Värmlands fältjägarkår

Från Wikipedia
Värmlands fältjägarkår
(I 26)
Information
Officiellt namnKungl. Värmlands fältjägarkår
Datum1790–1901
LandSverige
FörsvarsgrenArmén
TypInfanteriet
RollUtbildningsförband
Del av3. militärdistriktet (1833–1888)
4. arméfördelningen (1889–1893)
3. arméfördelningen (1893–1901)
EfterföljareVaxholms grenadjärregemente
StorlekBataljon
FörläggningsortKarlstad (1790–1810)
Varpnäs mo (1810–1831)
Trossnäs fält (1832–1901)
SmeknamnGrönejäger'a, "Di gröne på Trossnäs"
FärgerGrönt och svart          
Marsch"Donaugruss" (Král) [1]
Tjänstetecken
Sveriges örlogsflagga
Förbandsfana

Värmlands fältjägarkår (I 26) var ett infanteriförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1790–1901. Förbandet var förlagt till Trossnäs fält, cirka 18 km väster om Karlstad.[2][3]

Historia

Värmlands fältjägarkår sattes upp 1790 som ett värvat förband, då med namnet Värmlands fotjägarbataljon. 1812 ändrades namnet till Värmlands fältjägarregemente och 1876 reducerades det till en kår och fick namnet Värmlands fältjägarkår.

Värmlands fotjägarbataljon sattes upp för att försvara gränsen mot det danska Norge. Bataljonen sattes upp med 3 kompanier om 100 man vardera. De var till en början underställda Närke-Värmlands regemente. 150 man hölls i ständig garnison i Karlstad. Denna garnison indrogs 1796. Under fälttåget till Norge 1808 ingick fotjägarbataljonen i 1:a brigaden under överste Lejonstedt och fanns på arméns högra flygel. Tillsammans med Närke-Värmlands jägare utgjorde de en stark bataljon på 600 man. Bataljonen deltog i striderna vid Lier den 18 april 1808 där de under kapten Liljeström och kapten Materns utmärkte sig. De deltog även i striderna vid Masterud den 1 maj, vid Mobäck den 18 maj, vid Magnor den 19 juli samt vid samma ställe den 22 september. De deltog sedermera i Georg Adlersparres tåg tillsammans med Närke-Värmlands regemente till Stockholm för att avsätta Gustav IV Adolf. År 1812 tillförs ytterligare en bataljon om 3 kompanier, nu totalt 600 man och Värmlands fältjägarregemente bildas.

År 1813 skeppas regementet till Tyskland för att delta i kriget mot Napoleon. Här tilldelas regementet den svenska arméns 4:e brigad under överste Reuterskiöld och 2:a divisionen under generallöjtnant Sandels. De deltar sen i arméns alla marscher och bevistar slagen vid Grossbeeren den 23 augusti, Dennewitz den 6 augusti och Leipzig den 18 oktober. Regementet deltog dock inte aktivt i slagen utom vid stormningen av Leipzig där regementet utmärkte sig med tapperhet. Därefter deltog regementet i fälttåget till Holstein samt till Belgien under 1814. I Belgien användes regementet inklusive hela brigaden vid blockaden av fästningen Maastricht på den högra Maasstranden mellan 10 mars och 9 april.

Efter återkomsten till Sverige sommaren 1814 deltog regementet i det norska fälttåget. Här ingick regementet i 7:e brigaden under överste von Platen och 4. divisionen under generalmajor Mörner. De överflyttades dock i redan början till Eberhard von Vegesacks avdelning som i början av fälttåget belägrade Fredrikstens fästning och sen marscherade norrut. De 6 augusti deltog de i striderna vid Rakkestad. Jägarregementets ena bataljon gick där i spetsen för en styrka som stormade över en bro, som var byggd framför norrmännens högra flank, och lyckades driva bort fienden. Andra bataljonen stormade under överstelöjtnant Holmstedts ledning främst i en styrka som gick över en annan mindre bro mitt i fronten. Regementet deltog även i striderna vid Trögstad den 10 augusti.

I samband med försvarsreformen 1901 slogs Värmlands fältjägarkår (I 26) ihop med Hallands bataljon (I 28), och bildade den 1 januari 1902 Vaxholms grenadjärregemente (I 26). Genom försvarsbeslutet 1925 uppgick detta regemente den 1 januari 1928 i Göta livgarde, och bildade regementets första bataljon.

Inför försvarsbeslutet 1936 föreslogs det en avveckling av Värmlands regemente (I 22). Till förmån för avvecklingen skulle en flygflottilj förläggas till Karlstad. Med förslaget följde massiva protester, och förslaget ändrades istället till att regementet skulle reduceras till en kår. Kåren skulle bestå av en bataljon samt överta namnet från det tidigare Värmlands fältjägarkår. Dock förlades flottiljen till Lidköping istället för till Karlstad, och Värmlands regemente behöll sitt namn.

