Västsahara

Redigera länkar
Från Wikipedia
Version från den 31 juli 2017 kl. 18.28 av InternetArchiveBot (Diskussion | Bidrag) (Räddar 2 källor och märker 1 som döda. #IABot (v1.5beta))
الصحراء الغربية
As-Ṣaḥrā' al-Ġarbiyyah
Flagga Statsvapen
Valspråk: Frihet - Enighet - Demokrati
Nationalsång: Yābaniy Es-Saharā
läge
HuvudstadAl-Ayun (inofficiellt)
Största stad Al-Ayun
Officiellt språk Arabiska
Statsskick
 -  President Brahim Ghali
(2016–, i exil)[1]
 -  Premiärminister Abdelkader Taleb Oumar
(i exil)
Självständighet från Spanien 
 -  Deklarerad 27 februari 1976 
 -  Erkänd Ockuperat av Marocko 
Area
 -  Totalt 266 000 km² (78:e)
 -  Vatten (%) försumbart
Befolkning
 -   års uppskattning 507 160 (uppsk 2011)
 -  Befolkningstäthet 1,91 inv./km² (uppsk 2011)
Valuta Marockansk dirham (MAD)
Tidszon UTC
Topografi
 -  Högsta punkt ej namngiven plats, 805 m ö.h.
Nationalitetsmärke WSA
Landskod EH, ESH, 732
Toppdomän .eh
Landsnummer 212 (som Marocko)

Västsahara (arabiska: الصحراء الغربية As-Ṣaḥrā' al-Ġarbiyyah), tidigare Spanska Sahara (eller Saguia el Hamra y Río de Oro), är ett område i Saharaöknen söder om Marocko i norra Afrika. Övriga angränsande länder är Algeriet och Mauretanien. Området är enligt FN ett icke-självstyrande område[2] som ska avkoloniseras.[3]

Befrielserörelsen Front Polisario (Folkfronten för befrielse av Saguia el Hamra och Rio de Oro) bildades 1973 med befrielse från den spanska kolonialismen som mål, efter att Spanien vägrat gå med på FN:s upprepade krav på avkolonisering. Sedan november 1975 ockuperas Västsahara till stora delar av Marocko. Internationella Domstolen i Haag avvisade 1975 Marockos anspråk på Spanska Sahara (Västsahara)[4]. Inget land erkänner idag Marockos rätt till Västsahara.

Den västsahariska staten Sahariska arabiska demokratiska republiken (SADR), (eng. Sahrawi Arab Democratic Republic), utropades 27 februari 1976, när de sista spanska trupperna lämnade området. Över 80 stater har erkänt Västsahara (SADR), dock inget EU-land,[5] men närmare hälften av dem har sedan återtagit sina erkännanden.[6]

1992 skulle en FN-ledd folkomröstning om Västsaharas självständighet ha ägt rum som ett led i avkoloniseringen, men Marocko har förhindrat den. Sedan 2004 motsätter sig Marocko helt ett självständigt Västsahara. En stor del av Västsaharas befolkning bor sedan ockupationen 1975 i flyktingläger i Algeriet.

Västsahara har en av världens största fosfatfyndigheter, rika fiskevatten, flera mineraler och möjligen olja samt naturgas.

Historia

Den stora majoriteten av de ursprungliga invånarna i Västsahara är sahrawier, saharier, ett arabiskt nomadfolk, som levt i området i århundraden och som har en egen kultur och språk, hassaniyya. Detta språk talas också i Mauretanien. Spanien tilldelades och koloniserade området 1884 vid den så kallade Berlinkonferensen.

FN antog 1960 den så kallade Avkoloniseringsdeklarationen[7] och år 1963 sattes Spanska Sahara av FN:s särskilda utskott för avkolonisering upp på FN:s lista över områden som ska avkoloniseras, det vill säga befolkningen har rätt till självbestämmande och självständighet.[8] I december 1965 antog FN:s generalförsamling en resolution med krav på Spanien att avkolonisera området. I december 1966 antog FN:s generalförsamling en resolution med krav på Spanien att under FN:s överinseende organisera en omröstning angående Västsaharas självbestämmande, ett krav som sedan upprepades varje år 1967–1973.[8]

År 1973 bildades Front Polisario (Frente Popular para la Liberación de Saguia El Hamra y Rio de Oro) med syfte att genom väpnad kamp befria territoriet från spansk kolonialism. Spanien genomförde en folkräkning 1974 men inte någon folkomröstning.

