Västgötska

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Västgötska är ett samlingsnamn på de svenska dialekter som talas i Västergötland. Västgötska räknas till götamålen och präglas av påverkan från väster och i viss mån söderifrån. Influenser österifrån har varit mer begränsade, med Tiveden och Vättern som kommunikationshinder. Landskapet är kärnområde i ett större språkutvecklingsområde som även innefattar Dalsland och Värmland.[1]

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Uttalet av r sker enligt götaregeln i hela landskapet, utom i några härader vid Göta älv som har genomgående tungspets-r.[1] Götaregeln innebär i princip att r inne i ord uttalas med tungspets-r på samma sätt som i rikssvenska. I början av ord uttalas r däremot med ett kort tungrots-r, vilket ger två olika r-ljud i ord som röra. I sammansättningar som "bonnröta" och "orolig" används tungsrots-r. Tungrots-r används även vid långa r-ljud, i ord som borra och 'kärra'. Det finns dock undantag från denna regel, exempelvis uttalas "direkt" och "mejeri" med bakre r.

Ett exempel på språkutveckling som har kommit västerifrån är uttalet av mp, nk, nt som blir pp, ck, tt, t.ex. i kramp -> krapp och brant -> bratt. De här förändringarna förekommer i hela landskapet, liksom i Värmland och delar av Norrland. Assimilationen förekommer däremot inte mellan två vokaler, t.ex. i klampa och glänta.[2] De är ovanligare i öster och är allra vanligast i de härader som ligger längs Göta älv.[3] Från väster kommer även utvecklingen u -> o i ord som bro -> bru och ko -> ku.[2]

En förändring som troligen uppstått i Västergötland och spridits därifrån söderut är sänkningen av i och y till e resp. ö, i ord som syster -> söster och fisk -> fesk. I väster och norr bibehålls uttalet av i och y framför m och n följt av ännu en konsonant, t.ex. i simma och mynt.[1]





Västgötens uttal vilar ofta på vokaler medan konsonanter stöts fram. Västgöten "vilar" på vokaler i slutet av ord: "vo-ka-leer", vilket i sin medför att "er" i slutet av ord får en viss dragning till "är": "vo-ka-lär".

Det snabba uttalet av konsonanter leder till att konsonanter faller bort om de står bredvid varandra. Västgöten säger "Li-kö-ping" och inte "Lidköping". Av samma skäl tenderar bokstaven g att bli till ett k, till exempel "få-klar" istället för "fåglar" och "mek" i stället för "mig". Det heter även "rolit" och inte "roligt"

Ändelsen -er eller -r används när adjektiv genusböjs, vilket kan jämföras med isländskan eller färöiskan där maskulinändelsen är -ur. Det heter alltså gröner istället för grön, later istället för lat, tjocker istället för tjock, hongrir (av hongriger) istället för hungrig, riktir (av riktiger) istället för riktig och rolir (av roliger) istället för rolig. Det är helt enkelt fråga om den gamla fornsvenska maskulinändelsen som hänger kvar, men med den egenheten att den används i både maskulinum och femininum (det vill säga utrum).

Den feminina ändelsen -a på substantiv i bestämd form används ofta (som i norska) i stället för rikssvenskans -en, till exempel sola istället för solen och räva istället för röven , djuret räv i bestämd form är även på västgötska "räven".

Det finns många lokala uttal. T.ex uttalas i Lidköpingstrakten "gubbe", "stubbe" och "dum" som "gåbbe", "ståbbe" och "dåm" medan man i Skara två mil bort uttalar orden med "u", t.o.m. med mer utpräglat "u" än i rikssvenskan där "u" i dessa fall tenderar att dra mot "ö".

Forskare och bevarare[redigera | redigera wikitext]

En stor insats för att bevara västgötskan för eftervärlden utfördes av folkskolläraren Sixten Bengtsson (mer känd som Västgöta-Bengtsson). Bland språkforskare som bidragit finns Sven Hof, Per Arvid Säve, Sven Lampa, Samuel Landtmanson och Johan Götlind. Därtill finns många som diktat på västgötska, till exempel signaturerna Jönn (John Liedholm) och Caps (Paridon Sahlberg). Det finns även ett antal underhållare som pratar västgötska i en del av sina sketcher, till exempel Galenskaparna och Eddie Meduza.

