Världsarv

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ej att förväxla med världsminne, världens sju underverk eller immateriellt kulturarv.
Världsarvsflaggan vid Falu koppargruva.
Gammelstads kyrkstad och Egyptens pyramider är båda världsarv. Gammelstads kyrkstad och Egyptens pyramider är båda världsarv.
Gammelstads kyrkstad och Egyptens pyramider är båda världsarv.

Världsarven utgörs av de kultur- och naturmiljöer i världen som anses vara ojämförligt mest enastående och av stor betydelse för hela mänskligheten.[1] Vad som är och hur ett objekt kan bli ett världsarv bestäms i världsarvskonventionen (Konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv). Konventionen antogs den 16 november 1972[2] av Unescos 17:e generalkonferens i Paris.[webb 1]

FN-organisationen Unesco (Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur) upprätthåller en lista över världsarv och det står medlemsländer fritt att nominera objekt till listan. En vanlig missuppfattning är att världsarv placerats på listan efter en extern och objektiv värdering av utomstående experter; så är alltså inte fallet. Det är respektive land som lyfter fram de objekt man önskar placera på listan. Därefter beslutar en världsarvskommitté efter rådgivning av experter huruvida objektet uppfyller de krav och de kriterier som finns i konventionen. Att både Gammelstads kyrkstad utanför Luleå och Egyptens pyramider är placerade på världsarvslistan betyder således att Sverige valt att placera kyrkbyn på världsarvslistan, medan Egypten valt ut de välkända pyramiderna. Det innebär däremot inte en värdering av de båda platsernas relativa kulturhistoriska värde. Medlemslandet är därefter i enlighet med konventionen förpliktigat, åtminstone moraliskt, att sörja för att världsarvet bevaras åt eftervärlden. När en miljö eller ett fenomen antagits som världsarv skall det vara en angelägenhet för hela mänskligheten, enligt Unesco.

Sedan 12 augusti 2011 är 190[webb 2] av Unescos 195 länder[3] anslutna till konventionen, därav har 103 ratificerat den, 84 antagit den (71 ”acceptance” och 13 ”notification of succession”) samt 3 anslutit sig (”acceded”) till konventionen. Det finns 981 världsarv i 160 länder (januari 2014). Av dessa är 759 kulturarv, 193 är naturobjekt och 29 blandade objekt dvs. både natur- och kulturarv.[webb 3] Varje år har tillkommit i snitt 27 världsarv[a]. Italien har, med sina 49,[webb 4] fler världsarv än något annat land, därefter kommer Kina med 45 och Spanien med 44 världsarv.

Innehåll

Historia[redigera | redigera wikitext]

Yellowstone, världens första nationalpark, instiftades 1 mars 1872.[webb 5] Hundra år senare tillkom världsarvskonventionen.[webb 1] Yellowstone blev världsarv 1978.

De nationella skydden utvecklas[redigera | redigera wikitext]

Från 1700-talets upplysningstid kan man tala om ett nationellt kulturarv. Nationella kulturarv har från denna tid använts för att förstärka de lokala historiska rötterna och den nationella identiteten.[4] Framtida generationer skulle få se tidens kultur- och naturmiljöer.

I USA, uppstod idén att skydda naturområden som Niagarafallen där den naturliga vildmarksmiljön förstördes och människan gjorde allt tydligare avtryck. 1872 instiftades världens första nationalpark, i detta land, Yellowstone nationalpark, och de kommande årtiondena spreds idén om nationalparker till resten av världen.[4]

Internationella samarbetet växer fram[redigera | redigera wikitext]

1920, några år efter första världskriget slut, grundades Nationernas Förbund i syfte att bevara världsfreden. Förbundet arbetade även med ekonomiskt och socialt arbete och upprättade 1922 Unescos föregångare International Commission on Intellectual Cooperation (ICIC). Denna organisation var ett rådgivande organ för NF och syftade till att främja kulturellt/intellektuellt utbyte mellan forskare, vetenskapsmän, konstnärer och andra intellektuella.[5] Organisationen hade från början problem med finansieringen men fick från 1926 stöd från Frankrike för att grunda ett verkställande organ, Internetional Institute of Intellectual Cooperation (IIIC) i Paris 1926.[webb 6]

1926 bildades International Museum Office (IMO) som en del av IIIC. IMO organiserade ett antal viktiga arrangemang som bidragit till skydd av kulturarv, exempelvis Atenkonferensen 1931 där man antog Atendeklarationen, som var den första internationella uttalandet om skydd av historiska monument.[6]

Efter andra världskriget slut instiftades Förenta nationerna (FN) den 25 oktober 1945. Många internationella organisationer är grenar av FN och i november 1945 ersattes IIIC av Unesco, som tog över dess roll.[7]

Förslag till en internationell kulturarvsfond[redigera | redigera wikitext]

1947 kom, Henri Gasquet, dåvarande vice ordförande i International Touring Alliance (ITA), med idén att skapa en internationell fond för att skydda monument. Året efter, i maj 1948, beslutade ITA anta hans förslag på sin generalsammankomst i Stockholm och gjorde följande uttalande:[webb 7]

ITA:s generalsammankomst inbjuder kompetenta internationalle organisationer att överväga nödvändigheten att skydda och bevara konstnärliga och historiska byggnader som representerar alla civiliserade nationers allmänna egendom, genom förenandet av nationella lagstiftningar och det bråskande organiserandet av internationell finansieringshjälp till länderna som är monumentens beskyddare.

Mexiko tog upp denna idé genom ett förslag till Unescos generalkongress 1950. Här föreslogs en internationell konvention för att tillskapandet av en internatinoell fond för skyddandet av historiska monument och konstskatter som "består av mänsklighetens främsta kulturarv."[webb 8] Förslaget bestod av 6 punkter som behandlade inrättandet av fonden och vad den skulle användas till, men också förslaget att varje land skulle införa en turistskatt på cirka 3 USA-dollar som varje turist skulle betala. I gengäld skulle turisterna få fri entré till alla statliga och kommunala museum samt till bild- och konstgallerier. Förslaget med en turistskatt var ett sätt att lösa fondens finansiering.

På generalkonferensen beslutade man ge generalsekreteraren i uppgift att återkomma till sjätte generalkonferensen med en rapport om möjligheten att införa en turistskatt. När denna redovisning gjordes hade 16 av Unescos dåvarande länder svarade på förslaget. Tre stater var för förslaget och fyra stater var emot ett förslaget i sin helhet.[webb 9] USA, som var helt emot bildandet av en fond, ansåg att ett bevarandet var respektive lands eget ansvar och en fond därför endast kunde vara användbar för skador uppkomna i krig. Övriga 9 länder, däribland Sverige var för etablerandet av en internationell fond men emot införandet av en turistskatt. Finansieringsfrågan kring en fond kunde således inte lösas. Schweiz kom då med idén att man istället för en fond skulle kunna skapa ett center för internationellt samarbete och forskning.[webb 10] Frågan om att införa en internationell fond sågs därmed utagerad.