År 1975 gjorde Marocko och Mauretanien anspråk på området. FN hänsköt då frågan till Internationella domstolen i Haag, som meddelade att västsaharierna har rätt till självbestämmande och självständighet.[9] Marockos och Mauretaniens anspråk på området avvisades alltså. 1975 befann sig Spanien i ett politiskt känsligt läge med en döende Francisco Franco. Genom ett hemligt avtal, det så kallade Madridavtalet,[10] överlämnade Spanien kolonin till Marocko och Mauretanien.

De spanska trupperna lämnade Spanska Sahara samtidigt som Marocko och Mauretanien invaderade landet. Spanien hade inte fullföljt sitt uppdrag att avkolonisera Spanska Sahara. Marocko annekterade de norra två tredjedelarna av Västsahara, Mauretanien den södra tredjedelen. Polisario hade nu två uppgifter; att ta hand om den flyende västsahariska befolkningen och att samtidigt bekämpa den marockanska och mauretanska invasionen. Efter bland annat napalmbombningar av marockanskt flyg upplät Algeriet ett område för flyktingläger i Tindoufprovinsen nära gränsen till Västsahara, där de fortfarande bor kvar.

Den 27 februari 1976, när de sista spanska trupperna hade lämnat området, utropade västsaharierna staten Västsahara, formellt Sahariska arabiska demokratiska republiken (SADR). 1979 slöt Mauretanien fred med Polisario och erkände senare den västsahariska staten. 1982 blev Mohammed Abdelaziz statens förste president. Större delen av Västsahara kontrollerades dock av Marocko. Under 1980-talet pågick ett ställningskrig mellan den marockanska armén och Polisario. Marocko byggde 1981–1987 en över 200 mil lång minerad och radarövervakad sandmur bevakad av den marockanska armén, med syfte att utestänga Polisario från attacker.

1988 presenterade FN och OAU (föregångaren till Afrikanska unionen, AU) en så kallad Settlement Plan, en avkoloniseringsplan i tre delar; eldupphör, uppdatering av en röstlängd byggd på spanjorernas folkräkning och folkomröstning om självständighet för Västsahara. Både Marocko och Polisario accepterade planen. År 1991 etablerades FN-styrkan MINURSO som skulle genomföra och övervaka folkomröstningen.[8][11] Strax efter att MINURSO anlänt till området proklamerades eldupphör, den 6 september 1991.[8]

Folkomröstningen var tänkt att hållas i januari 1992, men har fortfarande inte ägt rum. Marocko har på olika sätt förhindrat den och har i strid med Settlement Plan fört in tusentals marockanska bosättare i området. Från 2004 vägrar Marocko att acceptera ett självständigt Västsahara som ett alternativ i en folkomröstning och hävdar i stället att begränsat självstyre, autonomi, skulle vara en lösning. Polisario förkastar detta med hänvisning till FN:s avkoloniseringsbeslut och därmed rätten till självbestämmande och självständighet. FN har fortsatt varit förhindrat att tvinga fram en avkolonisering, då detta blockerats i FN:s säkerhetsråd av Frankrike och USA.[12]

FN:styrkan MINURSO:s mandat förlängs varje år men är en av få fredsbevarande styrkor som saknar mandat att övervaka och rapportera om brott mot de mänskliga rättigheterna. 2013 var ett sådant utökat mandat på väg att röstas igenom i säkerhetsrådet, men USA drog tillbaka sitt förslag.

Framtid

Marocko har sitt starkaste politiska stöd hos Frankrike, som med sin plats som permanent medlem i FN:s säkerhetsråd kan använda sin vetorätt för att förhindra ett kraftfullare ingripande från FN i Västsaharafrågan. Denna blockering i säkerhetsrådet har inneburit ett stiltje i hela avkoloniseringsprocessen. EU har dessutom knutit Marocko nära sig genom att ge landet så kallad "advanced status" och stora ekonomiska bidrag.

Geografi

Västsahara.
  • Lägsta punkt: Sebjet Tah, 55 meter under havet
  • Naturtillgångar: fiske, fosfat, järnmalm; flera internationella bolag har letat efter olja.