Exempel på västgötska ord och uttryck[redigera | redigera wikitext]

A-C[redigera | redigera wikitext]

  • acklaskav: skavsår på anklarna
  • ansjokkt: kusligt, skrämmande
  • ante mek: "det var väl det jag trodde" (ante mig)
  • annevessare eller annvesare: annorlunda
  • bakefjôl: brödspade
  • bakommen: bakugnen
  • bala: prata mycket; skvallra
  • bare: ex. "äta flingor i bare" att äta enbart flingor, dvs. utan mjölk
  • blinning: blindbroms
  • blo: blod
  • bluger: blyg
  • blö: blöda
  • boa: boden
  • bröfetta: munnen
  • bun: byn
  • bälserevet: blindtarms inflammation
  • bôra: borren ("Vem har bôert bôrt bôrt" ung. Vem har burit bort borret)
  • bôs: boss, lätt skräp, damm

D-F[redigera | redigera wikitext]

  • darrafar: grannen, grannfar
  • darramor: grannfrun, grannmor
  • dassafjôl: dasslock
  • dröpja: idissla
  • dumses: deras
  • döra: dörren
  • e eller ena: en (i femininum), till exempel de va e käring: det var en käring, jämför även 'na.
  • ena te: en till
  • eraker: elak, envis
  • fannir eller fannlir: behändig, praktisk
  • falin (tjockt L) far din / din far
  • fálas: bråka/busa
  • fippla greja, dona, fumla
  • fjôl: används som ord för runda och platta saker. Se bakefjôl och dassafjôl
  • flane: dumbom
  • fleka: Fickan
  • flô: flytta, till exempel flô på dek: flytta på dig
  • flôt: (långt ô) fett, till exempel fet mat, flôt på pizzan
  • fre: stängsel "Akta dek för fren" fred "Låt mek va i fre"
  • frea: sätta upp stängsel "Vi frea uppe ve vänntegen"
  • föfattater: författad, skriven

G-J[redigera | redigera wikitext]

  • glöta: blaska med vatten
  • grånna: fundera, grunna
  • gôtta: godis, snacks även fika
  • hâl: axlar, skuldror
  • hâlabent: nyckelben
  • hâlavir: axelbred el. uttryck för ett klädesplagg som är för stort över axlarna
  • hâlanôpen: smal över axlarna el. uttryck för ett klädesplagg som är för smalt över axlarna
  • hanses: hans
  • hältha-hältha å än tjocker (köpt) hälften pommes frites hälften potatismos och en tjock korv
  • hele (plural helar): kille, pojk, ung man
  • helejulk: pojkvasker
  • ho: hon
  • hunn: hund
  • håmsa: girigt ta för sig
  • hält å vart: hälften av varje
  • hälta: hälften
  • hälta-hälta: (köpt) portion med hälften potatismos och hälften pommes strips
  • hänna: hennes
  • hôrsagök eller hôrsgök: enkelbeckasin, (jämför fornisländskans hrossagaukr)
  • hôve eller hûve: huvud
  • hôrt eller hårt: håret
  • i: ni "Va gör i?"
  • illekôtta-so: igelkottshona
  • jâle eller hjâle: gärde
  • jula-nek: julnek, julkärve
  • jumla: himla ("jumla fint" exempelvis, i 7härad)

K-N[redigera | redigera wikitext]

  • kilig: tråkig
  • klena: kleta, kladda
  • klenig: kletig, kladdig
  • knô: knuffas, knåda
  • knôkater: fullträngd, överfull
  • knôkatjockt: överfullt
  • kröser: Lingon
  • krösemos: Lingonsylt
  • kveker: Kvickrot
  • kållt: kallt
  • kôrse: vägkorsning
  • la - väl. "du sulle la te stan?" betyder "Du skulle väl till stan?"
  • laa (lɑːa): lada
  • lia: liden, backen
  • ljusa: lysa
  • lomme : ficka
  • lon : logen
  • lover : pengar
  • : ludd, fårull, könshår
  • löjd: löjlig person
  • mek: eller mäk: mig
  • molin: (tjockt L) mor din - din mor
  • môka: mocka, flytta "Môka på dek, du ä i vägen"
  • môrt: mörkt
  • môs: mossa
  • môsakäring eller môsakärring: väsen som ger dimma på mossar
  • môsavipa: tofsvipa
  • môse: mosse
  • môschla: att göra mindre än ingenting
  • 'na: henne, till exempel säj åt'na: säg åt henne (förkortning av fornsvenskans ackusativform hana)
  • 'na: kortform för ena (en i femininum), till exempel de va'na käring: det var en käring.
  • nok: nog
  • näken: naken

