Västgötalagen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Äldre Västgötalagens "Rättlösabalk" i handskriften B 59. Vid det målade S:et börjar texten Svearna äga taga konung och likaså vräka.

Västgötalagen antas ha sammanställts på 1220-talet av lagman Eskil Magnusson, äldre (halv)bror till Birger jarl. Den finns bevarad i två handskrifter. Den ena är handskrift KB B 59, som är den äldsta boken på svenska språket och förutom lagen innehåller ett stort antal texter av stor betydelse för kunskapen om det medeltida Sverige och om medeltidssvenskan. Den har skrivits efter 1281, antagligen inte mycket senare. Den andra handskriften dateras till cirka 1350, och där har lagen omarbetats så att den är dubbelt så lång. Denna bearbetning kan ha skett så tidigt som på 1290-talet. Man talar om Äldre och Yngre Västgötalagen.

Det finns fragment av ännu äldre svenska texter och handskrifter, bland annat handskrift KB B 193, även den en avskrift av samma lag. Bevarad endast i fragment är också den äldre Hednalagen.

I jämförelse med andra landskapslagar saknar Västgötalagarna konungabalk och reglerna om byarnas förhållanden är föga omfattande.

Det tog tid för Magnus Erikssons landslag från något år före 1350 att bli accepterad i Västergötland. Så sent som 1399 användes Västgötalagen och inte landslagen i ett pantsättningsärende. Lagen gällde även i Dalsland. Landstinget, ”Alla götars ting”, hölls i Skara. [1]

Föreskrifterna om kungaval[redigera | redigera wikitext]

En av de mest citerade raderna i Västgötalagen är ur dess Rättslösabalk och lyder; "Sveær egho konong at taka ok sva vrækæ". Betydelsen av denna rad är omdebatterad. Den traditionella tolkningen innebär att svearna skulle ha haft vetorätt vid kungaval,[2] vilket framför allt anhängare av västgötaskolan nekar till skulle ha varit fallet.

De menar att svearna, om betydelsen är "personer från Uppland", av någon anledning inte utnyttjat denna vetorätt eftersom de kungar som valdes under flera hundra år inte hade någon speciell anknytning till Uppland, utan hade sin politiska och ekonomiska bas i götalandskapen.[3] Västgötaskolans anhängare hävdar i stället att "sveær" var en benämning som på 1200-talet motsvarade dagens "svenskar".

Den traditionella tolkningen får dock stöd från Saxo Grammaticus som i sin skildring av Danmarks historia fram till 1185 har ett kort avsnitt om 1120-talets svenska tronstrider. I detta framgår det tydligt[källa behövs] att Saxo uppfattade svear och götar som två skilda folk och att det bara var de förstnämnda som hade formell rätt att välja kung. Dessutom framgår det även i en annan del av Västgötalagen att den gör skillnad mellan svear, västgötar och smålänningar.[källa behövs] De äldsta bevarade dokument där begreppet svenskar används med dess moderna innebörd härrör från 1400-talet, under 1200-talet syftade det på invånarna i Mälarlandskapen.[källa behövs]

Nästa textrad "Han skal maþ gislum ovan fara ok i ostragotland" är också omtvistad. I svensk historielitteratur brukar texten översättas med "Han skall med gisslan fara ned (och) till Östergötland"[4] eftersom kungavalet förutsätts ha skett i Uppland. Företrädare för Västgötaskolan menar att "ovan fara" är den riktiga benämningen på kungens resa från Västergötland, medsols norr om Vättern, till Östergötland.[5] Andra forskare menar att "ovan" betyder ovanifrån, eller uppifrån ner till, i fornspråket på samma sätt som "östan" betyder från öster, till exempel i östanvind.[6]

Textexempel[redigera | redigera wikitext]

Här nedanför är en transkription av textsidan till höger med Sveær egho ....

[vill han va'ria']

firi hanū þa skal firi ganga' ma'þ tva'nni tylptum
biþia' sva sa'r guþ holl ok uattum sinū · at fra'nsim
þerra' a'r sva skỷlþ at þer mughv eigh bo ma'þ guss
ra'tti · a'lla'r sifskapa'r · Kva'þa'r han ne viþ kalla'ss
eigh fa'st hava' þa skal han firi ganga' ma'þ tva'nnū
tylptū · biþia' sva sa'r guþ holl ok vattum sinū at
han fa'sti hana eigh sva sum lagh sighia' i landi þa'ssu·
Svea'r egho konong at taka ok sva vra'ka'·
han skal ma'þ gislum ovan fara ok
i o'stra'go'tland · þa skal han sa'ndi ma'n
hinga't til aldrago'ta þings · þa skal laghmaþa'r gisla'
skipta' · tua sunnan af landi · ok tua norþa'n af lan
þe · siþan skal aþra fiura' ma'n af landi ga'ra' med
þem · þer skulu til iuna'ba'k · mota' fara' · O'stgo'ta gi
sla skulu þingat fylgia' ok vittni ba'ra' at han a'r
sva inla'nda'r sum la'gh þerra' · sighia' · þa skal alþrago'
ta' · þing i gen hanū na'mna' þa han til þings komba'r
[...]


Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Holmbäck-Wessén serie 5 s. XI-XLV
  2. ^ Hagerman (1996), s. 383
  3. ^ Axelsson (2009), s. 32-33ff
  4. ^ Hagerman (1996), s. 384
  5. ^ Stålsjö (1983), s. 139-140ff
  6. ^ Larsson (2004), Del: Götarnas riken s. 170

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Holmbäck, Åke & Wessén, Elias (red.) (1946). Svenska landskapslagar. Ser. 5, Äldre västgötalagen, Yngre västgötalagen, Smålandslagens kyrkobalk och Bjärköarätten. Stockholm: Geber
  • Hagerman, Maja (1996). Spåren av kungens män : om när Sverige blev ett kristet rike i skiftet mellan vikingatid och medeltid. Stockholm: Rabén Prisma. Libris 7408142. ISBN 91-518-2927-4 (inb.) 
  • Stålsjö, Dag (1983). Svea rikes vagga: en historia i gungning. Skövde: Karlstedts bokh. Libris 7790819. ISBN 91-970238-7-6 (inb) 
  • Axelsson, Lennart; Fant Ekman, Anne och Jonsson, Ewert (2009). Verner Lindblom : mannen som vände upp och ner på Sveriges historia. Hjo: Historieforum Västra Götaland. Libris 11363547. ISBN 978-91-974119-8-1 
  • Larsson, Mats G. (2004). Färder till Sveriges födelse : en samlingsutgåva av Svitjod : resor till Sveriges ursprung ; Götarnas riken : upptäcktsfärder till Sveriges enande. Stockholm: Atlantis. Libris 9600672. ISBN 91-7353-031-X (inb.) 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Fragment av Äldre Västgötalagen i World Digital Library

Äldre Västgötalagen i World Digital Library

Äldre Västgötalagen (B 59)Kungliga biblioteket