Uppförandepraxis

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Uppförandepraxis är den samlade kunskapen om den äldre musikens praktiska utförande, dess funktioner och sociala miljö, tillämpad som rekommendationer för nutida framföranden.

Intresset för att rekonstruera musik uppstod under romantiken som ett resultat av en idealiserad syn på äldre tider och ett ansvar för det musikhistoriska arvet.

Uppförandepraxis omfattar studier av notskrift och det har lett till intresse för det handskrivna originalmanuskriptet. Värdefull information har man också fått genom att studera gamla instruments konstruktion, stämning, spelarter och fingersättningar, kunskaper som kommit att tillämpas i tillverkningar av kopior av gamla instrument. Det instrument som borde vara det bäst bevarade, människorösten, har i det praktiska mötet med äldre tekniker som falsettsång och kastratteknik, visat sig höra till de mer problematiska. Till källmaterialet räknar man bildmaterial som kan lämna värdefull kunskap om ensembletyper, musikens funktion och sociala miljö. Insikten att varje tid i någon mening är expert på sin egen tids musik har lett till ett starkt intresse för samtida texter och läroböcker.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]