Skapandet av ICCROM[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: ICCROM

Schweiz förslag levde dock vidare och ledde till att man 1956 föreslog skapandet av ett sådant center. 1959 bildades sedan Rome Centre, som sedan 1977 har namnet International Centre for the Study of the Preservation and Restoration of Cultural Property (ICCROM) och utgör ett av världsarvskonventionens rådgivande organ.[webb 11].

Bygget av Nya Assuandammen[redigera | redigera wikitext]

Templet vid Abu Simbel vid Nassersjöns strand, sedan det flyttats till en nivå ovan sjön. Abu Simbel blev världsarv 1979.
Huvudartikel: Assuandammen

Redan i Haagkonventionen för skydd av kulturegendom i händelse av väpnade konflikter, som antogs 1954, finns bestämmelser som ger ett visst skydd av kulturarven i specifika situationer.[8] Frågans betydelse växte dock 1959 när Egypten beslutade bygga en ny större damm som ersättning för den gamla Assuandammen, med syfte att förhindra de periodiska översvämningarna och producera elektricitet och vatten till jordbruket.[9][10]. Dammbygget påbörjades 1959[11]. Problemet var bara att den nya dammens storlek innebar att flera monument och tempel skulle hamna under vatten om den färdigställdes, däribland Abu Simbel. För att rädda detta "världsarv" inledde Unesco, efter en förfrågan från Egyptens och Sudans regeringar, en stor internationell räddningskampanj[webb 1].

Arkeologiska utforskningar påskyndades i området. Dessutom beslutade man att flytta templen i Abu Simbel och Philae.[webb 12] Sten för sten monterades de ner och återuppbyggdes på säker mark, 65 meter högre upp och 200 meter från vattenlinjen. Kampanjen kostade omkring 80 miljoner amerikanska dollar.[webb 13] Hälften av pengarna kom från ett 50-tal givmilda länder[webb 1]. Bortsett från att man blev tvingad att flytta kulturarven var kampanjen oerhört framgångsrik. Man hade visat att man med internationellt stöd och samarbete kunde rädda ett för hela världen betydelsefullt kulturarv. Resultatet innebar att flera liknande projekt startades.

Förslag att skydda kulturlandskap[redigera | redigera wikitext]

Piazza San Marco i Venedig under en översvämning 2007. Venedig blev världsarv 1987.

1962 presenterade Unesco rekommendationer angående skyddandet av kulturlandskap och platsers skönhet och karaktär (Recommendation on the Safeguarding of the Beauty and Character of Landscapes and Sites). Rekommendationen omfattar såväl naturliga områden som mänskligt skapade områden.[12]

Venedigfördaget[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Venedigfördraget

25-31 maj 1964 genomfördes andra internationella kongressen för historiska monuments arkitekter och tekniker i Venedig.[webb 14]. I samband med detta antogs 13 resolutioner. Den första bestod av fördraget för internationell restaurering, kallat Venedigfördraget. Den andra resolutionen, som förts fram av Unesco, behandlade bildandet av International Council on Monuments and Sites (ICOMOS). ICOMOS bildades 1965.

Översvämningarna av Florens och Venedig[redigera | redigera wikitext]

Den 4 november 1966 drabbades både Florens och Venedig av omfattande översvämningar som orsakade stor förödelse. Vid samma tidpunkt höll Unesco sin 14:e generalkonferens och Italiens regering bad därför denna om hjälp. Unescos svar blev en resolution där man drog igång en internationell kampanj för att rädda Florens och Venedig (International Campaign for Florence and Venice).[webb 15] 1968 utvecklade IUCN ett förslag för sina medlemmar som liknande den i Washington föreslagna världsarvsfonden.[13] Detta förstärkte ytterligare den internationella medvetenheten för bevarandebehoven.[14] 1970 antogs konventionen om betydelsen för skyddandet och förhindrandet av olaglig import, export och ägandebyten av kulturella innehav.[15][webb 16] Unesco var även engagerade i att rädda Moenjodaro i Pakistan och restaurera Borobodur i Indonesien.[12][14]

Världsarvskonventionen[redigera | redigera wikitext]

Världsarvskonventionen tar form[redigera | redigera wikitext]

UNESCO började tillsammans med ICOMOS skissa på en konvention för ett internationellt skydd för olika typer av kulturarv.[16]. Att inkludera något annat än monument och kulturhistoriskt intressanta områden och anläggningar fanns då inte. Det låg helt enkelt inte inom deras verksamhetsområden.

Idén att kombinera bevarandet av såväl kulturplatser som naturområden kom istället från USA. Sierra Club och WWF hade genom sin gemensamma ordförande Russel E Train 1965 presenterat ett förslag att skapa en världsarvsfond (World Heritage Trust Foundation)[17]. Detta fick stöd av landets dåvarande president Nixon och en konferens för internationellt samarbete kom till stånd i Vita huset i Washington, D.C.. Fonden skulle stimulera internationellt samarbete för att bevara världens mest enastående naturliga och måleriska områden samt historiska platser för dagens och morgondagens människor. Förslaget väckte intresse hos IUCN, som presenterade ett liknande förslag för sina medlemmar 1968[webb 1]. Förslaget togs sedan även med i Nixons Program för bättre styre (engelska: Program for a Better Government) och överlämnades till kongressen i februari 1971.[16] Sierra Club följde upp frågan genom sitt förslag Action for Wilderness. Följden blev att naturarven även jobbades in i ICOMOS utkast.

I juli 1971 fanns ett färdigt utkast till en konvention, som skickades ut på remiss till Unescos medlemsstater.[16]

Efter FN-konferensen om Mänsklig miljö i Stockholm i juni 1972, efter ett förslag av den svenske diplomaten Sverker Åström, instiftades FN:s miljövårdsprogram. På konferensen presenterades också det färdiga utkastet till världsarvskonventionen (Konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv). Konventionen antogs sedan samma år den 16 november av Unescos generalförsamlings 17:e kongress i Paris.[webb 1] Efter en lång debatt genomfördes en omröstning. Förslaget fick stöd av 75 medlemmar. 17 ledamöter saknade rösträtt och endast en ledamot röstade mot ett godkännande av förslaget.[2] Världsarvskonventionen var därmed antagen.

Konventionen instiftar begreppet världsarv och syftar till att få de undertecknade länderna att säkra skyddet för sina natur- och kulturarv.[webb 17] Dess två första punkter anger vad ett kulturarv respektive ett naturarv är. Begreppet kulturarv definieras kortfattat som byggnadsminnesmärken av olika slag inklusive målningar, skulpturer och inskriptioner m.m., grupper av byggnader samt miljöer skapade av människan som av historiska, arkitektoniska eller liknande skäl får ett universellt värde. Naturarv definieras som olika naturmässiga eller geologiska/fysiografiska formationer och naturmiljöer av särskilt stora skyddsvärden men också naturområden som får sitt värde för sin skönhet.[webb 17]

Konventionen ratificeras[webb 2][redigera | redigera wikitext]

USA blev det första landet som ratificerade konventionen och gjorde detta redan den 7 december 1973. Året efter tillkom 9 länder. Konventionen trädde formellt i kraft efter att Schweiz som 20:e stat godkänt den i december 1975.[2] Sverige skrev under konventionen först 1984 och ratificerade densamma den 22 januari året efter. Fram till oktober 2010 hade 187 länder anslutit sig till konventionen, därav hade 100 ratificerat den, 84 antagit den (71 ”acceptance” och 13 ”notification of succession”) samt 3 anslutit sig (”acceded”) till konventionen. Sedan 12 augusti 2011 är 189 av Unescos 195 länder anslutna till konventionen, därav har 102 ratificerat den, 84 antagit den (71 ”acceptance” och 13 ”notification of succession”) samt 3 anslutit sig (”acceded”) till konventionen.

