Urininkontinens

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Urininkontinens
Klassifikation och externa resurser
ICD-10 N39.3

-N39.4

, R32
ICD-9 788.3
DiseasesDB 6764
MedlinePlus 003142
eMedicine med/2781 
MeSH engelsk

Urininkontinens innebär oförmåga att kontrollera urin. Symtomen kan hanteras bland annat med hjälp av inkontinenshjälpmedel, som exempelvis blöja eller kateter. Grundorsaken behandlas med varierande metoder, däribland muskelträning och kirurgi.

Typer av urininkontinens[redigera | redigera wikitext]

Urininkontinens brukar indelas i ansträngningsinkontinens och trängningsinkontinens. Det förra innebär läckage av mindre mängder i samband ansträngning eller kontinuerligt läckage. Trängningsinkontinens innebär plötslig tömning av urinblåsan. Blandinkontinens är en kombination av ansträngnings- och trängningsinkontinens; ofta är symtomen av den ena sjukdomen mer framträdande än den andra.

Ansträngningsinkontinens drabbar främst kvinnor och orsakas ofta av uttänjda muskler och ledband i bäckenbottnen. Även män kan få ansträngningsinkontinens, men det är mycket ovanligt. Då är det vanligen i samband med prostatasjukdomar eller efter kirurgiska ingrepp i prostata och urinblåsa.

Ansträngningsinkontinens uppstår ofta som en följd av graviditeter och förlossningar. Graviditeten innebär förändrade hormoner i kroppen vilket medför att muskler och bindväv uppmjukas för att förbereda kroppen för förlossningen. Under förlossningens slutfas medför krystvärkarna ännu en påfrestning för vävnaderna. Efter graviditeten återställs hormonbalansen, men vissa vävnadsförändringar kan kvarstå. Forskning visar att den första graviditeten innebär störst risk för urinläckage.

Trängningsinkontinens kan delas in i fyra grupper beroende på vad som är den bakomliggande orsaken [1]; orsakad av avflödeshinder, orsakad av sjukdom i nerver, ryggmärg, hjärnstam etc, orsakad av sjukdom i stora hjärnan eller slutligen utan påvisbar orsak (idiopatisk). Trängningsinkontinens kan bland annat orsakas av bakterier i urinen, stenbildning i urinblåsan eller prostataförstoring.

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Moderna inkontinenshjälpmedel erbjuder användaren såväl ett gott skydd som hög komfort.

Så länge symtom kvarstår är det nödvändigt att använda inkontinensskydd som exempelvis öppna skydd eller blöja, både av praktiska och hygieniska skäl. Samtidigt är det önskvärt att behandla den underliggande orsaken.

Behandlingen beror på typen av urininkontinens. Träning eller operation är vanliga metoder vid ansträningsinkontinens. Trängingsinkontinens behandlas med läkemedel och träning, i sällsynta fall med operation. Vid överrinningsinkontinens går behandlingen ut på att ta bort det som trycker på urinröret, vanligtvis via operation.

För personer som lider av inkontinens finns det i Sverige kostnadsfria hjälpmedel att få. Exempel på detta är katetrar, uridom samt absorberande skydd och plastbyxor. Hjälpmedlen skrivs ut av distriktssköterskor eller annan sjukvårdpersonal med utbildning i inkontinensvård. Man kan även köpa inkontinensskydd på apoteket och dagligvaruhandeln.

Många gånger anpassar sig inkontinenta personer gradvis till sina besvär – ofta med social isolering som konsekvens. Det är då nödvändigt att motivera individen dels att långsiktigt behandla grundorsaken och dels att använda olika inkontinensskydd. Det är viktigt för de drabbade att våga söka vård; de flesta blir botade, eller får sina symtom lindrade.

Det är inte ovanligt att kvinnor blir urininkontinenta efter en graviditet, men med hjälp av ett personligt träningsprogram behöver kvinnan oftast använda inkontinensskydd endast under en period.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.lio.se/upload/59878/Inkont_man.pdf

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]