunden till den moderna polisuniformens utformning. Den första moderna polisorganisationen i Sverige etablerades vid inrättandet av Stockholm stads polisverk 1850, då den gamla stadsvakten och separationsvakten lades ner.

Yrkesdräkter

Servitris på en restaurang i gamla Västtyskland 1988.
Hembiträde i serveringskläder.

Efter andra världskriget har civiluniformer, utom för ren myndighetsutövning, i allt större utsträckning övergått att bli yrkesdräkter. Uniformens militära element vilka symboliserade rang och funktion inom en hierarkisk organisation har försvunnit. Yrkesdräkterna har blivit en del av företagsidentiteten vilken skall kommunicera företagets vision och mål. Yrkesdräkten blir därför en viktig del av ett företags marknadsföring. En tilltalande yrkesdräkt förmedlar en bild av ett ekonomiskt framgångsrikt och förtroendeingivande företag och lockar därför till sig fler kunder. Den fyller även en identitetsskapande funktion där den anställde identifierar sig med företaget och dess mål.[6]

Flygtrafik

I trafikflygplan brukar både pilot och kabinpersonalen ha uniform.

Hotell och restaurang

hotell och restauranger bär personalen ofta uniform. Serveringsdräkt är ofta yrkesdräkt för serveringspersonal.

Husligt arbete

Vissa arbetsgivare bestämmer att till exempel deras hembiträde, betjänt eller barnflicka av olika anledningar skall vara klädda särskilda kläder i arbetet, särskilt om de är inneboende. I till exempel Sverige har detta, precis som att ha husligt anställda, blivit mindre vanligt från 1950-talet, medan det fortfarande är vanligt i en del andra länder.

Klädseln kan variera mycket beroende på arbetsgivaren, till exempel kan hembiträden eller barnflickor ha på sig klänning eller vit blus/skjorta, svart kjol och svarta skor. Betjänter kan till exempel bära vit skjorta och slips samt svart kostymbyxor, ibland även med kavaj och/eller väst. Många gånger, särskilt för flickor och kvinnor, ingår även förkläde i uniformen, som ofta både har skyddande och dekorativt syfte.

Yrkeschaufför

Bland yrkeschaufförer bär framförallt lokförare och busschaufförer uniform.

Politisk uniform

Huvudartikel: Politisk uniform

Politisk uniform är en enhetlig klädsel inom en politisk organisation. Det är förbjudet i vissa länder, bland annat Storbritannien sedan 1936 samt i Tyskland. Sverige hade ett förbud åren 1947-2002, se vidare uniformsförbud. Vissa länder förbjuder även medlemmar i de väpnade styrkorna att engagera sig politiskt då de har på sig militäruniformen.

Skoluniform

Finländska studentuniformer 1853.
Huvudartikel: Skoluniform

I vissa länder bär även skolbarn uniform, till exempel i Storbritannien. Det ses ibland på främst lägre skolstadier som en del i arbetet mot mobbning av elever som inte har så kallade märkeskläder. Viss typ av skoluniform eller enhetlig klädsel kan bäras vid enstaka privatskolor i Sverige, till exempel vid Lundsbergs skola i samband med exempelvis avslutningar. Skoluniform är omdebatterat.

Referenser

Se även

Externa länkar