Västlig harvallaby

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Västlig harvallaby
Status i världen: Sårbar[1]
Lagorchestes hirsutus, teckning av John Gould
Lagorchestes hirsutus, teckning av John Gould
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Fåframtandade pungdjur
Diprotodontia
Familj Kängurudjur
Macropodidae
Släkte Harvallabyer
Lagorchestes
Art Västlig harvallaby
L. hirsutus
Vetenskapligt namn
§ Lagorchestes hirsutus
Auktor Gould, 1844
Utbredning
Utbredningsområde
Utbredningsområde
Hitta fler artiklar om djur med

Västlig harvallaby (Lagorchestes hirsutus) är ett pungdjur i familjen kängurudjur.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Djuret tillhör de minsta känguruer. Den når bara en kroppslängd (huvud och bål) mellan 31 och 39 cm, en svanslängd mellan 25 och 31 cm samt en vikt av 0,8 till 1,9 kg.[2] Den täta pälsen har på ovansidan en gråbrun färg, undersidan är ljusare medan fötterna och svansen är mörkare. Kännetecknande är länga rödbruna hår på djurets rygg. De bakre extremiteterna är som hos flera andra kängurudjur tydlig längre än de främre. Huvudet är relativt litet medan öronen är långa.[2]

Utbredning och levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Artens ursprungliga levnadsområde omfattade cirka 25 procent av hela Australien.[2] Den förekom i Northern Territory, i Western Australia och i nordvästra South Australia. Idag är djuret på det australiska fastlandet utrotat. De enda populationerna finns på ögruppen Bernier and Dorre Islands som ligger framför västra Australiens kustlinje.[1] Det ursprungliga habitatet var gräsmark med växter av grässläktet Triodia.[1]

Västlig harvallaby är aktiv på natten[2] och vilar på dagen i bon av jord. Vid skymningen börjar den leta efter föda. Varje individ lever ensam och de undviker vanligen kontakt med artfränder.[2] Födan utgörs av gräs, örter, frön och ibland frukter.[2] Som alla kängurudjur har de en magsäck med tre avsnitt som förbättrar djurets ämnesomsättning.[3]

Honor har vanligen två kullar per år men varje kull har bara en unge som stannar cirka fyra månader i moderns pung (marsupium). Med människans vård västlig harvallaby kan leva fem år.[1]

Hot[redigera | redigera wikitext]

Med européernas ankomst i Australien började populationens tillbakagång. Det beror huvudsakligen på omvandling av levnadsområdet. Aboriginers tradition att odla bara små områden med hjälp av svedjebruk bjöd på tillräcklig föda och gömställen för västlig harvallaby. Under kolonisternas tid förekom däremot stora buskbränder som decimerade artens bestånd. Dessutom fick västlig harvallaby nya konkurrenter om födan som införda kaniner och den jagades av nya fiender som rävar.[1]

Under 1990-talet försvann den sista populationen på fastlandet. Beståndet i Tanamiöken eliminerades i en stor eldsvåda. I naturen finns arten bara på Bernier and Dorre Islands. Flera individer avlas i fångenskap. Ett projekt för att införa västlig harvallaby på en av Montebelloöarna är inlett. Populationen där ligger vid omkring 120 individer. Beståndet på Bernier and Dorre Islands är inte känt men den uppskattades under 1990-talet till 4 300 – 6 700 individer. IUCN listar arten som sårbar (vulnerable).[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 18 augusti 2009.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] Lagorchestes hirsutusIUCN:s rödlista, auktor: Richards, J., Morris, K., Friend, T. & Burbidge, A. 2008, besökt 19 november 2009.
  2. ^ [a b c d e f] R. Edwards (2003). ”Rufous hare wallaby”. ARKive. http://www.arkive.org/rufous-hare-wallaby/lagorchestes-hirsutus/#text=All. Läst 30 april 2013. 
  3. ^ Macropodidae på Animal Diversity Web, (engelska), besökt 28 mars 2010

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ronald M. Nowak: Walker’s Mammals of the World. 6 upplaga. Johns Hopkins University Press, Baltimore 1999, ISBN 0-8018-5789-9.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]