Våroffer

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Del av Nicholas Roerichs kulisser till uruppsättningen av Våroffer 1913.

Våroffer (franska: Le Sacre du printemps) är en modernistisk balett i koreografi av den polsk-ryske balettdansaren och koreografen Wacław Niżyński med originalmusik av den ryske kompositören Igor Stravinskij.

Mottagande, struktur och innehåll[redigera | redigera wikitext]

Våroffer uruppfördes av Ryska baletten på Théâtre des Champs Élysées i Paris den 29 maj 1913 med scenografi och kostymer av Nicholas Roerich. Såväl musik som dans uppfattades som så annorlunda och provocerande att tumult uppstod i salongen och polis måste tillkallas. Det är känt att Stravinskij omedelbart lastade koreografen Niżyński för den skandalösa föreställningen och kallade honom omusikalisk.

Våroffer framfördes bara sju gånger till, fyra i Paris och tre i London, innan den togs bort från Ryska balettens repertoar av dess ledare Sergej Djagilev, med hänvisning till dåligt publikintresse.

Musiken vann sedermera stort erkännande som konsertstycke och anses idag vara ett av 1900-talets mest inflytelserika musikaliska verk. Wacław Niżyńskis nyskapande balett, hans tredje i ordningen, är däremot förlorat, dels för att han inte gjorde några dansnotationer, och dels för något enhetligt notationssystem inte förekom.

Våroffer består likväl av 13 danser (sektioner) indelade i två akter och tar ungefär 35 minuter att framföra. Stycket skildrar vårens ankomst i det hedniska Ryssland; efter en serie riter väljs en ung flicka ut som offer till naturen, varpå hon dansar sig själv till döds. Verket kretsar kring vårens mystik och explosion av skapande kraft.

När Stravinskij anlitades av Ryska balettens ledare Sergej Djagilev var han i princip ett okänt namn. Våroffer följde Eldfågeln (1910) och Petrusjka (1911) som Stravinskijs tredje stycke komponerat för Ryska baletten. Musiken innehåller många nya inslag för sin tid, bland annat inom tonalitet, taktart, rytmik, betoning och dissonans. Musikanalytiker har noterat att mycket av musiken tar sin grund i rysk folkmusik, något Stravinskij själv brukade förneka.

I början av filmen Coco Chanel & Igor Stravinskij (2009) gestaltas den tumultartade premiärkvällen i Paris 1913. Försök att återskapa delar av Niżyńskis balett görs också.

Referenser[redigera | redigera wikitext]