Våld

Från Wikipedia
Version från den 8 november 2017 kl. 18.19 av Tournesol (Diskussion | Bidrag) (Gjorde redigering 41956161 av 83.255.94.116 (diskussion) ogjord)
För filmen, se Våld (film)

Med våld avses ofta en aggressionshandling som innebär att en eller flera personer avsiktligt tillfogar en annan person eller personer fysiskt trauma. I de allra flesta länder är det olagligt för civilpersoner att uppsåtligen tillfoga en annan människa skada. Inom juridiken omfattar de olika våldsbrotten i allmänhet brott som misshandel, mord, dråp, våldtäkt, rån och våld mot tjänsteman.[1] Med våld avses som regel också handlingen att avsiktligt tillfoga en annan människa psykisk, emotionell eller social skada.[2][3]

Att utöva våld mot ett djur kallas djurplågeri och är i vissa länder förbjudet, men brukar inte betraktas som våldsbrott. Precis som med andra brott räknas våld inte som ett brott om det begåtts i vissa situationer, man talar om att det finns grund för ansvarsfrihet. Det handlar bland annat om den utsatte samtyckt till våldet, om våldet utövats i ett försök att skydda sig själv eller andra från brott, den så kallade nödvärnsrätten, eller som ett led i att rädda liv vid olycka eller liknande, se nöd. Det är heller inte olagligt att tillfoga någon skada om det sker i krig och under krigets lagar.

I allmänhet har också staten rätt att utöva våld, om det finns ett skyddsvärt intresse och hänsyn tas till proportionalitetsprincipen. Denna typ av våld är inte lagligt om enskilda medborgare utövar det, vilket brukar kallas att staten har våldsmonopol.

Våld som rekvisit för brott

Våld är i svensk rätt ett rekvisit, ett krav, för att vissa typer av brott ska anses ha ägt rum. De brott som har våldsrekvisit är:

  • rån, som innebär att någon stjäl med hjälp av våld eller hot om våld
  • misshandel, som innebär att tillfoga en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätta någon i vanmakt.
  • våld mot tjänsteman, som innebär att med våld eller hot om våld förgripa sig mot någon i dennes myndighetsutövning

För brott som mord, dråp eller våldtäkt krävs inte att våld har använts för att det ska vara ett brott, även om det givetvis ofta används. Det krävs inte heller vid misshandel men kan ingå.

En annan våldsliknade handling är våldsamt motstånd. Gärningsmannen har då som avsikt att komma loss eller försvåra för tjänstemannen vid exempelvis ett frihetsberövande. Den straffbara handlingen kan bestå i att gärningsmannen kraftfullt spjärnar emot eller slår och viftar omkring sig med armarna. Även om slagen råkar träffa tjänstemannen är gärningsmannens uppsåt inte att misshandla denne utan att komma loss. Brottet brukar inte betecknas som våldsbrott, även om våld ibland ingår i gärningen.

Ett våldsamt uppträdande behöver inte innebära våld. Det finns våldsliknande handlingar som exempelvis när någon rycker i någon, eller knuffar någon. Men om sådana handlingar inte når graden för misshandel, och exempelvis framkallar smärta, betraktas sådana handlingar ofta som ofredande.

Om våldsanvändning i vissa situationer

Man får använda våld för att försvara sig (även komma andra till hjälp) mot vissa brottsliga angrepp på person eller egendom eller mot s.k. intränglingar (vid olaga intrång eller hemfridsbrott). Den sortens våld kallas nödvärn (BrB 24:1). En viss rätt till legal våldsanvändning finns möjligen också för den som handlar i nöd (BrB 24:4). Dessutom har envar rätt att under vissa omständigheter gripa (Rb 24:7) en person som begår brott. Då kan våld komma till användning för att betvinga ett eventuellt motstånd. Den sortens våld kallas ”laga befogenheten” och återfinns i (BrB 24:2).

Accepterande av vissa våldshandlingar

Samhället kan till en viss grad godta våld om någon frivilligt accepterar en våldshandling riktad mot sig. Sådan acceptans kan vanligen finnas i samband med idrottsutövning, exempelvis boxning eller ishockey. Den här typen av acceptans för våld inom idrotten antas gå under ansvarsfrihetsgrunden samtycke, det vill säga deltagarna antas automatiskt ha samtyckt ett visst mått av våld så länge det sker inom gällande regelverk. Men det kan anses som brottsligt, och därmed vara straffbart som misshandel, om en boxare sparkar sin motståndare i skrevet eller om en ishockeyspelare avsiktligt drämmer klubban i nacken på en annan spelare.

Likaså är det tillåtet att utöva visst våld i olika typer av sexuell samvaro, som exempelvis BDSM-lekar. För att samtycke ska kunna anses föreligga till den här typen av våld, och våld inom idrott, får våldet inte överstiga ringa misshandel.

Statens utövande av våld

En stat har i allmänhet gett sig rätt att utöva våld för att skydda viktiga sådant som staten anser är skyddsvärda intressen. I demokratiska stater kan det handla om intressen som statens säkerhet, folkhälsan och demokratin. I dessa stater måste staten också i de fallen respektera proportionalitetsprincipen, det vill säga det våld som används får inte gå utöver det som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet. Denna typ av statligt våld är inte lagligt om enskilda medborgare utövar det, utan att representera staten, vilket brukar kallas att staten har våldsmonopol.

Olika typer av våld

Flera indelningar i typer av våld har gjorts av forskare.

Olika typer av våld i krig

Den tyske forskare Jan Philipp Reemtsmaa menar att det i krigstillstånd finns tre typer av våld:

  1. Lokativt våld - där människor röjts ur vägen för att de står i vägen för ens egna intressen.
  2. Raptivt våld - där människor röjs ur vägen för att man vill tillskansa sig det de äger.
  3. Autoteliskt våld - som handlar om att döda för dödandets egen skull.[4]

I en essäbok av sociologen David Wästerfors betraktas våld ur fyra synvinklar: våld som situation, våld som specialitet, våld som politik och våld som berättelse. Det handlar främst om fysiskt våld men även andra former berörs. [5]

Våld som inte är våldsbrott

Man kan ibland se begreppet ”våld mot egendom” exempelvis i uttryck som: ”För att vi skulle komma in genom dörren var vi tvungna att använda våld.” Detta är att anse som skadegörelse och har inget med våldsbrott i juridisk bemärkelse att göra. I Rikspolisstyrelsens kommentar från 1999 till polislagen (1984:387)10 §, har man helt flyktigt, berört det som man kallar för ”våld mot egendom” och beskriver det så här: ”I princip avses en åtgärd som är ägnad att åstadkomma åverkan eller som annars sker med våldsamma medel.” Att angripa egendom kan alltså ske med våldsamma medel men är inte ur juridisk synpunkt att anse som våld utan som en åtgärd att åstadkomma åverkan, det vill säga skadegörelse.

Det kan inte anses som en våldshandling om ett djur självständigt angriper en människa. Ett sådant angrepp kan därför inte mötas med nödvärn, se brottsbalken kapitel 24, paragraf 1, eftersom nödvärn medger våldsanvändning endast för att skydda sig mot brottsliga handlingar och djur kan inte självständigt begå brottsliga handlingar. Om en sådan uppkommen situation hotar liv eller hälsa kan den dock innebära att den angripne får använda sig av våld och åberopa nöd som försvar för att man exempelvis skadat eller dödat någon annans hund.

Så kallade verbalinjurier (att skada någon genom ord och därigenom utsätta denne för psykiskt lidande) är inte heller att anse som våld, men kan under vissa omständigheter ändå vara straffbara.

Se även

Referenser

Externa länkar