Klimat och miljö

Större delen av Västsahara består av platt, stenig öken, även om vissa områden har berg och/eller sanddyner. Delar av området har tidigare varit havsbotten, och är därför täckt med fossiler. Växtligheten är mycket sparsam och består främst av tåliga träd och buskar, vilka sprider sig efter regn. Djurlivet begränsas främst till smådjur och fåglar.

I Västsahara råder ett hett och torrt ökenklimat där regn är sällsynt. Kalla havsvindar ger dimma och kraftig dagg. Under vintern och våren kan den heta, torra, sandmättade sirocco-vinden förekomma, och harmattan-vinden som också är sandmättad blåser 60% av tiden.

Västsaharas miljöproblem är bland annat färskvattenbrist och avsaknad av odlingsbar mark, men västsaharier och internationella grupper varnar också för snabb utfiskning av Västsaharas vatten, av marockanska och europeiska fiskeflottor. All elektricitet produceras av fossila bränslen. Stora områden är ofarbara på grund av landminor, klusterbomber och oexploderad ammunition, som blivit kvar sedan kriget eller ingår i den marockanska mur som delar landet i två delar.

Administrativ indelning

Marockos överhöghet över Västsahara är alltså inte erkänd av FN och världssamfundet, men landet har ändå delat in området i regioner på samma sätt som det egentliga Marocko. I norr (regionen Guelmim-Es-Smara) löper dessa regioner in i södra Marocko, vilket gör att det från marockansk sida inte finns någon klar gränslinje mellan Marocko och Västsahara. Västsaharas egna indelning är i provinserna Boujdour, Es Semara, Laayoune och Oued el Dahab.

Invånarantalet för hela Västsahara är osäkert. I den ockuperade delen finns förutom västsaharier, marockanska bosättare och militärer.

Ekonomi

Västsahara är rikt på naturresurser. Här finns bland annat fosfat, järn, koppar, uran, rika fiskebankar och troligen olja. Det är dock endast fosfat som i dagens läge utvinns av mineralerna. 2002 slöt Marocko ett avtal med ett amerikanskt och ett franskt oljebolag om oljeletning i västsahariska vatten, vilket ledde till stora protester. FN:s dåvarande rättschef svensken Hans Corell lämnade då på uppdrag ett så kallat ”legal advise” till säkerhetsrådet[13]. Där sägs bland annat att exploatering av västsahariska naturresurser endast kan ske med västsahariernas vilja och till deras vinning.

Vinsten av exploateringen och försäljningen av fosfat, fisk och sand hamnar till största del i marockanska händer.

De främsta inkomstkällorna är fiske, fosfatgruvor och nomadernas djurhållning. Det mesta av maten måste importeras. All handel och andra ekonomiska aktiviteter är under Marockos regerings kontroll. Inkomster och levnadsstandard i Västsahara är väsentligt lägre än i Marocko. EU-kommissionen skrev på ett nytt fiskeavtal, i juli 2013, med Marocko som innebar att fartyg från EU-länder skulle få fiska i det ockuperade Västsaharas vattnet. Enligt folkrättsexperter bryter detta mot internationell rätt. Sverige har konsekvent röstat mot detta och tidigare fiskeavtal mellan EU och Marocko.

Västsahara och omvärlden

Västsahara (härmed avses den av Polisario utropade staten (SADR)) har erkänts som ett självständigt land av över 80 stater, varav närmare hälften dock har dragit tillbaka sina erkännanden.[6] Afrikanska unionen har erkänt SADR och tagit upp landet som fullvärdig medlem.

Inget land har erkänt Marockos rätt till Västsahara, men Frankrike stöder Marocko politiskt. Även USA och Spanien har gett ett politiskt stöd till Marocko. EU har sedan länge ett partnerskapsavtal med Marocko och beviljade landet ”advanced status” 2008. Marocko får stort ekonomiskt stöd av EU[14]. 2006 slöts ett fiskeavtal mellan EU och Marocko, där de fiskerika västsahariska vattnen inte var uteslutna. Internationella folkrättsjurister påpekar att detta bryter mot internationell lag. Sverige var det enda land som röstade emot avtalet. 2011 stoppade EU-parlamentet en förlängning av fiskeavtalet. Ett liknande fiskeavtal röstades dock igenom av EU-parlamentet 2013.