Världsarvsemblemet[redigera | redigera wikitext]

Flagga med världsarvsemblemet i Karlskrona. Örlogsstaden Karlskrona blev ett världsarv 1998. Symbol för världsarv (här: tysk variant).
Flagga med världsarvsemblemet i Karlskrona. Örlogsstaden Karlskrona blev ett världsarv 1998.
Symbol för världsarv (här: tysk variant).

Första 12 världsarven antogs 1978. Sedan samma år är också världsarvsemblemet konventionens officiella emblem. Det designades världsarvsemblemet av den belgiske konstnären Michel Olyff.[webb 18] Emblemets cirkelform representerar jordklotet vi lever på och världens mångfald. Symbolerna i emblemet, består av en yttre cirkel som i dess botten är ansluten till en inre kvadrat. Här representerar cirkeln naturen och kvadraten symboliserar kulturen.

Kulturlandskap[redigera | redigera wikitext]

När världsarvskonventionen 1992 firade tjugoårsjubileum inrättades ett världsarvscentrum i Paris och den första internationella definitionen av ett kulturlandskap skapas[13].

Obalanser i världsarvslistan[redigera | redigera wikitext]

Från tolv världsarv efter första mötet 1978 växte antalet världsarv snabbt. I takt med att världsarven blev allt fler så kom listan i allt större obalans. Europa blev, i förhållande såväl till befolkningen som antalet världsarv per land, snabbt överrepresenterat med nära hälften av alla världsarv och Afrika kraftigt underrepresenterat. Antalet kulturarv kom att bli långt fler än antalet naturarv. En studie som genomfördes av ICOMOS mellan 1987 och 1993 visade även att historiska städer, historiska perioder och ståtliga arkitektoniska byggnadsverk var överrepresenterade jämfört med exempelvis bosättningar, teknologisk utveckling och mänsklig interaktion. För att på sikt komma till rätta med dessa problem instiftade världsarvskommittén 1994 en Global strategi för en representativt, balanserat och trovärdig världsarvslista,[webb 19] ännu består dock ojämnheterna.

Budapestdeklarationen[redigera | redigera wikitext]

Världsarvskonventionens 30-årsjubileum, 2002, anordnades av Unesco i världsarvsstaden Venedig. Den syftade till att stärka det internationella samarbetet för att skydda världsarven. Samma år antog världsarvskommittén de strategiska målen genom Budapestdeklarationen,[13] känd på engelska för de fyra C-na: credibility (trovärdighet), conservation (bevarande/skydd), capacity-building (kapacitetsuppbyggnad) och communication (kommunikation). Syftet var att förbättra världsarvslistans tillförlitlighet, att säkerställa ett effektivt skydd av objekten och att utveckla effektiva åtgärder för att ackumulera kunskap samt öka informationen till allmänheten och stödja kommunikation. Fem år senare, utvärderades deklarationen och på världsarvskommitténs 31:a möte i Christchurch lades det till ett femte C. Det femte C-et var ett förslag från värdnationen Nya Zeeland och omfattade begreppet communities (gemenskaper) i vilket man inkluderar lokala grupper och ursprungsbefolkningar för att stärka världsarvens skydd.[webb 20]

Nomineringsprocessen[redigera | redigera wikitext]

Drottningholms slott blev Sveriges första världsarv 1991.

Inventering av potentiella världsarv[redigera | redigera wikitext]

Varje land ska enligt artikel 11 i konventionen göra en inventering över objekt man anser kan platsa på världsarvslistan.[webb 21]. Hur inventeringen går till är upp till varje land, det behöver inte vara en ren inventering. Det kan också vara ett initiativ från en intressegrupp. Ett sådant exempel är arbetsgruppen Kulturarv Hälsingegårdar som 1997 började driva förslaget att göra Hälsingegårdar till ett världsarv[webb 22].

Upprättande av en tentativ lista[redigera | redigera wikitext]

Efter inventeringen sätter varje land upp de som de avser att nominera de närmsta åren på en tentativ lista (preliminär försökslista) tillsammans med namn, kriterier och sammanfattningar på engelska eller franska.[webb 23]

Ett objekt kan inte nomineras, med mindre att det inte först varit uppsatt på den tentativa listan.[webb 24] Ett objekt som blivit upptaget som världsarv stryks från den tentativa listan.[webb 25] Varje land uppmanas dessutom att gå igenom och uppdatera listan minst vart tionde år.[webb 26]

De nordiska länderna arbetade fram en gemensam lista 1996 med 21 kultur- och naturarvsobjekt, som ansågs karaktäristiska för Norden. Listan togs fram 1994–1996 av en arbetsgrupp som fick finansiellt stöd från Nordiska ministerrådet. Listan offentliggjordes i utredningen Verdensarv i Norden (Nord 1996:30/31). Samtliga nordiska länder utom Island hade objekt på denna lista. Listan låg sedan till grund för respektive lands tentativa lista.

Inlämnande av nomineringshandlingar[redigera | redigera wikitext]

Varje land som skrivit på Världsarvskonventionen uppmuntras av kommittén att göra nomineringar till världsarvslistan och kan utifrån försökslistan planera när man vill presentera nomineringshandlingar. Världsarvcentret erbjuder hjälp för förberedandet av handlingarna, vilka behöver vara så omfattande som möjligt för att försäkra att den nödvändiga dokumentationen och kartorna finns med. Färdigställda nomineringshandlingar skickas in till Världsarvscentret för granskning och kontroll att handlingarna är fullständiga. När en nomineringshandling anses komplett sänder Världsarvscentret iväg den för utvärdering.

Utvärdering[redigera | redigera wikitext]

Tre organ fungerar officiellt som rådgivare till kommittén och världsarvscentret:[18]

  • IUCN – International Union for the Conservation of Nature
  • ICOMOS – International Council on Monuments and Sites
  • ICCROM – International Centre for the Study of the Preservation and Restoration of Cultural Property (Romcentret)

Ett nominerat objekt utvärderas av de två rådgivande organen ICOMOS (kulturarv) och IUCN (naturarv). Utvärderingarna lämnas till Världsarvskommittén.

Vid sidan om de utvärderande organen finns ICCROM är ett överstatligt internationellt forsknings- och utbildningscentrum, som bland annat erbjuder expertrådgivning vad gäller bevarandet av kulturarv.

