Vagabonderande ström

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kopplingsschema för pumpexemplet.

Vagabonderande ström är ett begrepp som används vid elektriska anläggningar när returströmmen eller delar av denna under hela eller delar av sin vandring följer andra, oönskade, banor än de metalliska ledare som är avsedda för returkretsen.[1]

Återledning av drivströmmen vid eldrivna tåg.

Exempel på vagabonderande strömmar är när returströmmen går i vattenrör eller ventilationsrör.[1] Ett annat exempel är vid järnvägsdrift när marken används som returledare i stället för rälsen.[2]

Magnetfält från vagabonderade strömmar[redigera | redigera wikitext]

Vagabonderande strömmar kan ge en förhöjning av magnetiska fältet i hela anläggningen. De vagabonderande strömmarna kan alstra förhållandevis stora magnetfält, eftersom de flyter i exempelvis vattenrör och metallkonstruktioner som då är att betrakta som enkelledare. I kablar begränsas en del av magnetfältet av motriktade fält från andra kablar. Det förs en livlig debatt om hur magnetiska och elektriska fält påverkar människor. Till forskningen givet mer konkreta resultat rekommenderas att anläggningar utförs enligt "försiktighetsprincipen" och att fälten reduceras i möjligaste mån.

Att förhindra vagabonderade strömmar[redigera | redigera wikitext]

Några effektiva åtgärder:

  • Installera TN-S-system.
  • Installera potentialutjämning.
  • Bryt upp kretsen för den vagabonderande strömmen genom att till exempel installera isolerande rördelar i vattensystem.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”2”. Starkströmsföreskrifterna ELSÄK-FS 1999:5. Elsäkerhetsverket. 1999 
  2. ^ Bra Böckers lexikon (tredje upplagan). 1990