Västsahara får sitt största stöd av Algeriet och andra länder som har erkänt SADR. Den 9 juli 2011 blev Sydsudan det senaste landet att erkänna Västsahara.[15] Om man ser till länder som redan tidigare en gång erkänt Västsahara, så blev Mauritius i november 2015 det senaste att förnya ett tillfälligt återtaget erkännande.[16]

Sverige och Västsahara

Sverige anser att FN bör spela en central roll i ansträngningarna att lösa konflikten om Västsahara, och att en lösning bör ha sin grund i folkrätten och respekten för västsahariernas rätt till självbestämmande[17]. Sverige är biståndsgivare till de västsahariska flyktingarna. I EU:s jordbruks- och fiskeutskott 2006 röstade Sverige som ensam medlemsstat nej till ett fiskeavtal mellan EU och Marocko. Sverige ansåg att avtalet hade brister i folkrättsligt hänseende och att västsahariska fiskevatten inte skulle ingå i avtalet. Samma beslut fattade Sverige när ett nytt fiskeavtal var aktuellt 2011.

År 2009 fick Brahim Dahane, en av Västsaharas mest kända människorättsaktivister, Per Anger-priset för att med fredliga medel ha riskerat sitt eget liv i kampen för mänskliga rättigheter.[18]

I december 2012 fattades ett rekommendationsbeslut i riksdagen om att Sverige ska erkänna den västsahariska staten.[19] Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna stod bakom förslaget. Regeringen Reinfeldt var dock emot ett erkännande, hänvisande till kriterierna för erkännande av stater och gick därmed emot riksdagens beslut.Efter valet 2014 då socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet bildade regering har emellertid den nya regeringen ändra uppfattning i frågan och anser numera att frågan om ett erkännande bör göras genom ett FN:beslut [20]

Flyktinglägren

Tindouf i Algeriet

Huvudartikel: De västsahariska flyktinglägren i Tindouf

I samband med att Marocko och Mauretanien invaderade Västsahara 1975 flydde tiotusentals västsaharier över gränsen till Algeriets Tindoufprovins, där de fortfarande bor i flyktingläger, i ett kargt men egenkontrollerat ökenområde. Dit förlades också Polisarios högkvarter.

Det är oklart hur många västsahariska flyktingar som befinner sig i de algeriska flyktinglägren; algeriska myndigheter har uppgett siffran 165 000, medan FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) i sin planering för 2015 räknade med 90 000 hjälpbehövande flyktingar, samtidigt som man efterlyste en noggrannare räkning av antalet.[21]

De västsahariska flyktingarna är helt beroende av bistånd från det internationella samfundet för sin överlevnad. Nya generationer föds i flyktinglägren. De bor i ett område av Saharas öken som tidigare aldrig har varit bebott. Tillvaron är svår med mycket heta somrar och kalla vinternätter. FN:s WFP (World Food Programme) och UNHCR organiserar delar av biståndet, men administrationen sköts av Polisario. I flyktinglägren finns utbildning för alla barn och ungdomar i minst sex år. För vidare studier fortsätter många studera i Algeriet. Sjukhus och vårdinrättningar finns också i flyktinglägren men det råder ständigt brist på det mesta.

Mauretanien

Många västsaharier flydde också undan Marockos ockupation till Mauretanien. Där beräknades det år 2015 leva ca 26 000 västsaharier under flyktingliknande förhållanden, dock utan stöd från UNHCR.[22]

Tillkomststadier för Marockos mur i Västsahara 1981–1987

Muren

En minerad, radarövervakad och militärt bevakad mur delar Västsahara i två delar från nord till syd och omsluter de cirka två tredjedelar av Västsahara som idag kontrolleras av Marocko, det vill säga de västliga delarna, som inkluderar alla större städer, fosfatgruvan Bou Craa, fisket och grönsaksodlingarna vid Dakhla.

Muren, som uppfördes i etapper 1981–1987, för att utestänga Polisario under kriget, är omkring 220[23]–270[24] mil lång och byggd som en serie vallar av sand och grus. Marocko fortsatte anläggningsarbetet ytterligare några år, till början av 1990-talet.[24][25]

Flera miljoner minor, klusterbomber och oexploderad ammunition täcker området längs muren och orsakar stor skada på djur och människor.

