Västlig bandpunggrävling

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Västlig bandpunggrävling
Status i världen: Starkt hotad[1]
Västlig bandpunggrävling
Västlig bandpunggrävling
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Grävlingpungdjur
Peramelemorphia
Familj Punggrävlingar
Peramelidae
Släkte Australiska näspunggrävlingar
Perameles
Art Västlig bandpunggrävling
P. bougainville
Vetenskapligt namn
§ Perameles bougainville
Auktor Quoy & Gaimard, 1824
Hitta fler artiklar om djur med

Västlig bandpunggrävling (Perameles bougainville) är ett pungdjur i familjen punggrävlingar (Peramelidae) som förekommer på några öar väster om Australien.

Utbredning, bestånd och habitat[redigera | redigera wikitext]

Arten hade ursprungligen ett stort utbredningsområde i Western Australia och New South Wales. Sedan befarades att djuret var utdött men på Bernier Island och Dorre Island överlevde två populationer. Västlig bandpunggrävling blev sedan åter introducerat på Faure Island och angränsande delar av det australiska fastlandet. Hela beståndet är idag omkring 5 500 individer. Habitatet utgörs av gräs- och buskmarken som ofta har några sandkullar. På fastlandet finns dessutom mera klippiga områden.[2][1]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Västlig bandpunggrävling blir cirka 28 cm lång inklusive svansen som upptar ungefär en tredje del av hela kroppslängden. Vikten ligger mellan 190 och 250 gram. Pälsens grundfärg är på ryggen gråbrun och på buken och fötterna vitaktig. Artens namn syftar på tre mörkare eller ljusare strimmor på ryggens bakre del. Honornas pung (Marsupium) har öppningen bakåt så att den inte fylls med sand när individen gräver.[2]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Individerna är aktiva på natten och vilar på dagen i öppna landskap i självgrävda underjordiska bon som polstras med löv. Ibland söker de skydd i bon som byggds av kaniner samt i bergssprickor. I regioner med tätare vegetation skapar de ett näste av växtdelar och jord.[3] Utanför parningstiden är de ofta aggressiva mot varandra. Efter parningen som vanligen äger rum under den australiska hösten eller vintern är honan bara omkring 12 dagar dräktig. Sedan föds en till tre ungar som stannar 45 till 60 dagar i pungen. Efter cirka 80 dagar är ungarna självständiga.[2]

Västlig bandpunggrävling gräver efter sin föda som huvudsakligen utgörs av insekter och andra ryggradslösa djur samt av olika växtdelar som rötter, frön och ört.[2] I sällsynta fall äter den små ryggradsdjur som ödlor och möss.[3]

Status[redigera | redigera wikitext]

Djuret hotas av introducerade rovdjur som tamkatter och rävar samt av sjukdomar som överförs av kaniner. IUCN betraktar beståndet som stabilt men listar arten på grund av det begränsade utbredningsområde som starkt hotad (EN).[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Friend, T. & Richards, J. 2011 Perameles bougainville Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 1 mars 2012.
  2. ^ [a b c d] R. Edwards (2010). ”Western barred bandicoot”. ARKive. http://www.arkive.org/western-barred-bandicoot/perameles-bougainville/#text=All. Läst 1 mars 2012. 
  3. ^ [a b] Nowak, R. M. (1999) s. 75-76 online

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ronald M. Nowak: Walker’s Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, Baltimore 1999. ISBN 0-8018-5789-9