Furstestater i Indien

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
  Brittiska Indien, direktstyrd koloni
  Furstestater, indirekt styrda av Storbritannien.

Furstestater i Indien var statsbildningar som fanns bredvid kolonin Brittiska Indien och som nominellt styrdes av inhemska monarker.[1] Småfurstendömen har historiskt funnits på den indiska halvön men blev vanligare från början av 1800-talet när britterna etablerade sin maktposition i Sydasien fram till Indiens och Pakistans självständighet 1947. Vid början av 1900-talet hade alla då existerande furstestater tillsammans en befolkning av mer än 62 miljoner människor och var mellan 650 och 680 till antalet.[2] Många av dem utgjordes av blott en enda by, men några hade flera miljoner invånare. Småfurstarna var vanligen förenade i administrativa statsförbund (agentskap, residentskap) med viss gemensam förvaltning, i realiteten regerade de över brittiska vasallstater.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Medan Sydasien genom århundradena har varit politiskt uppdelat i ett stort antal småstater och några större riken kvarstod efter det slutliga upprättandet av brittiskt kolonialherravälde i princip enbart ett stort antal mycket små stater, och ett fåtal större. Många av de småfurstendömen som hamnade under brittisk suzeränitet bröts loss från det kollapsande Mogulriket på 1700- och 1800-talen, och även Marathariket som efterträddes av Brittiska ostindiska kompaniet som dominerande makt på indiska halvön i början av 1800-talet. Vissa furstestater och dynastier hade dock anor till medeltiden och tidigare än så.

Doctrine of lapse[redigera | redigera wikitext]

Brittiska ostindiska kompaniet tillämpade en kontroversiell politik kallad doctrine of lapse som mot mitten av 1800-talet reducerade antalet förläningar som stod under inhemska furstars kontroll. Doktrinen gick ut på att om en inhemsk furste avled utan biologisk manlig arvinge eller ansågs vara "inkompetent" tillföll samtliga hans territorier automatiskt Ostindiska kompaniet.[3] Historiskt hade indiska härskare själva valt sina arvingar i motsats till det europeiska feodalsystemet där den äldste sonen oftast hade rätt att ärva tronen. Åtskilliga furstestater annekterades därmed av kompaniet ända tills doktrinen övergavs när brittiska kronan övertog kontroll över kolonin 1858.[4][5]

Relationerna med den brittiska kolonialmakten[redigera | redigera wikitext]

Vasallfurstarnas rättsliga ställning bestämdes genom fördrag med Brittiska ostindiska kompaniet (före 1858) och den brittiska kronan (efter 1858). Efter 1858 representerades den brittisk-indiska regeringen i furstestaterna av en rådgivande och övervakande politisk agent eller resident. Den brittiska representanten kunde antingen handha relationerna med en enda furstestat, vilket endast gällde de förnämsta furstarna och största furstestaterna, eller en grupp av mindre furstestater enligt systemet med regionala indelningar i agentskap. Furstarna fick ej börja krig eller sluta fred eller skicka sändebud till varandra eller till främmande stater, furstestaternas externa relationer sköttes exklusivt av britterna. Den krigsstyrka furstarna underhöll var skarpt begränsad, och de måste vid rekvisition ställa en viss styrka till brittisk-indiska regeringens förfogande. År 1907 hade brittiska kronan suzeränitet över de 175 största furstestaterna som utövades direkt av Brittiska Indiens vicekung medan resterande cirka 400 småfurstar och hövdingar kontrollerades av de olika provinsregeringarna.[6]

Ingen europé fick utan brittisk-indiska regeringens tillstånd vistas vid furstarnas hov, och i händelse av "dålig styrelse" kunde britterna ingripa, men i övrigt var furstarna åtminstone i de större staterna självstyrande. Några erlade en viss årlig tribut, men inte de flesta. Deras sammanlagda statsinkomst var 1907-1908 omkring 15 miljoner pund sterling, varav till indiska regeringen erlades en tribut av 558 600 pund.