Slutgiltigt beslut[redigera | redigera wikitext]

När en plats blivit nominerad och utvärderad är det upp till den mellanstatliga Världsarvskommittén att fatta det slutgiltiga beslutet. Varje år sammanträder kommittén för att besluta vilka objekt som ska bli uppsatta på världsarvslistan. Den kan då även välja att avvakta med sitt beslut för att begära in ytterligare information från ansökarlandet. Kommittén har även rätt att ta bort världsarvsobjekt från listan helt, något som dock inte inträffat än. Däremot har det hänt att kommittén slagit samman gamla världsarv med nya objekt i helt nya världsarv.

Cairnsbesluten[redigera | redigera wikitext]

Stora barriärrevet i havet utanför Cairns är ett världsarv sedan 1981.

På Världsarvskommitténs 24:e kongress i Cairns i Australien år 2000 beslutade kommittén att lägga fram ett förslag för att förbättra representativiteten (Europa dominerar alltför mycket och andelen naturarv är mycket liten) samt utveckla kommitténs, de rådgivande organens och världsarvscentrets arbete och förhindra att världsarvens status urholkas. Förslaget kom att kallas Cairnsbesluten (engelska: Cairns Decision).[webb 27]

Förslaget som man lade fram innebar att varje land i fortsättningen endast skulle få nominera ett världsarv vardera per år. Denna regel skulle dock inte gälla de länder som saknar objekt i världsarvslistan. Dessa skulle istället få göra högst tre nomineringar per år. Kommittén beslutade också att det totala antalet nomineringar som utvärderas varje år skulle begränsas, enligt förslaget till 30.[webb 28]

På världsarvskommitténs 27:e kongress i Paris 2003, uppmanade kommittén alla medlemsländer att sända in kommentarer och förslag på förändringar av Cairnsbesluten. Efter genomgång av de insända kommentarerna, ändringsyrkandena och en livlig debatt beslutade man på 28:e kongressen i Suzhou 2004 att göra ett tillägg till konventionen.

Tillägget innebär att varje land får göra två nomineringar fram till den 30:e kongressen 2006 (det vill säga en nominering per år), förutsatt att den ena av dessa är ett naturarv. Det totala antalet årliga nomineringar som får göras begränsas till 40, förutom nomineringar som har tagits upp av världsarvskommittén men ej helt antagits, gränsöverskridande nomineringar och nomineringar som gjorts som en nödåtgärd.[webb 29]

Kriterier[redigera | redigera wikitext]

Fram till och med 2004 gjordes urvalet utifrån två listor: en med sex kulturkriterier och en med fyra naturkriterier angivna med romerska siffror. Från och med 2005 är de sammanslagna till en enda lista med tio kriterier:[webb 30]

Ett världsarv måste uppfylla minst ett av kriterierna nedan med undantag för kriterium vi som Världsarvskommittén endast antar som kriterium tillsammans med andra kriterier.

  • i – Vara ett mänskligt mästerverk.
  • ii – Visa på viktiga förändringar inom arkitektur, stadsplanering, teknologi, monumental konst eller landskapsdesign.
  • iii – Bära på ett unikt eller ojämförligt vittnesbörd om en tradition eller civilisation (levande eller utdöd).
  • iv – Vara en enastående representant för ett eller flera viktiga steg i människans utveckling.
  • v – Vara ett enastående exempel på mänsklig bosättning eller användning av land/vatten.
  • vi – Vara helt eller delvis associerad med händelser eller levande traditioner, med idéer eller trosuppfattningar, eller med enastående konstnärliga eller litterära verk av betydelse för hela världen.
  • vii – Innehålla fantastiska naturfenomen i ojämförligt vackra naturområden och estetiskt värde.
  • viii – Vara enastående exempel som representerar viktiga steg i jordens historia.
  • ix – Vara enastående exempel som representerar betydelsefulla pågående ekologiska och biologiska processer inom evolutionen och utvecklingen av ekosystem.
  • x – Innehålla det allra viktigaste och mest betydelsefulla habitatet för på-platsen-bevarande av biologisk mångfald.

Vid sidan om de tio kriterierna antog världsarvskommittén 1992 att ge en del världsarv status som kulturlandskap, vilket blev det första internationella instrumentet för att skydda denna typ av område.[13]

Organisation[redigera | redigera wikitext]

Världsarvskommittén[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Världsarvskommittén

Världsarvskommittén (World Heritage Committee) finns till för att verkställa världsarvskonventionen och ansvara för uppdaterandet och publicerandet av världsarvslistan.[webb 31] Den består av 21 ledamöter från lika många länder. En gång om året sammanträder kommittén.[webb 32] Om minst två tredjedelar av medlemsstaterna så begär hålls en extra konferens.[webb 33]

Världsarvskommitténs byrå[redigera | redigera wikitext]

Kommittén väljer årligen i slutet av sin ordinarie konferens ett utskott kallat Bureau of the World Heritage Committee, på svenska Världsarvskommitténs byrå.[19] Utskottet består personer från 7 av de 21 medlemsstaterna i kommittén och har en ordförande, fem viceordförande och en sekreterare.[19] Dess uppgift är att diskutera skötseln av de existerande världsarven, godkänna nomineringar och göra alla förberedelserna för Världsarvskommitténs konferenser.[20]

Världsarvscentret[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Världsarvscentret

I takt med att världsarven blev allt fler uppstod ett behov av att skapa ett världsarvscentrum (World Heritage Centre) som kunde arbeta med konventionen och världsarven kontinuerligt. År 1992, när konventionen firade tjugoårsjubileum, öppnades därför Världsarvscentret i Paris.[webb 34] Förutom att bevaka världsarvens status har centret huvudansvaret för att organisera världsarvskommitténs möten, ge de anslutna länderna råd inför nomineringar, producera utbildningsmaterial[21]. Man ger också ut publikationer i form av nyhetsbrev och magasin.[15]

I samarbete med TV- och filmproducenter har det gjorts informativa och pedagogiska filmer om olika världsarv och deras skydd. Tre TV-bolag har program som omfattar fler än 500 destinationer. Tokyo Broadcasting System i Japan har visat 30-minutersprogram i HDTV-kvalitet, statliga TV-bolaget NHK har gjort en serie kortfilmer och Südwestrundfunkt har producerat och visat ett antal 15-minutersprogram i Schweiz, Tyskland och Österrike.[21]

Centret har även ansvar för att stötta konventionsländernas marknadsföring av Världsarvskonceptet. Som ett led i detta grundade man 1994 ett program för att uppmuntra ungdomar att delta i skyddet av världens kultur- och naturarv. Genom programmet vill mana ge ungdomar kunskaper, färdigheter och engagemang så att de kan påverka framtidens skydd, såväl på lokal som på global nivå.[22]

Rådgivande organ[webb 35][redigera | redigera wikitext]

ICOMOS[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: ICOMOS

International Council on Monuments and Sites (ICOMOS) grundades 1965 som ett resultat av Unescos fördrag i Venedig 1964. ICOMOS uppgift är att verka för att bevara världsarven och vara rådgivare till Unescos världsarvskommitté vad gäller kulturarv.

