Befrielsekriget

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Upproret mot Kristian II)
Hoppa till: navigering, sök
Befrielsekriget
Gustav Vasa i Mora.jpeg
Gustav Vasa talar till dalkarlarna i Mora.
Ägde rum 15211523
Plats Sverige
Resultat Svensk återvunnen självständighet,
Kalmarunionens upplösning, svenskt territoriellt krav på Skåne, Gotland och Blekinge.
Stridande
Sweden greater arms three crowns.svg Svenska unionsmotståndare, stödda av
Flag of the Free City of Lübeck.svg Lübeck (från 1522)
 Danmark
Flag of the Kalmar Union.svg Kalmarunionen
Befälhavare/ledare
Sweden greater arms three crowns.svg Gustav Vasa
Sweden greater arms three crowns.svg Kristina Nilsdotter
Sweden greater arms three crowns.svg Anna Eriksdotter
Danmark Kristian II
Danmark Fredrik I

Befrielsekriget var ett uppror i Sverige som ägde rum 15211523 mot kungen Kristian II, dåvarande kung av Danmark och Norge. Kriget resulterade i att Kalmarunionen upplöstes och Sverige återvann sin självständighet.

Livgardet bär ännu på sina fanor segernamnet Befrielsekriget 1521 broderat i guld. Sveriges nationaldag firas till minne av att Gustav Vasa valdes till kung i Strängnäs 6 juni 1523.

Upptakten[redigera | redigera wikitext]

Kriget hade sin upptakt i Kalmarunionen som ingicks 1397 mellan de tre nordiska rikena Sverige, Danmark och Norge. Flera uppror i Sverige föregick kriget, såsom exempelvis Engelbrektsupproret 1434–1436 och Pukefejden. Engelbrekts uppror ledde till att unionskungen Erik av Pommern abdikerade och upproret innebar även upptakten till Kalmarunionens fall lite drygt 90 år senare.

Kristian II, kallad ”Kristian tyrann”, var den siste danske kung som lyckades bli vald till kung av Sverige år 1520, detta genom att med tyska och danska trupper tränga in i Sverige. En svensk bondehär under Sten Sture den yngre gick för att möta hotet och härarna möttes utanför Ulricehamn (dåvarande Bogesund) i Slaget på Åsundens is. Svenskarna förlorade och Sten Sture den yngre avled av sina skador under sin färd mot Stockholm. Sverige stod därmed utan någon självklar ledare. Stockholm kapitulerade till Kristian den 5 september 1520 och redan den 8 november iscensatte han Stockholms blodbad. Därefter återvände han till Danmark, i trygg förvissning om att Sverige blivit återerövrat. Detta visade sig felaktigt, och uppror bröt omgående ut.[1]

Upproret[redigera | redigera wikitext]

Under december 1520 började de första upprorsryktena spridas och nådde snart Stockholm. Den av Kristian lämnade regeringen under biskop Gustav Trolle och Didrik Slagheck fick snart mer säkra uppgifter att det var i Dalarna som det börjat koka. De skickade omgående ut en ryttarstyrka om cirka 100 man för att infånga upprorsmannen Gustav Eriksson. Styrkan kom dock bara till Rättvik där den överfölls av uppbådade bönder. Dessa hade egentligen inget emot kung Kristian, men de ansåg inte att han med beväpnade soldater fick gripa någon fri man i Dalarna. Soldaterna tog sin tillflykt i prästgården, men dörrarna blev snart inslagna av de uppretade bönderna och soldaterna led stora förluster. De drog sig därefter tillbaka mot kyrkan och satte sig i säkerhet i tornet som bönderna genast besköt med pilar. Soldaterna fick nog och begärde kvarter, vilket gavs och de fick fritt avtåga mot löfte om att inte gripa eller skada Gustav Eriksson.

År 1521[redigera | redigera wikitext]

Efter att kungens styrka slagits i Rättvik försökte Gustav Eriksson få allmogen i Mora att resa sig mot Kristian. Men trots hans övertalningsförsök, och de kungliga soldaterna som hade kommit till Rättvik, så vägrade befolkningen i Mora ställa upp för Gustav. Han insåg då att han inte var säker i Sverige, utan gav sig av på skidor mot Norge.

Samtidigt som Gustav gav sig av kom fler svenska adelsmän till Mora, bland dem Lars Olofsson. De kunde berätta om Kristians framfart, om Stockholms blodbad och hur den svenske riksföreståndaren Sten Sture den yngres lik hade grävts upp och skändats. Dessutom påstod de att Kristian nu skulle straffa dalkarlarna. Dessutom så förebrådde de nyanlända dalkarlarna för hur de behandlat Gustav Eriksson som så ofta utmärkt sig i strider mot danskarna. Snart vek sig männen i Mora och de skickade ut två skidlöpare, Lars från Kettilbo och Engelbrekt från Mora, efter Gustav som snart återfördes till Mora. I mitten av januari 1521 sammankallades åter folket i Mora och närliggande socknar till ett möte där Gustav Eriksson, då 24 år, utsågs till "hövitsman över Dalarna och meniga Sveriges rike". Han fick 16 livvakter han kunde styra över. Dessa 16 livvakter skulle så småningom bli Svea Livgarde.

Det första den nye hövitsmannen gjorde var att ordna sin ekonomi och omgående beslöts det att den nyuppsatta styrkan skulle gå mot Falun dit man anlände den 10 februari. Fogden tillfångatogs och allt danskt gods, samt insamlade skatter, beslagtogs. Dessutom fick man tag i stora mängder tyg som användes till uniformer och nya fanor. Styrkan drog sig tillbaka, men återkom snart för att vädja till bergsmännen att ansluta sig till upproret. Dessa gick med på detta då Kristian, och framför allt hans nya skatt, börjat bli hatad. Då bergsmännen gått med sändes även bud till Hälsingland, som erbjöds delta i upproret.

