Västgötaherrarnas uppror

Västgötaherrarnas uppror, Västgötaupproret, Västgötabullret, kallas den resning mot kung Gustav Vasa, som började i april 1529 i norra och västra Småland, för att avsätta kungen och förhindra att den lutherska reformationen genomfördes.

Upprorets främsta initiativtagare var rikshovmästaren Ture Jönsson (Tre Rosor) och biskopen i Skara Magnus Haraldsson. Till resningen anslöt sig några av rikets råd (Måns Bryntesson (Lilliehöök), Ture Eriksson (Bielke), lagmannen i Värmland Nils Olofsson (Vinge), Tord Bonde, hövitsmannen på Älvsborgs slott Nils Clausen och Axel Nilsson Posse) samt länsinnehavare i Västergötland (till exempel Harald Knutsson och Mats Kafle).

Upprorets början

Upproret började i Småland där Jönköpings borgmästare Nils Arvidsson ställde sig i spetsen. Kungens syster Margareta, som var på återresa, hade stoppats och blivit fängslad i Jönköping och kort dessförinnan slogs kungens fogde i Nydala kloster ihjäl. De upproriska höll sammankomster i Svenarum 4 april 1529 och i Lekaryd 8 april. Därifrån skrev de till både östgötar och västgötar att sluta sig till upproret. På Tiveden besatte 1 000 västgötabönder passet vid Hova och hindrade kungens kommunikation med de upproriska provinserna. Holger Karlsson och Magnus Johansson (Natt och Dag) samt representanter för domkapitlet i Linköping och städerna i Östergötland deltog vid mötet i Lekaryd och avrådde där bestämt från uppror.

Vid ett möte i Larvs prästgård 20 april uppsade västgötaherrarna Gustav Vasa tro och lydnad, och skickade ut uppmaningar till uppror till Dalarna, Värmland, Hälsingland, Gästrikland och Uppland.

Kungen tar initiativet

Gustav Vasa tog snabbt situationen under kontroll. Den 6 april skickade han ett brev till östgötarna, där han varnade dem för att delta i upproret och uppmanade dem att hjälpa till att befria hans kära syster Margareta, som hölls fången av smålänningarna. Den 16 april sände han till smålänningarna ett brev, där han tackade dem för att de tagit hans syster under sitt beskydd, och förklarade att den ihjälslagna fogden kunde ha sig själv att skylla om han överskridit kungens befallning, men förmanade dem samtidigt från att försöka ta lagen i egna händer. Samtidigt skickade han brev till övriga provinser för att lugna stämningen där och lyckades hindra upprorets spridande. Medan han rustade försökte han visa sig beredd att förhandla med bönderna om deras klagomål, och gjorde dem benägna att förhandla. Adelsmännen tvingades 25 april på ett nytt sammanträde med allmogen i Västergötland att författa ett underkastelseförslag, där en rad punkter ställdes upp som kungen hade att gå med på, varvid upproret skulle upphöra. I kungens svar av den 6 maj sade han sig benägen att förhandla om upprorsmännens punkter. Indirekt innehöll det samtidigt hot mot upprorets adliga ledare att dessa skulle kunna komma att straffas. Därmed slogs en kil in mellan bönderna och västgötaadeln. Ture Jönsson och biskop Magnus, som nu såg saken förlorad, tog tillfället i akt och flydde till Danmark och därifrån till kung Kristian II. Den 9 maj skickade Gustav Vasa stadfästelse av Broddetorpsavtalet, och samtidigt brev till Måns Bryntesson och Ture Eriksson, där de lovades amnesti om de såg till att infånga Ture Jönsson och biskop Magnus, vars flykt blivit känd för kungen. Till Ture Jönsson och Magnus Haraldsson skickade han samtidigt ett brev, ett brev han fick då han befann sig i Halmstad, där kungen lovade honom allt förlåtet, bara han återvände. De båda skrev 30 maj ett artigt brev, där de avslog kungens inbjudan om återkomst. Gustav Vasa gjorde flera försök hos den danske kungen att få dem utlämnade, men förgäves.

Domprosten Jöran Turesson (Tre Rosor), Ture Jönssons son, gjorde under tiden sitt bästa att försöka resa allmogen i norra Sverige. Med ett antal ryttare drog han till sin sätesgård Björnö i Frötuna socken. Här värvade han ett antal bönder till knektar och gjorde förhuggningar i skogen, reda att försvara sig. Gustav Vasa skrev brev även till honom, förklarande sig att han endast trodde honom ha flytt av rädsla för att kungen skulle tro att han hade varit delaktig i faderns uppror. Om han som sina bröder gav sig till kungen skulle han inte ha något att frukta. Jöran Turesson litade dock inte på kungens ord, utan drog till Hälsingland. Här attackerade och tillfångatog han tillsammans med kyrkoherden i Bollnäs, herr Jon, kungens fogde. Ganska snart infångades dock de båda upproriska av kungatrogna trupper. Jöran Turesson inspärrades på Uppsala slott, men återfick efter några års fångenskap sin frihet.

Efterspel

Måns Bryntesson och Ture Eriksson, som var ivriga att återvinna kungens gunst, intog för kungens räkning Lindholmens gård, som tillhörde Ture Jönsson, och hoppades därigenom kunna återvinna kungens förtroende. På riksdagen i Strängnäs i juni 1529 ställdes de tre riksråden inför en särskild domstol. Kungen bad dem först bekänna sig skyldiga till förräderi, och de förklarade sig då oskyldiga. Kungen kom då att uppvisa det brev där de uppsade kungen tro och lydnad. Nu bad de alla om nåd, men nu var det för sent. Måns Bryntesson och Nils Olofsson (Vinge) dömdes till döden och avrättades. Ture Eriksson (Bielke) fick nåd, eftersom hans mor bad för hans liv. Istället fick han böta 2 000 gyllen. Bland annat fick Axel Posse böta ett kredenskar i silver och två hästar, bonden Nils i Valstad, som fört befälet över allmogen vid Hova, fick böta 20 oxar. Även kyrkoherden i Bollnäs herr Jon undkom med dryga böter. En borgare i Stockholm som stött de upproriska med pengar fick betala 1 000 mark och två hus till kungen. Adelsmännen från Västergötland avlade en ny och bindande trohetsed. De upproriska i Småland, där resningen först brutit ut, blev benådade.

Källor

• Starbäck, Carl Georg (1868). Berättelser ur svenska historien. "bd 8". Stockholm: Abraham Bohlins boktryckeri. Libris 1583728 
• Västgötaupproret i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1922)