Befriat område

Polisarios tredjedel i öst är till stora delar obebodd, men många nomadiserade västsaharier har sina kamelhjordar här.

Här finns också oasen och tidigare handelsplatsen Tifariti, som blivit en provisorisk huvudstad för Västsahara. De senaste åren har staden varit huvudsäte både för Polisarios Allmänna folkkongresser och för Nationalrådet, Västsaharas lagstiftande församling, eller parlament. FN-styrkan MINURSO har en av sina förläggningar utanför Tifariti.

Ockuperat område

Marocko har i strid med FN-resolutioner och avtal lockat tusentals marockaner att bosätta sig i den ockuperade delen av Västsahara. Idag är västsaharierna i minoritet och behandlas som andra klassens invånare med svårigheter att få arbete och drägliga bostäder.

Västsaharier som fredligt och öppet uttalar sig för självständighet för Västsahara, eller endast för en folkomröstning om framtiden, riskerar att misshandlas och fängslas. De marockanska myndigheterna förbjuder möten eller sammankomster handlar om självständighet. Polisen använder ofta brutalitet för att bryta upp möten och sittdemonstrationer.

Försök av västsaharier att demonstrera mot ockupationen har mötts med långa fängelsedomar. Cirka 500 västsaharier är fortfarande "försvunna" sedan 1980-talet, sedan de förts bort av marockansk polis eller militär. Stora protester mot Marockos ockupation förekom 1999 och 2005, men slogs ned av kravallpolis.

Rättegångsobservatörer från bland annat svenska delen av Internationella Juristkommissionen har rapporterat från rättegångar som varit mer eller mindre rättsvidriga.[26]

2010 byggde cirka 20.000 västsaharier upp ett protesttältläger, Gdeim Izik, utanför huvudstaden El Aaiún. De krävde bostäder, arbete, stopp för marginalisering samt stopp för stöld av naturresurser. Efter en månad stormade marockansk polis och militär lägret, som förstördes. Hundratals västsaharier greps. Många misshandlades. I februari 2013, efter två år i fängelse i väntan på rättegång, dömdes 25 västsaharier av en militärdomstol till livstid, 30, 25 och två års fängelse. De var anklagade för mord på 11 poliser. Enligt internationella observatörer användes erkännande under tortyr som bevismaterial. Robert F. Kennedy Center for Justice and Human Rights kom med en rapport 2012[27]. 2013 kom FN:s rapportör om tortyr med en rapport om förhållandena i Marocko och Västsahara, där bland annat tortyr mot västsaharier bekräftades.[28]

