Järnväg i Vatikanstaten

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Vatikanstatens järnvägsnät)
Hoppa till: navigering, sök
Vatikanstatens järnväg
Ferrovia Vaticana
Bahnhof Vatikan Totale.jpg
Vatikanstatens järnvägsstation (2008).
Allmänt
Plats Vatikanstaten och Italien
Sträcka Rom (Roma San Pietro)
41°53′47″N 12°27′16″E / 41.896302°N 12.454533°Ö / 41.896302; 12.454533 (Roma San Pietro railway station) - Vatikanstaten (Vatikanstaten)
41°54′04″N 12°27′04″E / 41.901014°N 12.451181°Ö / 41.901014; 12.451181 (Vatican City railway station)
Organisation
Invigd 1934
Banoperatör Ferrovie dello Stato
Tekniska fakta
Längd 1,27 kilometer
Antal spår 1
Spårvidd 1435 millimeter (Normalspår)
Elektrifierad Nej

Vatikanstatens järnvägsnät (Ferrovia Vaticana) består av två spår, vardera 300 meter, inne i Vatikanstaten. Det är det kortaste järnvägsnätet i världen och har endast en järnvägsstation.[1] Räls och station byggdes under påve Pius XI:s pontifikat. Genom Lateranfördraget från 1929 fick man tillgång till det italienska järnvägsnätet. Järnvägstrafiken är främst inriktad på godstransport men har stundtals även fraktat passagerare, oftast av symbolisk eller ceremoniell orsak. Italienska järnvägsbolag sköter trafik och banunderhåll.[2][3]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Före 1870 förfogade påven över en stat på 41 407 km², Kyrkostaten. Påve Gregorius XVI förhindrade järnvägskonstruktionen i Kyrkostaten och ryktas ha sagt "chemin de fer, chemin d'enfer" (ungefärligt översatt: "järnets väg, vägen till helvetet").[4] Gregorius XVI efterträdare, påve Pius IX, påbörjade konstruktionen av en järnvägslinje från Bologna till Ancona men området erövrades av en armé av italienska nationalister år 1861, innan den var färdigbyggd.[5] Det faktum att resande med järnväg var en förutsättning för de storskaliga pilgrimsfärdena under 1800-talet (vilka inleddes med dem till Lourdes omkring 1858) var en orsak till att motståndet gentemot den teknologin mjuknade inom den Romerska kurian.[6]

Byggandet av en järnvägsstation i Vatikanstaten och dess sammankoppling med det Italienska järnvägsnätet garanterades genom Lateranfördraget från den 11 februari 1929. Konstruktionen påbörjades den 3 april 1929.[7] Konstruktionen av viadukten till Vatikanstaten betalades av den italienska regeringen; stationen i Vatikanstaten finansierades genom den ₤it750 miljoner stora ersättning som kommits överens om i Lateranfördragets finansiella bilaga.[8] Den totala kostnaden för konstruktionen uppgavs vara ₤it24 miljoner.[9]

I mars 1932 körde det första lokomotivet till Vatikanstaten. En järnvägskonvention ratificerades mellan Italien och Vatikanstaten den 12 september 1934 och i oktober 1934 lämnade Departementet för offentliga arbeten över det färdiga järnvägslinjen till Vatikanstaten respektive Ferrovie dello Stato. Legge sulle fonti del diritto (7 juni 1929) gjorde de italienska järnvägsbestämmelserna bindande även på den järnväg som kontrollerades av Vatikanstaten.[7]

I slutet av mars 1944, då de allierades bombningar av Rom under andra världskriget nådde sin höjdpunkt upptäckte Vatikanen ett tyskt tåg med krigsmateriel som stannats på rälsen bredvid Vatikanstatens järnvägsstation.[10]

Rutt[redigera | redigera wikitext]

Vatikanstatens järnväg utgrenar sig från Rom till Viterbo järnvägslinje vid "Roma San Pietro järnvägsstation" och korsar dalen Gelsomino genom en 143,12 meter lång murad viadukt. Viadukten består av åtta 15,30 meter långa valv och korsar Viale Vaticano samt Via Aurelia.[7]

Innan järnvägen passerar genom Vatikanstatens murar och når sitt slut på Vatikanstatens järnvägsstation passerar den under en valvbåge dekorerad med påven Pius XI vapensköld med en skjutbar tvådelad 35,5 ton tung järnport som glider in i nischerna i Vatikanstatens murar.[1][7]

Vatikanstatens järnvägsstation (senare uppdelad i en godsexpedition och ett museum med numismatiska och filatelistiska samlingar) byggdes cirka 20 meter från entréporten av arkitekten Giuseppe Momo. Stationen öppnades år 1933.[7] Dess enkla vita design i italiensk marmor beskrevs av skribenten H. V. Morton som "mer likt en filial av banken Barclays i London".[11]

Användning[redigera | redigera wikitext]

Portvalvet in till Vatikanstaten har skjutbara dörrar inbyggda i muren som omger landet. Genom denna går järnvägen till järnvägsstationen. Railway Magazine (1934).

Vatikanstatens järnväg har huvudsakligen används för att importera gods (innan bilfärder blev vanligare och mindre kostsamma) till Vatikanstaten och emellanåt för vanliga passagerartåg.

Det av Pius XI planerade bygget av ett påvetåg genomfördes aldrig och Vatikanstaten har aldrig anställt några järnvägsarbetare eller registrerat någon vagnpark.[7] Påve Pius IX officiella tåg återfinns att beskåda på en utställning på museet i Palazzo Braschi.[5]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Rail transport in Vatican City, 1 september 2010. Där angavs följande källor:
  1. ^ [a b] Korn, Frank J. (2000). A Catholic's Guide to Rome: Discovering the Soul of the Eternal City. Paulist Press. Sid. 49. ISBN 0-8091-3926-X 
  2. ^ Walsh, Michael J. 2005. Roman Catholicism: The Basics. Routledge. ISBN 0-415-26380-8. s. 95.
  3. ^ Garwood, Duncan. 2006. Rome. Lonely Planet. ISBN 1-74059-710-9. s. 141.
  4. ^ Pollard, John. 2005. Money and the Rise of the Modern Papacy. ISBN 0-521-81204-6. s. 29.
  5. ^ [a b] Prusak, Bernard P. 2004. The Church Unfinished: Ecclesiology Through the Centuries. Paulist Press. ISBN 0-8091-4286-4. s. 271.
  6. ^ Alberigo, Giuseppe; Komonchak, Joseph A. 2003. History of Vatican II. Peeters Publishers. ISBN 90-6831-724-5. s. 76.
  7. ^ [a b c d e f] Holy See Press Office. 28 January 2001. Översättning: Glyn Williams. "The Vatican City State Railway."
  8. ^ Reese, Thomas J. 1996. Inside the Vatican: The Politics and Organization of the Catholic Church. Harvard University Press. ISBN 0-674-93261-7. s. 203.
  9. ^ Anon. 1934. The Vatican Railway. Railway Magazine. 75 (449: Nov.), s. 352 och 369.
  10. ^ Chadwick, Owen. 1988. Britain and the Vatican During the Second World War. Cambridge University Press. ISBN 0-521-36825-1. s. 285.
  11. ^ Korn, Frank J. (2000). A Catholic's Guide to Rome: Discovering the Soul of the Eternal City. Paulist Press. Sid. 49. ISBN 0-8091-3926-X. ”more like a branch of the Barclay Bank in London.”