Vandringsvågrör
Vandringsvågrör (Travelling Wave Tube, TWT) är en rörtyp som exciteras med hjälp av mikrovågor och som används som förstärkare för radiovågor. Det kan generera stora uteffekter vid höga frekvenser och är faktiskt än idag, i denna halvledardominerande värld, den enda apparaturen som klarar just detta. Många satelliter är till exempel bestyckade med denna typ av rör.
Beskrivning [redigera]
Enheten innehåller ett vakuum-rör med en elektronkanon (en upphettad katod som emitterar elektroner) vid ena änden. Ett magnetiskt fält runt röret fokuserar elektronerna till en stråle som sen passerar genom ett magnetiskt radiofrekvent fält i form av en helix som sträcker sig från RF-ingången till RF-utgången vartefter elektronerna slutligen träffar en kollektor vid andra sidan. En riktningskänslig kopplare är positionerad nära emittern och inducerar en ström i helixen.
RF-kretsen agerar som en fördröjning inom vilken RF-signalen vandrar nära samma hastighet genom röret som elektronstrålen. Det elektromagnetiska fältet från RF-signalen interagerar med elektronstrålen och orsakar elektronhopp (en effekt som kallas hastighetsmodulation) och det elektromagnetiska fältet orsakat av elektronstrålen inducerar därmed mer ström i RF-kretsen (vilket innebär att strömmen byggs upp och är således förstärkt vartefter den vandrar).
En andra riktningskänslig kopplare vid kollektorn tar sedan emot en förstärkt version av ingångssignalen från den bortre delen av RF-kretsen. Dämpare placerade utmed RF-kretsen förebygger reflekterade vågor från att nå katoden.
Historia [redigera]
Rudolf Kompfner byggde den första fungerande TWT'n mitt under brinnande världskrig (1943).