Med en nu stor styrka under sitt befäl tänkte Gustav Eriksson ta nästa steg - att inta den viktiga stödjepunkten Västerås. Detta skulle ha kunnat ge upproret en bra bas, samtidigt som det låg nära både till Uppsala och Stockholm. Gustav fick dock inget ordentligt svar från hälsingarna, som inte vågade gå mot statsmakten. Gustav vände sig då till Gästrikland som tämligen snabbt gick med i upproret. Detta innebar att även Gävle, som den första staden, ställde sig på Gustavs sida. Denna framgång för Gustav skapade en stark medvind för upproret som nu lockade till sig stora skaror med folk. Hären växte, och även adelsmän som hållit sig gömda kom nu fram och ställde sig på Gustavs sida.

Regeringen i Stockholm började förstå att något allvarligt höll på att hända, och de sände en stark styrka norrut för att kväsa upproret. Härarna manövrerade sig närmare varandra, och snart blev det tydligt att ett slag skulle komma att stå. Slaget vid Brunnbäcks färja blev det första verkliga fältslaget under befrielsekriget.

Efter segern vid Brunnbäck hade Gustav vunnit sin första stora seger, men nu hade även regeringen och kung Kristian förstått att situationen var väsentligt allvarligare än tidigare. Gustav samlade fler män inför anfallet på Västerås, samtidigt som de regeringstrogna samlades utanför Västerås.

I detta läge insåg Gustav att han nu behövde en väsentligt mer välövad och drillad armé. Det skulle inte längre fungera med uppbådade bönder. Så innan de anträdde marschen mot Västerås övades styrkorna, och de delades in i rotar och fänikor, samtidigt som dugligt folk sattes som befäl över dessa. I april tågade så styrkan, som nu uppgick emot 15 000 man, mot Västerås. Den 23 april mönstrades styrkan vid Romfartuna, cirka 2 mil från Västerås. 5 dagar senare bröt man upp och tågade i två avdelningar mot Västerås. Samtidigt utfärdade Gustav en officiell krigsförklaring mot Kristian II.

Slaget om Västerås inleddes med att Gustav Vasa med trupper anlände till Västerås 29 april och började förbereda en belägring. Då Didrik Slaghecks trupper fick se bondehären gjorde de ett utfall som Gustav Vasas trupper lyckade stå emot. Någon avgörande seger lyckades man dock inte vinna, utan kungens trupper höll sig kvar i staden i en månad och gjorde flera nya om än misslyckade utfall. Den 20 maj gav kung Kristians soldater staden förlorad, lämnade en garnison i Västerås slott och lät utskeppa övriga trupper. Västerås slott kom att hålla ut fram till 30 januari 1522, då försök att undsätta slottet sjövägen från Stockholm misslyckats.

Gustav Trolle hade i april sänts mot Hälsingland, men när hans tvåhundra ryttare såg den tusenhövdade bondehären flydde de söderut och vid slutet av april 1521 var Gustav Vasa herre över Dalarna, Gästrikland, Västmanland och Närke, dock med undantag av slotten.

Den 15 juli 1521 blev det riksmöte i Stockholm. Gustav Eriksson (Vasa) erbjöds fri lejd till Stockholm. Allting skulle vara förlåtet. För att bevisa detta lät Gustav Trolle låsa in Didrik Slagheck, dessutom lovades stora mängder med malt och humle. Gustav Eriksson avvaktade. Snart hade revolten nått Brunkeberg men bönderna kunde omöjligt storma staden.

Det blev lugnare under sommaren 1521. Många åkte hem så länge till sina gårdar och hjälpte till med skörden. Lars Siggesson Sparre, som också varit gisslan hos Kristian II men som gått över till kungens sida, gick nu över till Gustav Eriksson. Även Hans Brask och Ture Jönsson gick över till Gustav Eriksson och under senare hälften av augusti erkändes han av Götalandskapen som Sveriges rikes hövitsman på en herredag i Vadstena. Samtidigt lämnade den av Kristian II insatta regeringen Sveriges område.

År 1522[redigera | redigera wikitext]

På vintern gick befälhavaren på Stegeborg, Berend von Melen, över till Gustav Eriksson och slottet Stegeborg föll i händerna på upprorsarmén. De viktigaste av fästningarna höll dock stånd och först sedan svenskarna i mitten av 1522 erhållit understöd med fartyg från Lübeck kunde dessa framgångsrikt intas.

År 1523[redigera | redigera wikitext]

Kalmar intogs den 27 maj 1523 och Stockholm kort därefter (17 juni) och Gustav Vasa kunde hålla sitt intåg i huvudstaden på midsommardagen den 23 juni 1523. Under sommaren och hösten gav sig de sista fästena i Finland.[1]

Som riksföreståndare hade Gustav Vasa lett största delen av befrielsekriget, som konung avslutade han det. Till konung hade Gustav Vasa blivit utsedd på riksdagen i Strängnäs 6 juni 1523 men först 12 januari 1528 kröntes han i Uppsala domkyrka). Därmed hade den provisoriska nationella styrelse som upprättats då Sten Sture den äldre femtio år tidigare utsågs till riksföreståndare övergått till att bli stadigvarande.

Freden[redigera | redigera wikitext]

Även i Danmark hade det skett stora förändringar och kung Kristian hade blivit avsatt och ersatt med Fredrik I. Gustav Vasa och Fredrik möttes och kort därefter hade man nått ett fredsfördrag; själva freden slöts i Malmö den 1 september 1524 och kallas allmänt för Malmö recess.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Befrielsekriget 1521-1523 Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek

Källor[redigera | redigera wikitext]