Förläggningar & övningsplatser

Exercis hölls ursprungligen på Nya Torget, Salttorget och Djäknefältet i Karlstad. Skjutövningar hölls på Djäknefältet medan fälttjänstövningar hölls vid Herrhagen. 1812 förlades övningarna till Varpnäs mo varifrån de 1831 flyttades till Trossnäs fält. Exercisen hölls 1832–1836 vid Höglunda i Trossnäsfältets utkant, där även soldaterna var förlagda under övningarna. År 1836 började man uppföra de första kasernerna vid Trossnäs.[4]

Heraldik & traditioner

År 1885 tilldelades kåren sin fana vid en ceremoni på Trossnäs fält. Fanan överlämnades av kronprins Gustaf, från 1907 kung Gustav V. Efter att kåren avvecklades, kom Vaxholms grenadjärregemente att föra kårens fana vid sidan om Hallands bataljons fana. Fanan kom från den 1 januari 1928 att föras av 1:a bataljonen vid Göta livgarde (I 2) fram till dess avveckling den 25 september 1939.[2]

Uniformer

Genom åren har I 26 haft flera uniformer som enbart använts av regementet och har därför en mycket annorlunda uniformshistoria än den övriga armén. Förutom den första uniformen (m/1779) som var identisk med Närke-Värmlands regemente (röd och blå), så brukade regementet till sin nedläggning gröna uniformer med svarta uppslag. År 1859 infördes en uniform märkbart influerad av den som Garibaldis friskyttar vid tiden bar. Hattens utformning delades med det norska gardet, en rundkullig hatt med hästtagelståndare. Kanske som ett tecken på enighet i den svensk-norska unionen.[5]

Förbandschefer

  • 1792–1794: Fredrik Stuart
  • 1794–1808: Carl Axel von Morian
  • 1808–1810: Elias von Eckstedt
  • 1810–1811: Johan Anton von Matern
  • 1811–1816: Johan Jakob Holmstedt
  • 1816–1826: Josias Montgommery-Cederhielm
  • 1826–1841: Adolph Blûm
  • 1841–1844: Carl Gustaf Fleetwood
  • 1844–1855: Otto Ulfsparre
  • 1855–1859: Samuel Sandels
  • 1859–1871: August Silfverstolpe
  • 1871–1873: Fridolf Helin
  • 1873–1881: Helmer Falk
  • 1881–1887: Edward Kuylenstierna
  • 1887–1894: Axel Lilliehök
  • 1894–1901: Carl Stiernstedt

Namn, beteckning och förläggningsort

Namn
Kungl Värmlands fotjägarbataljon 1790-03-16 1812-02-13
Kungl Värmlands fältjägarregemente 1812-02-14 1875-12-31
Kungl Värmlands fältjägarkår 1876-01-01 1901-12-31
Beteckning(ar)
I 26 1790 1901
Förläggningsort(er) och övningsplats(er)
Karlstad (F) 1790-09-12 1817
Varpnäs mo (F) 1817 1832-05-31
Trossnäs fält (F) 1832-06-01 1901-12-31

Galleri

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ Sandberg (2007), s. 210
  2. ^ [a b] Braunstein (2005), s. 109
  3. ^ Holmberg (1993), s. 16
  4. ^ Det Gröna lägret, artikel av Olle Nilsson i Armemuseums meddelande XXXXI-XXXXII
  5. ^ Olsson, Simon (2011). Svenska arméns uniformer 1875-2000. Stockholm: Medström. Libris 12036653. ISBN 978-91-7329-103-3 [sidnummer behövs]

Tryckta källor

  • Braunstein, Christian (2003). Sveriges arméförband under 1900-talet. Skrift / Statens försvarshistoriska museer, 1101-7023 ; 5. Stockholm: Statens försvarshistoriska museer. Libris 8902928. ISBN 91-971584-4-5 
  • Holmberg, Björn (1993). Arméns regementen, skolor och staber: [en uppslagsbok] : en sammanställning. Arvidsjaur: Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB). Libris 7796532. ISBN 91-972209-0-6 
  • Sandberg, Bo (2007). Försvarets marscher och signaler förr och nu. Gävle: Militärmusiksamfundet med Svenskt Marscharkiv. ISBN 978-91-631-8699-8 
  • Melcher, Torsten, red (1976). Värmlands regemente 350 år: en jubileumsbok. [Karlstad]: [Regementet]. sid. 38-39, 46, 203. Libris 182882 

Vidare läsning

Externa länkar