Universalism (teologi)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Universalismen (av latinets universalis, "allmän") eller apokatastasisläran är läran om allas slutliga frälsning eller alltings återställelse (apokatastasis panton). Denna teologisk riktning har funnits under hela kristendomens historia, men betraktas idag som kättersk av de flesta kristna kyrkor.

Universalismen kritiserar starkt den traditionella kyrkliga läran om evigt helvete och menar att existensen av något sådant skulle göra Gud till ett monster.

Under kristendomens första århundraden förfäktade majoriteten av de teologiska skolorna universalism.[1] Enligt forskaren John Wesley Hanson företräddes universalismen av så viktiga teologer som Origenes, Theodor av Mopsuestia, Athanasius, Gregorius av Nyssa, Gregorius av Nazians, Ambrosius och Hieronymus. Universalismen var särskilt allenarådande bland östkyrkans kyrkofäder. Det var när urkyrkan nådde väst som den grymma helvetesläran, kallad Den dubbla utgången uppstod, först hos juristen och kättarförföljaren Tertullianus. Med kättarförföljaren Augustinus fick "Den dubbla utgången" status som den officiella katolska kyrkoläran och kom att dominera påvarnas, biskoparnas och de mäktigas syn ända fram tills idag. Bland kättarna var universalismen allmän och man påträffar den hos katarerna, albigenserna, valdenserna, lollarderna och bland anabaptisterna. Lekmannamystikerna var ofta universalister, såsom Julian av Norwich.

Reformatorerna förde huvudsakligen vidare Augustinus helveteslära, men i den radikala reformationen vann universalismen nya anhängare. Inom såväl anabaptismen[2] som herrnhutismen[3] var universalismen allmänt spridd.


Andeskådare har ofta förfäktat universalismen på basen av samtal med änglar. Således var andeskådarna Jane Leade och George de Benneville universalister. Den sistnämnde fick ett löfte av himlens änglar om alltings återställelse efter att han känt de fördömdas plågor som sina egna.

Den kristna universalismens moderne grundläggare var John Murray, som kom till Boston 1770 och 1774 bildade den första universalistiska församlingen, i Gloucester, Massachusetts. Hans verk fortsattes från 1790 av predikanten Hosea Ballou, vars avhandling om försoningen av universalisterna betraktas som epokgörande.

Den moderna nytestamentliga exegeten Wilhelm Michaelis har skrivit böcker där han menar sig demonstrera att Bibeln otvetydigt lär universalism. En mycket känd kristen universalist i modern tid, Sadhu Sundar Singh var också andeskådare och samtalade mycket med änglar om detta tema. Han träffade också Swedenborg i andevärlden och fick bekräftelse av honom på denna läras riktighet. Karl Barth tangerade universalismen, men bara som ett hopp. Han ville inte lära ut den. Detsamma gjorde Hans Urs von Balthasar. Jürgen Moltmann däremot inte bara hoppades utan trodde på den och lärde ut den som en integrerad del av dogmatiken.

Under inflytande från unitariska kretsar har läroåskådningen så småningom vunnit en mera rationalistisk prägel, än den ursprungligen hade.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ New Schaff-Herzog Encyclopedia of Religious Knowledge, volym XII, sid. 96
  2. ^ Universalism Within the Anabaptist Movement
  3. ^ Kalen Fristad: Destined For Salvation: God's Promise to Save Everyone, sid. 122-123. Kearney, Nebraska: Morris Publishing, 2003. ISBN 0972962506


Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.