Direkta relationer med centralregeringen[redigera | redigera wikitext]

Fyra stora furstestater ansågs vara tillräckligt viktiga och styras av fursteätter av så hög rang att de åtnjöt särskild status genom att ha direkta politiska relationer med den brittisk-indiska regeringen och vicekungen, genom att de hade varsin brittisk resident som exklusivt ansvarade för dem istället för att indelas i regionala indelningar med många andra furstestater som endast kollektivt hade relationer med kolonialmakten. Dessa fyra var:

Därutöver fanns tre agentskap, innefattande sammanlagt runt 170 furstestater, som administrerades direkt av centralregeringen.[7]

Relationer med provinsregeringarna[redigera | redigera wikitext]

Den absoluta merparten av alla furstestater hade endast direkta relationer med en av Brittiska Indiens provinser.[8] Staterna var formellt inte del av provinserna, men grupperades av britterna i regionala agentskap eller residentskap för politiska ändamål och dessa regionala indelningar hamnade under provinsregeringarnas suzeränitet. De fick därmed inte ha direkta relationer med centralregeringen. I många mindre furstestater var det den brittiska agenten eller residenten som var den verkliga makthavaren.

Exempel på furstestater[redigera | redigera wikitext]

De mäktigaste furstarna var nizamen av Hyderabad, maharajorna av Scindia (Gwalior), Mysore, Jaipur, Travancore, Kashmir, Jodhpur, Patiala, Udaipur, Bharatpur, holkar av Indore, gaekwaren av Baroda och begumen av Bhopal. De flesta av dessa stater uppstod under 1700-talet då Mogulriket försvagades och Marathariket växte i dess ställe; andra åter tillhörde dynastier, vilkas historia går ett eller två årtusenden tillbaka, och därför kunde betrakta Europas furstefamiljer som uppkomlingar.

Residentskapet Indore och agentskapen Gwalior, Bhopal, Bundelkhand, Baghelkhand, West Malwa och Bhil J. Bhopawar kallades med ett gemensamt namn Centrala Indien. Hit hörde ett 80-tal vasallstater.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ramusack, Barbara (2004), The Indian Princes and their States (The New Cambridge History of India), Cambridge and London: Cambridge University Press., s. 85, ISBN 0-521-03989-4, http://www.amazon.com/Indian-Princes-States-Cambridge-History/dp/0521267277 
  2. ^ Arild Engelsen Ruud, Eldrid Mageli og Pamela Price: Indias historie med Pakistan og Bangladesh, Oslo: Cappelen akademisk forlag, 2004, s. 344.
  3. ^ Keay, John. India: A History. Grove Press Books, distributed by Publishers Group West. United States: 2000 ISBN 0-8021-3797-0, s. 433.
  4. ^ Wolpert, Stanley. A New History of India; 3rd ed., pp. 226-28. Oxford University Press, 1989.
  5. ^ S.N.Sen, red (2006). History of Modern India. New Age International (P) Ltd. sid. 50. ISBN 978-8122-41774-6 
  6. ^ Imperial Gazetteer of India vol. IV (1907), The Indian Empire, Administrative, Published under the authority of His Majesty's Secretary of State for India in Council, Oxford at the Clarendon Press. Pp. xxx, 1 map, 552., s. 60  online
  7. ^ Imperial Gazetteer of India vol. IV (1907), The Indian Empire, Administrative, Published under the authority of His Majesty's Secretary of State for India in Council, Oxford at the Clarendon Press. Pp. xxx, 1 map, 552., s. 93-96  online
  8. ^ Imperial Gazetteer of India vol. IV (1907), The Indian Empire, Administrative, Published under the authority of His Majesty's Secretary of State for India in Council, Oxford at the Clarendon Press. Pp. xxx, 1 map, 552., s. 96-103  online
Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.