IUCN[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: IUCN

International Union for Conservation of Nature and Natural Resources (IUCN), på svenska: Internationella naturvårdsunionen, är ett internationellt organ för naturskydd med över ettusen medlemsorganisationer. IUCN är rådgivare till världsarvskommittén vad gäller naturarv.

ICCROM[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: ICCROM

International Centre for the Study of the Preservation and Restoration of Cultural Property (ICCROM) grundades Rom 1959. Organisationen verkar för att bevara alla typer av kulturarv och bidrar till världsarvens bevarande genom råd om hur dessa ska bevaras på bästa sätt.

Finansiering[redigera | redigera wikitext]

Världsarvsfonden[redigera | redigera wikitext]

Världsarvet Souk Al-Madina brann ner under Syriska inbördeskriget.
Världsarvet Buddhastatyerna i Bamiyan förstördes av den talibanstyrda regeringen i Afghanistan i mars 2001.

Varje land som anslutit sig till konventionen betalar vartannat år in ett bidrag motsvarande en viss procentandel av den medlemsavgift man betalar till Unesco. Procentsatsen fastställs på generalsamlingen för konventionens medlemsstater och är idag satt till en procent, vilket är den högsta nivå som konventionen tillåter.[webb 36] Varje land får givetvis ge ett frivilligt bidrag därutöver. Totalt får man till världsarvsfonden in omkring fyra miljoner amerikanska dollar per år.[webb 37] Det är världsarvskommittén som bestämmer om användningen av pengarna i fonden.

De fonderade medlen används dels till skyddsåtgärder av hotade världsarv (exempelvis Dubrovnik), men kan också användas för att återställa världsarv som helt eller delvis förstörts (exempelvis Buddhastatyerna i Bamiyan).

Nordiska världsarvsstiftelsen[redigera | redigera wikitext]

Varje land uppmuntras också i konventionen att överväga att etablera nationella offentliga och privata stiftelser eller organisationer som verkar för världsarvskonventionens mål och kan samla in pengar till världsarvsfonden för skyddet av kultur- och naturarv.[23]

I Norden är det Nordiska världsarvsstiftelsen (Nordic World Heritage Foundation) som arbetar för att implementera och leva upp till Världsarvskonventionen. Stiftelsen grundades 1996 som Nordic World Heritage Office (Nordiska världsarvskontoret) efter en överenskommelse mellan Unesco och Norges regering.[webb 38] I mars 2002 omvandlades kontoret till stiftelsen Nordic World Heritage Foundation. Stiftelsen understöds av Norges miljöministerium och styrelsen har representanter från alla nordiska länder.

Afrikanska världsarvsfonden[redigera | redigera wikitext]

Den 5 maj 2006 startades i Sydafrika en afrikansk världsarvsfond.[webb 39] Det främsta målet med denna fond blir att reducera antalet hotade världsarv i Afrika. Afrika är nämligen den världsdel som idag har flest hotade världsarv (16 av 33). Ett annat mål är att fonden kan hjälpa till att öka antalet världsarv i Afrika, då kontinenten idag är starkt underrepresenterad i förhållande till det totala antalet världsarv.

Bidrag kommer att ges till afrikanska länder för att stödja underhållet av befintliga världsarv. Det kommer också ges bidrag för att göra inventeringar av vilka objekt som kan tänkas vara intressanta för att sättas upp på världsarvslistan och till att förbereda nomineringar av de inventerade objekten. Bidragen kommer även omfatta utbildning av personal.

Sydafrika donerade 20 miljoner rand (cirka 23 miljoner svenska kronor) för att få igång fonden. Indien och Israel har också utlovat stöd. Fonden kommer att ledas av ett ideellt arbetande förtroenderåd med två ledamöter för varje region i Afrikanska unionen. Alla ledamöter i förtroenderådet ska vara experter i bevarandet av kultur- och naturarv. Första bidragen från fonden betalades ut 2007.

Världsarvslistan[redigera | redigera wikitext]

Världsarvens fördelning på jordens länder 2013. Flest världsarv finns i Europa.

Det finns idag (juli 2013) 981 världsarv; av dessa är 759 kulturarv, 193 naturarv och 29 en kombination av de båda typerna.

Varje år har det tillkommit i snitt 27 världsarv, som minst har man antagit sju nya världsarv och som mest 61.[webb 40] Italien har med sina 47 världsarv flest i världen, därefter kommer Spanien med 44 och Kina med 43. På världsarvskommitténs 31:a kongress 2007 tog man för första gången bort ett världsarv: Arabiska oryxreservatet. Under årens lopp har två världsarv strukits från listan.

Geografisk fördelning av världsarven[redigera | redigera wikitext]

Geografisk fördelning efter Unescos regionindelning

Världsdel Kulturarv Naturarv Kombination Totalt
Afrika 48 36 4 88
Arabstaterna 68 4 2 74
Asien och Stilla havet* 154 57 10 221
Europa & Nordamerika* 399 60 10 469
Latinamerika & Karibien 90 36 3 129
Summa 759 193 29 981

Utomeuropeiska territorium som hör till Europeiska länder, såsom Bermuda, Curaçao och Réunion räknas i tabellen in under den region landet hör till, dvs Europa & Nordamerika. * Transnationellea världsarvet Uvs Nuur ligger i Ryssland i regionen Europa & Nordamerika men också i Mongoliet som hör till Asien och Stilla havet. Världsarvet räknas här, liksom på Världsarvcentrets webbplats, in i regionen Asien och Stilla havet.[24]

Geografisk fördelning efter världsdel[webb 41]

Världsdel Kulturarv Naturarv Kombination Totalt
Afrika* 85 43 5 133
Asien** 187 49 5 241
Europa*** 372 27 9 408
Nordamerika**** 64 36 2 102
Oceanien***** 7 18 6 31
Sydamerika 44 20 2 66
Summa 759 193 29 981

* Kanarieöarna och Sankta Helena har här räknats av från respektive land i Europa.
** Världsarv i asiatiska delen av Ryssland samt Azerbajdzjan, Armenien och Georgien har här räknats till Asien.
*** Världsarv i Cypern och Turkiet samt i den europeiska delen av Ryssland har här räknats in under Europa.
**** Världsarv i Centralamerika och Västindien (Karibien) har här räknats in under Nordamerika. Världsarv i Bermuda, Curaçao och Grönland har räknats av från respektive land i Europa.
***** Världsarv i Pitcairn och Nya Kaledonien har här räknats av från respektive land i Europa.

De första världsarven[redigera | redigera wikitext]

Klippkyrkorna i Lalibela i Etiopien är ett av de första tolv världsarven.