O-T[redigera | redigera wikitext]

  • ock: också
  • ol (tjockt l): ord
  • packa: dunka, hamra, knacka
  • pôtäter: potatis
  • pesse-ros: maskros
  • perer: potatisar
  • plutta: prutta, fisa, släppa sig
  • rotabagge: kålrot
  • ruffa: gruffa, grymta (om till exempel igelkott)
  • ruka: liten stuga
  • rumpetrôll: grodyngel
  • rås: långsträckt sankmark
  • räva: röven, arslet
  • rävesa: Rävhona, rävtik
  • (ɧ)skôen: Västgötskt kraftord (som till exempel sjutton och jäklar)
  • sa : ska
  • seckel: saliv
    • seckla: ungefär dregla
  • secken: sammandragning av se vilken, sicken
  • sjangsera: bland annat förlorat utseendet
  • sjuttifemma: dasset, avträdet
  • skii: något som är bra "Vilken skii tv du har"
  • skjuva: flytta, skjuta "Skjuv unna stoln"
  • skråen: snäll svordom "Ha för skråen" ung. Ja för sjutton
  • so: sugga
  • spaker: Djärv, orädd "Rävesa ho va inte spaker, ho sprang iväg som ett streck"
  • stoln ("storn"): stolen "Skjuv unna stoln"
  • stôelter eller stôerter: vansinnig, arg, stållig
  • stôert: stulit
  • su: sy
  • sulle: skulle
  • sôvel: sovel, pålägg på smörgås
  • stôva: stuga
  • sytlig: ungefär äcklig
  • ta dän: ta bort (den)
  • tappla: fingra på tangenter eller strängar
  • tavvla: fingra, plocka, tafsa
  • te: till "Jag tar en kaka te kaffet"
  • tetir: udda person med konstiga vanor, kräsen
  • tjuva eller tjuua: hötjuga
  • trôka: trycka, trycka på
  • trôkir: tråkig
  • tvesôvla: lägga två sorters pålägg på en och samma smörgås, till exempel ost och marmelad
  • tôssa: groda
  • tôssemarker: blöt skog, skogbevuxet kärr, oländig terräng.

U-Ö[redigera | redigera wikitext]

  • ûl: rävlya
  • utböling: utbörding, utsocknes, utomstående
  • vala: världen, uttalas med långt öppet a och tjockt l.
  • varna: frysa ihjäl, uttalas med långt öppet a. (under uppslagsordet valen i Rietz dialektlexikon)
  • vârnt: varmt
  • vater: stöddig och svårreglerig, om killar i 12-16 årsåldern
  • vettu: (vet du), avslutande utfyllnadsord, "Han kommer snart vettu"
  • å: av "Talla gick å ve rota", att(ibland) "Dä finns ente môe å göra", och "Ja å mir bror kômmer"
  • åpen: girig, glupsk. Vill ha mer än rimligt (främst om mat och godis)
  • äggasjuker: liggsjuk (om höna)
  • änna: liksom, ungefär, ändå
  • öfs: takfot
  • öfsadrôp:takdropp
  • öja: liten ö, holme, åkerholme
  • ôllja: olja
  • öx eller öxa: yxa
  • öxner: backsippor

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Pamp 1978, s. 66-69
  2. ^ [a b] Västergötland i Nationalencyklopedins nätupplaga (1995).
  3. ^ Pamp 1978, s. 66

Allmänna källor[redigera | redigera wikitext]

  • Pamp, Bengt (1978). Svenska dialekter. Natur och kultur-serien, 99-0132198-0 ; 11. Stockholm: Natur o. kultur. ISBN 91-27-00344-2 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]