Utmattningssyndrom

Från Wikipedia

Utmattningsdepression är ett sjukdomstillstånd som inte är lätt att definiera entydigt medicinskt, men som brukar liknas vid ett utmattningstillstånd och i svåra fall med förändrade sinnesintryck, till exempel kan alla ljudupplevelser förstärkas. 1997 accepterades benämningen "utbrändhet" som sjukskrivningsgrundande orsak.

Etymologi

Ordet utbrändhet kommer från engelskans burnout. Betydelsen är dock inte riktigt densamma, eftersom engelskans burnout inte alls behöver syfta på långvarig sjukskrivning och depression, utan det kan handla om en allmänt mer cynisk och omotiverad inställning till sitt arbete.

På senare tid har man genom psykiatri prof. emerita Marie Åsbergs försorg bytt ut ordet utbrändhet mot utmattningsdepression.[1] Då vi tog efter den tyska benämningen i svensk översättning; men sedan 2003/2004 skall tillståndet benämnas "Utmattningssyndrom" (M. Åsberg 2011, symposium anordnat av Läkartidningen).

Ändringarna har tillkommit av flera skäl. För det första låter "utbrändhet" som om det vore ett permanent tillstånd som aldrig kan botas, vilket inte är fallet, även om det är ett långdraget tillstånd, där den som drabbats oftast inte får tillbaka sin tidigare stresstålighet, trots att man känner sig frisk. För det andra anses ordet "utmattningsdepression" vara en mer korrekt benämning än det lite luddiga "utbrändhet".[2] Fram till 2003/2004 då det ska benämnas "Utmattningssyndrom", se ovan.

Sjukdomen som sådan är inte ny. På 1800-talet benämndes den Neurasteni – nervutmattning. Begreppet som sådant framfördes nästan samtidigt av neurologen G. Beard, verksam i New York, och överläkaren vid sinnessjukhuset i Michigan, E.H. van Deusen 1869. 1780 gav den skotske läkaren John Brown ut boken Elementa Medicinæ Brunonis. Brown resonerade i termerna stehni och astheni, där stheni innebar en överstimulans (retning) och astheni en understimulans (retning).

Retningen kom utifrån och det var människans livsprincip (ande, själ) som påverkades. Livsprincipen fanns i hela nervsystemet. Hälsa och sjukdom var uttryck för hur stark eller svag retningen var. Vid astehnin var kroppen svag och kraftlös av understimulans. För att öka retningen hette medicinen vin, opium och kamfer. John Browns lära kom att benämnas Brunonism.

Strax innan Beards artikel om neurastheni framförde Fordyce Barker genom kollegan Austin Flint, sjukdomsbegreppet nervös astheni. De byggde vidare på John Browns begrepp, men med tillägget "nervös". Men det var fortfarande nervsystemet som sådant som var försvagat. Sjukdomen ansåg Barker/Flint vara föranledd av det hektiska livet i de framväxande storstäderna. Patienterna klagade bl a över sömnlöshet, oro och ledvärk. Beard fick stor framgång med i princip samma teori som framförts av Barker/Flint, men han kallade sjukdomen för neurasteni.

Enligt både Beard och van Deusen var nerverna utmattade, därav de uppkomna symtomen som trötthet, humörsvängningar, oro, sömnproblem, orkeslöshet, magproblem, känslighet för smärta, koncentrationssvårigheter, hjärtklappning och ljud- och ljuskänslighet. Sjukdomen kom att betraktas som orsakad av den framväxande kulturen, men van Deusen tog även upp exempel från landsbygden och pekade på hur understimulerade ensamma kvinnor kunde drabbas av neurasteni.

Det finns flera exempel på människor som varit utmattade. Ett exempel finner man i författarinnan Victoria Benedictsson (Ernst Ahlgren). Förutom hennes inställning till arbetet som sådant, slet trassliga relationer på henne. 2012 kom en bok om henne: In till döden trött: Levnadsteckning över Victoria Benedictsson av Birgitta Åkesson. Genom den ingående analysen ges ett ypperligt tillfälle att sätta sig in i utmattningens orsak och verkan.[3]

Klassifikation

Utbrändhet finns klassificerad i den internationella diagnosmanualen ICD-10 med koden Z73.0. Denna kod finns även i Socialstyrelsens svenska utgåva av ICD-10 [1] men där finns också tillägget "Utesluter: Utmattningssyndrom (F43.8)". Denna diagnos sorteras under "Anpassningsstörningar och reaktion på svår stress". Där anmärks även att man vid annan psykiatrisk huvuddiagnos (som till exempel depression) bör ange utmattningssyndrom som bidiagnos.

Arbetsmiljöns roll

I en systematisk litteraturöversikt från 2014 fann SBU att ett antal arbetsmiljöfaktorer kunde påverka risken att utveckla utmattningsdepression eller depressive symptom:[4]

  • Personer som upplever en arbetssituation med små möjligheter att påverka, i kombination med alltför höga krav, utvecklar mer depressionssymtom.[4]
  • Personer som upplever bristande medmänskligt stöd i arbetsmiljön utvecklar mer symtom på depression och utmattningssyndrom än andra. De som upplever mobbning eller konflikter i sitt arbete utvecklar mer depressionssymtom än andra, men det går inte att avgöra om det finns något motsvarande samband för symtom på utmattningssyndrom.[4]
  • Personer som upplever att de har pressande arbete eller en arbetssituation där belöningen upplevs som liten i förhållande till ansträngningen utvecklar mer symtom på depression och utmattningssyndrom än andra. Detta gäller även för dem som upplever osäkerhet i anställningen, t. ex. oro för att arbetsplatsen ska läggas ner.[4]
  • I vissa arbetsmiljöer har människor mindre besvär. Personer som upplever goda möjligheter till kontroll i det egna arbetet och de som upplever att de behandlas rättvist utvecklar mindre symtom på depression och utmattningssyndrom än andra.[4]
  • Kvinnor och män med likartade arbetsvillkor utvecklar i lika hög grad depressionssymtom respektive symtom på utmattningssyndrom.[4]

Se även

Referenser

  1. ^ http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=16885.
  2. ^ Utmattningssyndrom, rapport från Socialstyrelsen (2003)
  3. ^ Birgitta Åkesson, In till döden trött:levnadsteckning över Victoria Benedictsson
  4. ^ [a b c d e f] ”Arbetsmiljöns betydelse för symtom på depression och utmattningssyndrom”. www.sbu.se. http://www.sbu.se/sv/publikationer/SBU-utvarderar/arbetsmiljons-betydelse-for-symtom-pa-depression-och-utmattningssyndrom/. Läst 14 november 2017. 

Externa länkar