Under sitt möte i Washington mellan den 5 september till 8 september 1978 utsåg världsarvskommittén de första tolv världsarven:

  1. L'Anse aux Meadows och Nahanni nationalpark i Kanada
  2. staden Quito och Galapagosöarna i Ecuador
  3. Simien nationalpark och klippkyrkorna i Lalibela i Etiopien
  4. Katedralen i Aachen i Tyskland
  5. staden Krakóws historiska centrum och saltgruvorna i Wieliczka i Polen
  6. ön Gorée i Senegal
  7. Mesa Verde nationalpark och Yellowstone i USA [webb 42]

Kulturlandskap[redigera | redigera wikitext]

Risterrasserna i Cordilleras i Filipperna är ett av världsarvens kulturlandskap.
Huvudartikel: Kulturlandskap

I samband med inrättandet av Världsarvscentret 1992 definierades begreppet kulturlandskap för första gången på internationell nivå. År 2010 fanns 66 objekt upptagna som kulturlandskap på världsarvslistan. Fram till 2012 har 86 objekt upptagits som kulturlandskap, inklusive ett som strukits från listan.[webb 43]

Hotade världsarv[redigera | redigera wikitext]

Vid sidan av världsarvslistan finns också en lista över hotade världsarv. Idag är 38 världsarv uppsatta på denna lista.[webb 44] Hoten är många, det kan vara krig och naturkatastrofer men också erosion, exploateringsplaner, ren förstörelse och massturism. Genom konventionen och samarbete mellan Unesco och de deltagande länderna kan mycket göras för att förbättra situationen.

Före detta världsarv[redigera | redigera wikitext]

Hittills har två objekt strukits från listan. 2007 strök världsarvskommittén Arabiska oryxreservatet. Beslutet fattades sedan Omans regering beslutat reducera reservatets areal med 90 procent.[webb 45] Det andra världsarvet som ströks var Elbes dalgång i Dresden i Tyskland. Orsaken var att staden inledde byggandet av den fyrfiliga motorvägsbron Waldschlösschenbron.[webb 46]

Sveriges världsarv[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Världsarv i Sverige

I Sverige finns idag femton världsarv med på världsarvslistan.

Kritik och problem[redigera | redigera wikitext]

Förenta staternas nationalmonument Frihetsgudinnan är ett världsarv sedan 1984.

Världsarv saknas i listan[redigera | redigera wikitext]

Ett av världsarvslistans problem är dess praxis. Syftet är att skapa en lista över internationellt viktiga platser, men de nationella organen kan bara lägga fram förslag på objekt som ligger inom deras territorium. Det enda undantaget som fått världsarvsstatus är staden Jerusalem, som Jordanien föreslog. Även om listan ska vara världens viktigaste kultur- och naturmiljöer, så är det varje stats egna intressen som avgör vad som blir världsarv. Av denna anledning är det omöjligt för till exempel objekt i stater som inte undertecknat världsarvskonventionen att få världsarvsstatus, även om dessa uppfyller kriterierna.[25] Även om listan ursprungligen skapades i syfte att skydda olika objekt är syftet att få med ett objekt i listan ofta politiskt såsom skapandet av nationell identitet och större turism eller de framtida ekonomiska fördelarna.[26]

Obalans i världsarvslistan[redigera | redigera wikitext]

Europas länder är kraftigt överrepresenterade på listan. Afrika och Sydamerika har förhållandevis få världsarv. Listans obalans påverkas också av det faktum att länder har egna mål med sina förslag. Utvecklingsländernas regeringar har inte heller samma resurser att samla in information till sina presentationer. Till exempel föreslogs mellan åren 1978-1998 inte mindre än 443 objekt i Europa och Nordamerika och endast 81 i Afrika.[webb 47]

Mellan 1987 och 1993 genomförde ICOMOS en studie som kom fram till att historiska städer, religiösa monument, historiska perioder och ”elitistisk” arkitektur (till skillnad från folklig) var kraftigt överrepresenterade. För att komma åt problemet och balansera världsarvslistan inledde världsarvskommittén 1994 en global strategi.[webb 48] 2006 utökades världsarvslistan för första gången på 34 år med lika många objekt i Afrika som i Europa.[27]

Hur många världsarv kan det bli?[redigera | redigera wikitext]

Mayaruinerna Chichén Itzá är en populär turistdestination delvis tack vare världsarvsstatusen. Här står bussar på parkeringen vid Chichen.
Triumfbågen i staden palmyra i Syrien. Palmyra upptogs på Unescos världsarvslista 1980.

Världsarvslistan har idag över 900 poster och antalet ökar varje år. Vissa kritiker anser att antalet börjar bli för stort, då det kan undergräva det ursprungliga syftet med att listan har unika enastående kulturarv.[28] Den nuvarande omfattningen på listan och kvaliteten på de objekt som är uppsatta gör det allt svårare för blivande världsarv att använda termen enastående som är ett grundläggande krav för världsarvsstatus.[29] Världsarvskommittén bistår den naturliga organisationen av IUCN, en lista som inte är avsedd i något skede för att lista alla världens ekosystem.[förtydliga] I listan över valbara objekt bör det finnas en tydlig övre gräns. ICOMOS anser att antalet kulturarv inte bör begränsas.[30]

Fördelarna är inte tillräckliga[redigera | redigera wikitext]

För alla objekt gäller att det inte ger mycket pengar eller kompetens. Är det då värt den långa nomineringsprocessen? Många medlemsstater har insett att ett världsarv kan innebära en större skara turister vilket i sin tur kan bidra till finansieringen. Till exempel har turistsiffrorna för Mayaruinerna Chichen Itza ökat kraftigt. Detta ses dock inte längre bara som en positiv sak.[28] På senare tid har man alltmer förstått att det behövs någon form av uppföljningsprogram för världsarvens skydd. Utan ett ordentligt skydd kan världsarven bli skadade eller till och med oanvändbara.[31]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ 962 världsarv på 35 år (1978-2012)

Webbreferenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] ”The World Heritage Convention” (på engelska). World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/convention/. Läst 2009-05-26. 
  2. ^ [a b] ”States Parties: Ratification Status” (på engelska). World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/statesparties/. Läst 2010-07-09. 
  3. ^ ”World Heritage List” (på engelska). World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/list. Läst 2012-07-02. 
  4. ^ ”Number of World Heritage properties inscribed by each State Party” (på engelska). UNESCO World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/list/stat#s2. Läst 2011-07-25. 
  5. ^ ”Yellowstone National Park” (på engelska). UNESCO World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/list/28. Läst 2010-10-08. 
  6. ^ ”Intellectual Cooperation and International Bureaux Section” (på engelska). UNOG Library. http://biblio-archive.unog.ch/Detail.aspx?ID=408. Läst 2010-10-11. 
  7. ^ ”Proposed international convention for the protection of historic monuments and art treasures” (Noia 64 mimetypes pdf.png PDF). Unesco. 1950-06-07. sid. 4. http://whc.unesco.org/archive/1950/cl-452e.pdf. Läst 2012-06-16. 
  8. ^ ”Proposed international convention for the protection of historic monuments and art treasures” (Noia 64 mimetypes pdf.png PDF). Unesco. 1950-06-07. http://whc.unesco.org/archive/1950/5c-22e.pdf. Läst 2012-06-16. 
  9. ^ ”Supplementary report on the possibility and advisability of adopting an international convention instituting a special tourist tax for the preservation of monuments and museums” (Noia 64 mimetypes pdf.png PDF). Unesco. 1951-06-22. http://whc.unesco.org/archive/1951/6c-prg-10add1e.pdf. Läst 2012-06-16. 
  10. ^ ”Report on the possibility and advisability of adopting an international convention instituting a special tourist tax for the preservation of monuments and museums” (Noia 64 mimetypes pdf.png PDF). Unesco. 1951-05-10. sid. 2. http://whc.unesco.org/archive/1951/6c-prg-10e.pdf. Läst 2012-06-16. 
  11. ^ ”Study of measures for the preservation of monuments throug the establishment of an international fund och, by any other appropriate means” (Noia 64 mimetypes pdf.png PDF). Unesco. 1963-06-28. sid. 2. http://whc.unesco.org/archive/1963/unesco-cua-122e.pdf. Läst 2012-06-16. |datum=1963.
  12. ^ ”Monuments of Nubia-International Campaign to Save the Monuments of Nubia” (på engelska). World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/activities/172/. Läst 27 maj 2009. 
  13. ^ ”Success Stories” (på engelska). World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/107. Läst 27 maj 2009. 
  14. ^ ”The Venice Charter (1964-2004)” (på engelska). ICOMOS. http://www.international.icomos.org/venicecharter2004/index.html. Läst 2012-01-24. 
  15. ^ ”International campaign for the safeguarding of Venice” (på engelska) (Noia 64 mimetypes pdf.png PDF). Unesco. 13 augusti 1993. http://unesdoc.unesco.org/images/0009/000946/094690eb.pdf. Läst 27 maj 2009. 
  16. ^ ”Convention on the Means of Prohibiting and Preventing the Illicit Import, Export and Transfer of Ownership of Cultural Property 1970” (på engelska). Unesco. http://portal.unesco.org/en/ev.php-URL_ID=13039&URL_DO=DO_TOPIC&URL_SECTION=201.html. Läst 2010-10-09. 
  17. ^ [a b] ”Konvention om skydd för världens kultur- och naturarv”. Undervisnings- och kulturministeriet i Finland. http://www.minedu.fi/OPM/Kansainvaeliset_asiat/kansainvaeliset_jaerjestoet/unesco/sopimukset/mperintosopimus?lang=sv. Läst 2010-10-10. 
  18. ^ ”World Heritage Emblem” (på engelska). UNESCO World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/emblem. Läst 2010-07-28. 
  19. ^ ”Global Strategy” (på engelska). http://whc.unesco.org/en/globalstrategy. Läst 2011-03-14. 
  20. ^ ”World Heritage Committee Thirty-First Session - Draft summary record” (på engelska) (Noia 64 mimetypes pdf.png PDF). UNESCO World Heritage Centre. sid. 229. http://whc.unesco.org/document/9616. Läst 2010-10-10. 
  21. ^ ”Convention Concerning the Protection of the World Cultural and Natural Heritage” (på engelska). UNESCO World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/conventiontext. Läst 2012-06-04. 
  22. ^ ”Farms of Hälsingland, Hälsingland countryside” (på engelska). UNESCO World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/tentativelists/2084/. Läst 2012-06-04. 
  23. ^ ”Operational Guidelines for the Implementation of the World Heritage Convention” (på engelska) (Noia 64 mimetypes pdf.png PDF). UNESCO World Heritage Centre. sid. 28 (punkt 62 och 66). http://whc.unesco.org/archive/opguide11-en.pdf. Läst 2012-06-04. 
  24. ^ [http://whc.unesco.org/archive/opguide11-en.pdf ”Operational Guidelines for the Implementation of the World Heritage Convention”] (på engelska) (Noia 64 mimetypes pdf.png PDF). UNESCO World Heritage Centre. sid. 28 (punkt 63). http://whc.unesco.org/archive/opguide11-en.pdf. Läst 2012-06-04. 
  25. ^ ”Decision - 07EXTCOM 4A”. UNESCO World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/decisions/30/. Läst 2012-06-04. 
  26. ^ ”Operational Guidelines for the Implementation of the World Heritage Convention” (på engelska) (Noia 64 mimetypes pdf.png PDF). UNESCO World Heritage Centre. sid. 28 (punkt 66). http://whc.unesco.org/archive/opguide11-en.pdf. Läst 2012-06-04. 
  27. ^ ”Cairns Desicions” (på engelska). UNESCO World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/cairns/. Läst 2009-05-26. 
  28. ^ ”Evaluation of the Cairns Decision” (på engelska) (Noia 64 mimetypes pdf.png PDF). sid. 1 (2 i PDF). http://whc.unesco.org/archive/2003/whc03-27com-14e.pdf. Läst 2010-08-01. 
  29. ^ ”Decisions adopted by the 27th session of the World Heritage Committee in 2003” (på engelska) (Noia 64 mimetypes pdf.png PDF). sid. 136 (2 i PDF). http://whc.unesco.org/archive/2003/whc03-27com-24e.pdf. Läst 2010-08-01. 
  30. ^ ”The Criteria for Selection” (på engelska). World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/criteria/. Läst 26 maj 2009. 
  31. ^ ”The World Heritage Committee” (på engelska). World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/comittee/. Läst 26 maj 2009. ”The Committee is responsible for the implementation of the World Heritage Convention, defines the use of the World Heritage Fund and allocates financial assistance upon requests from States Parties. It has the final say on whether a property is inscribed on the World Heritage List” 
  32. ^ ”Committee Rules of Procedure” (på engelska). World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/committeerules/. Läst 26 maj 2009. ”2.1 The Committee shall meet at least once per year in ordinary session” 
