Urnordiska

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Urnordiska
Region Skandinavien
Språkkoder
ISO 639-2 gem

Urnordiska, eller nordgermanska, var det språk som talades i Norden under yngre romerska järnåldern, folkvandringstiden och vendeltiden (ca 150–800 e Kr).[1]

Vid övergången från vendeltiden till vikingatiden omkring år 800 hade urnordiskan börjat skilja sig betydligt från de andra germanska språken. Språket i området kallas från denna tidpunkt fornnordiska, med tre grenar: fornvästnordiska (föregångare till isländska, färöiska och norska), fornöstnordiska (föregångare till danska och svenska), samt forngutniska (föregångare till gutniska).

Tidigaste belägg[redigera | redigera wikitext]

Urnordiska runor på Järsbergsstenen

Urnordiskans tidigaste datering sätts till år 150 helt enkelt för att runskriften togs i bruk kort efter denna tid. Innan dess finns inga skriftliga belägg alls för hur språket gestaltat sig. Föregående språkstadium, det urgermanska, existerar bara som en lingvistisk rekonstruktion.

Det urnordiska runalfabetet, futharken, innehöll 24 tecken. Man har funnit omkring 200 inristningar på det urnordiska språket, på stenar, berghällar eller amuletter över hela Skandinavien. Det är i huvudsak samma språkform som man möter överallt i Skandinavien på urnordiska runinskrifter, men somliga menar att vissa grammatiska skillnader kan skönjas.

Det bäst kända exemplet på urnordiska är inskriften på guldhornen från Gallehus som sannolikt är från 400-talet efter Kristus. Den lyder: ek HlewagastiR holtijaR horna tawido (där ”R” brukar antas beteckna ett tonande sje-ljud, som i franskans je suis jeune). I runskrift: ᛖᚲ ᚺᛚᛖᚹᚨᚷᚨᛊᛏᛁᛉ ᚺᛟᛚᛏᛁᛃᚨᛉ ᚺᛟᚱᚾᚨ ᛏᚨᚹᛁᛞᛟ (läsbart för dem som har stöd för Unicode-runor i datorn).

Utveckling till fornnordiska[redigera | redigera wikitext]

I den urnordiska periodens slutskede, cirka 600–800 e.Kr., förändrades språket mycket snabbt. Den typiska bestämda slutartikeln uppkom, som i det nusvenska exemplet: dagen, till skillnad från engelska the day, tyska der Tag eller nederländska de dag.

Vid denna tid började också obetonade vokaler att utelämnas (synkope): gastiR blev gästR. Gallehushornens urnordiska text skulle på den senare fornnordiskan lyda ungefär Iak HlégästR hyltiR táða horn.

Bevarade urnordiska lånord[redigera | redigera wikitext]

En del av det man vet om urnordiskan har man fått fram via dagens finska och samiska. Tidiga nordiska lånord i de två språken har nämligen inte förändrats mycket sedan den tiden.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Elof Hellquist: Svensk etymologisk ordbok, Gleerups, Lund 1922, sida 1283 [1]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]