Referenser

  1. ^ Ibrahim Ghali elected Secretary General of Polisario Front Sahara Press Service, 9 juli 2016. Läst 20 juli 2016.
  2. ^ ”Non-Self-Governing Territories”. United Nations. http://www.un.org/en/decolonization/nonselfgovterritories.shtml. Läst 29 oktober 2012. 
  3. ^ http://www.un.org/en/ga/search/view_doc.asp?symbol=A/RES/2072%28XX%29&Lang=E&Area=RESOLUTION
  4. ^ http://www.icj-cij.org/docket/files/61/11693.pdf
  5. ^ ”SADR recognitions”. Western Sahara Human Rights Watch. http://www.wshrw.org/en/reconocimientos-de-la-rasd/. Läst 16 november 2015. 
  6. ^ [a b] Landguiden – Västsahara Arkiverad 15 november 2015 hämtat från the Wayback Machine. Utrikespolitiska institutet. Läst 16 november 2015
  7. ^ http://www.un.org/en/decolonization/declaration.shtml
  8. ^ [a b c d] ”Milestones in the Western Sahara conflict”. MINURSO. Arkiverad från originalet den 17 november 2015. https://web.archive.org/web/20151117023814/https://minurso.unmissions.org/LinkClick.aspx?fileticket=b67SKR4JLik%3D&tabid=9540&language=en-US. Läst 14 november 2015. 
  9. ^ ”Western Sahara – Advisory Opinion of 16 October 1975”. Internationella domstolen i Haag. Arkiverad från originalet den 31 december 2015. https://web.archive.org/web/20151231160855/http://www.icj-cij.org/docket/files/61/6197.pdf. Läst 3 december 2015. ”... the Court has not found legal ties of such nature as might affect the application of General Assembly resolution 1514 (XV) in the decolonization of Western Sahara and, in particular, of the principle of self-determination through the free and genuine expression of the will of the peoples of the Territory.” 
  10. ^ https://en.wikipedia.org/wiki/Madrid_Accords
  11. ^ http://www.un.org/en/peacekeeping/missions/minurso/
  12. ^ Zunes, Stephen (2 april 2008). ”Western Sahara: Self-Determination and International Law”. Middle East Institute. http://www.mei.edu/content/western-sahara-self-determination-and-international-law. Läst 16 november 2015. 
  13. ^ http://www.un.org/ga/search/view_doc.asp?symbol=S/2002/161
  14. ^ http://ec.europa.eu/europeaid/where/neighbourhood/country-cooperation/morocco/morocco_en.htm
  15. ^ ”Establishment of diplomatic relations between Republic of South Sudan and Saharawi Republic”. Sahara Press Service. Arkiverad från originalet den 15 april 2012. https://web.archive.org/web/20120415032643/http://www.spsrasd.info/en/content/establishment-diplomatic-relations-between-republic-south-sudan-and-saharawi-republic. Läst 28 november 2015. Publicerad den 10 juli 2011.. 
  16. ^ ”Mauritius re-establishes diplomatic relations with SADR”. SADR Permanent Mission in Ethiopia and African Union. 23 november 2015. http://www.sadr-emb-au.net/mauritius-re-establishes-diplomatic-relations-with-sadr/. Läst 28 november 2015. 
  17. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 15 februari 2008. https://web.archive.org/web/20080215074737/http://www.regeringen.se/sb/d/2688/a/19643. Läst 26 januari 2008. 
  18. ^ http://www.levandehistoria.se/fakta-fordjupning/manskliga-rattigheter/anger-priset/pristagare/2009-brahim-dahane
  19. ^ http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utskottens-dokument/Betankanden/Arenden/201213/UU8/
  20. ^ http://www.svd.se/sverige-erkanner-inte-vastsahara
  21. ^ ”2015 UNHCR country operations profile - Algeria”. UNHCR. http://www.unhcr.org/cgi-bin/texis/vtx/page?page=49e485e16. Läst 17 november 2015. 
  22. ^ ”2015 UNHCR country operations profile - Mauretania”. UNHCR. http://www.unhcr.org/cgi-bin/texis/vtx/page?page=49e486026&submit=GO. Läst 27 november 2015. 
  23. ^ Sántha, H; Lennartsson Hartmann, Y; Klamberg, M (2010). ”Crimes against humanity in Western Sahara: The case against Morocco”. Juridisk Publikation (2). http://juridiskpublikation.se/wp-content/uploads/2014/10/22010_Hanga-Sántha-Ylva-Lennartsson-Hartmann-och-Mark-Klamberg.pdf. Läst 6 november 2015. 
  24. ^ [a b] Mohaed, Habib. ”The other side of the Moroccan Wall”. Deutsche Welle. http://www.dw.com/en/the-other-side-of-the-moroccan-wall/a-18753807. Läst 6 november 2015. 
  25. ^ Joanna Christian Allan; Lakhal Hamza (2015). ”Acting with impunity. Morocco's human rights violations in Western Sahara and the silence of the international community”. Norwegian students' and academics' international assistance fund. http://saih.no/assets/docs/Acting-With-Impunity-Western-Sahara-report.pdf. Läst 6 november 2015. 
  26. ^ http://www.icj-sweden.org/wp-content/uploads/2012/02/Trial-Observations-in-Western-Sahara-Reports-and-Legal-Analysis.pdf[död länk]
  27. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 17 januari 2014. https://web.archive.org/web/20140117211833/http://rfkcenter.org/images/attachments/article/1703/Final091012.pdf. Läst 3 april 2014. 
  28. ^ http://www.ohchr.org/Documents/HRBodies/HRCouncil/RegularSession/Session22/A-HRC-22-53-Add-2_en.pdf

Externa länkar

v • r
Afrika
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Västsahara&oldid=40631916”