  33. ^ ”Committee Rules of Procedure” (på engelska). World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/committeerules/. Läst 26 maj 2009. ”2.2 The Committee shall meet in extraordinary session at the request of at least two-thirds of the States members.” 
  34. ^ ”UNESCO World Heritage Centre” (på engelska). World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/134/. Läst 2010-05-26. 
  35. ^ ”Advisory Bodies”. UNESCO World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/advisorybodies. Läst 2010-11-25. 
  36. ^ Unescos Konvention om Skydd för Världens Kultur- och Naturarv”. Svenska Unescorådets skriftserie (Svenska Unescorådet) (2008:2): sid. 33 (artikel 16.1). 2008. ISSN 0348-8705. http://www.unesco.se/Bazment/Alias/Files/?Varldsarvskonventionen. Läst 26 maj 2009. 
  37. ^ ”Funding – World Heritage Fund” (på engelska). World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/funding/#1. Läst 26 maj 2009. ”World Heritage Fund provides about US$4 million annually...” 
  38. ^ ”What is NWHF?” (på engelska). Nordic World Heritage Foundation. http://www.nwhf.no/index.cfm?oa=content.display&con=11. Läst 26 maj 2009. 
  39. ^ ”Launch of African World Heritage Fund” (på engelska). World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/news/253. Läst 26 maj 2009. 
  40. ^ ”Number of World Heritage properties inscribed each Year” (på engelska). Unescos världsarvscenter. http://whc.unesco.org/en/list/stat#s4. Läst 2011-07-25. 
  41. ^ Bearbetning av tabellen på ”World Heritage List (table view)” (på engelska). Unescos världsarvscenter. http://whc.unesco.org/pg.cfm?cid=31&l=en&&&mode=table. Läst 2010-08-04. 
  42. ^ ”Mötesprotokoll punkt VIII” (på engelska). Unesco-kommittén. http://whc.unesco.org/archive/repcom78.htm#3. Läst 8 september 2009. 
  43. ^ ”Cultural Landscape” (på engelska). Unescos världsarvscenter. http://whc.unesco.org/en/culturallandscape/. Läst 2010-10-10. 
  44. ^ ”World Heritage in Danger List” (på engelska). Unescos världsarvscenter. http://whc.unesco.org/en/danger/. Läst 15 september 2012. 
  45. ^ ”Oman's Arabian Oryx Sanctuary : first site ever to be deleted from UNESCO's World Heritage List” (på engelska). Unescos världsarvscenter. 2007-06-28. http://whc.unesco.org/en/news/362. Läst 2010-10-10. 
  46. ^ ”Dresden is deleted from UNESCO’s World Heritage List” (på engelska). Unescos världsarvscenter. 2009-06-25. http://whc.unesco.org/en/news/522. Läst 2010-10-10. 
  47. ^ ”Number of nominations proposed and inscribed by category” (på engelska) (Noia 64 mimetypes pdf.png PDF). UNESCO World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/archive/1999/whc-99-conf206-inf6ie.pdf. Läst 2008-06-22. 
  48. ^ ”Global Strategy”. World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/globalstrategy/. Läst 2010-10-11. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ashworth & Aa, s. 148
  2. ^ [a b c] World Heritage: Challenges for the Millennium, s. 29
  3. ^ ”General Conference admits Palestine as unesco member state” (på engelska). Unesco. 31 oktober 2011. http://www.unesco.org/new/en/media-services/single-view/news/general_conference_admits_palestine_as_unesco_member_state/. 
  4. ^ [a b] Aa, s. 1
  5. ^ Iriye, Akira (2002). Global Community: The Role of International Organizations in the Making of the Contemporary World. Berkeley: University of California Press. ISBN 0520231279 
  6. ^ World Heritage: Challenges for the Millennium, s. 26–27
  7. ^ World Heritage: Challenges for the Millennium, s. 28
  8. ^ ”Konvention om skydd för världens kultur- och naturarv”. Svenska Unescorådets skriftserie. 2002. ISSN 0348-8705. 
  9. ^ Golterman, H. L.; Clymo, K. E.; Clymo, R. S. (1975). Physiological limnology: an approach to the physiology of lake ecosystems. Elsevier. sid. 442. ISBN 9780444412706. http://books.google.com/books?id=aDiPhxqJsNAC&pg=PA442&dq=Aswan+Dam+purpose+floods+electricity+water&hl=en&ei=YZF2TO_GJYqtOPWTyKUG&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=10&ved=0CGUQ6AEwCQ#v=onepage&q&f=false 
  10. ^ Shaw, Douglas W. (2005). Water resource economics and policy: an introduction. Edward Elgar Publishing. sid. 303. ISBN 9781847202253. http://books.google.com/books?id=WbXFdWyS8JEC&pg=PA303&dq=Aswan+Dam+purpose+electricity&hl=en&ei=MZJ2TNabFY-fOLbUlLQG&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=10&ved=0CGIQ6AEwCQ#v=onepage&q&f=false 
  11. ^ Yitzhak Oron, Ed (1960). ”Agreement Between UAR (Egyptian Region) and USSR on Construction of Aswan Dam”. Middle East Record (The Moshe Dayan Center) 1: sid. 524. http://books.google.com/books?id=0LooyExir7EC&pg=PA524&dq=Aswan+Dam+1960+Egypt+Soviet&hl=en&ei=1pJ2TOONE96fOJ3qgc0G&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=1&ved=0CC4Q6AEwAA#v=onepage&q=Aswan%20Dam%201960%20Egypt%20Soviet&f=false. Läst 26 augusti 2010. 
  12. ^ [a b] World Heritage Information Kit, s. 7
  13. ^ [a b c d] World Heritage Information Kit, s. 8
  14. ^ [a b] Pocock, s. 260
  15. ^ [a b] Shackley, s. 2
  16. ^ [a b c] (på engelska) The history of geoconservation. Geological Society. 2008. sid. 280. ISBN 978-1-86239-254-0 
  17. ^ Leask & Fyall, s. 21
  18. ^ Unescos Konvention om Skydd för Världens Kultur- och Naturarv”. Svenska Unescorådets skriftserie (Svenska Unescorådet) (2008:2): sid. 31 (artikel 14.2). 2008. ISSN 0348-8705. http://www.unesco.se/Bazment/Alias/Files/?Varldsarvskonventionen. Läst 26 maj 2009. 
  19. ^ [a b] Världsarvskommitténs arbetsordning 13.1
  20. ^ Världsarvskommitténs arbetsordning 12.1
  21. ^ [a b] World Heritage Information Kit, s. 25
  22. ^ World Heritage Information Kit, s. 26
  23. ^ Unescos Konvention om Skydd för Världens Kultur- och Naturarv”. Svenska Unescorådets skriftserie (Svenska Unescorådet) (2008:2): sid. 34 (artikel 17). 2008. ISSN 0348-8705. http://www.unesco.se/Bazment/Alias/Files/?Varldsarvskonventionen. Läst 26 maj 2009. 
  24. ^ ”Number of World Heritage Properties by region”. Unescos Världsarvscenter. http://whc.unesco.org/en/list/stat#s1. 
  25. ^ Ashworth & Aa, s. 148–149
  26. ^ Fyall & Rakic, s. 161
  27. ^ Africa matches Europe with sites joining UN heritage list” (på engelska). Gulf Times Newspaper. 2006-07-176. http://www.gulf-times.com/site/topics/article.asp?cu_no=2&item_no=97757&version=1&template_id=39&parent_id=21. Läst 2010-10-11. 
  28. ^ [a b] Kugel, Seth (2006-01-15). ”Preservation: Sure, It's a Good Thing, but..” (på engelska). The New York Times. http://travel2.nytimes.com/2006/01/15/travel/15journeys.html?pagewanted=1&fta=y. Läst 2010-10-11. 
  29. ^ Ashworth & Aa, s. 150
  30. ^ Fyall & Rakic, s. 169
  31. ^ Nadeau, Barbie (2006-04-10). ”The Curse of Approval” (på engelska). Newsweek. http://www.newsweek.com/id/46082?tid=relatedcl. Läst 2010-10-11. 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till världsarv.

Länkar med information på svenska[redigera | redigera wikitext]

Länkar med information på andra språk[redigera | redigera wikitext]