Vattenplaning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Två fordon vattenplanar

Vattenplaning kallas det fenomen som innebär att det uppstår en vattenfilm mellan hjulen hos ett fordon och körbanan vid relativt hög fart. Vattenfilmen gör att väggreppet upphör, vilket hindrar fordonet från att reagera på förarens åtgärder såsom styrning, bromsning eller acceleration.

Orsaker[redigera | redigera wikitext]

För att kunna ändra ett fordons riktning eller hastighet, krävs friktion mellan däck och vägbana. Om en tillräckligt tjock vattenfilm kommer mellan däcken och vägen, kan friktionen sjunka så mycket att däcken halkar och föraren kan tappa kontrollen över fordonet.

Mönster hos gummidäck är utformade för att sprida vatten från däckets undersida, vilket ger hög friktion även under på våt vägbana. Vattenplaning uppstår när ett däck möter mer vatten än det kan tränga undan. Framför det rullande hjulet uppstår ett vattentryck som pressar in en kil av vatten under däckavtryckets framkant, vilket gör att det kan lätta från vägytan. Däcket kanar sedan på en vattenfilm med liten, om alls någon, direktkontakt med vägbanan. Om flera däck vattenplanar, kan fordonet tappa kursen och kana tills det antingen kolliderar med ett hinder, eller saktar ned tillräckligt för att ett eller flera däck får kontakt med vägytan igen och friktion uppstår på nytt.

Vattenplaning kan uppstå redan vid måttliga vattenmängder på körbanan om farten är hög, och orsakas av att vattnet som hjulen passerar inte hinner pressas undan så att de får kontakt med vägbanan innan de har passerat. Risken för vattenplaning ökar med mängden vatten på körbanan och med farten. Vid fullständig vattenplaning blir fordonet praktiskt taget ostyrbart, eftersom friktionen mellan hjul och vatten är väsentligt mycket mindre än mellan hjul och vägbana, vilket kan leda till att fordonet kör av vägen eller kolliderar med mötande fordon, om inte farten hinner minskas så att kontakten med vägbanan återupprättas.

Normalt har varje däck en tämligen stor kontaktyta mot vägbanan. Begynnande vattenplaning innebär att denna kontaktyta successivt minskar med ökande fart och samma vattendjup. Vid en undanmanöver som kräver stor friktion mot vägbanan i sidled är det därför inte nödvändigt med fullständig vattenplaning för att styrförmågan skall bli otillräcklig.

Fordonsfaktorer[redigera | redigera wikitext]

Ett lågt yttryck mot vägbanan ger större risk för vattenplaning än ett högt. Tendensen till vattenplaning hos ett fordon minskar därför med ökande last. Vattenplaning uppstår vid lägre fart med däck som har litet mönsterdjup än med dem som har stort. Däcksmönstrens utformning har också stor betydelse. Vissa typer av däck är utformade så att vatten huvudsakligen dräneras ut åt sidorna, andra så att vatten i huvudsak dräneras bakåt. Blankslitna däck ger ingen dränering alls, varför vattenplaning uppstår vid lägre fart än med däck med kvarvarande mönsterdjup.

Minsta tillåtna djup i däcksmönstret är 1.6 mm[redigera | redigera wikitext]

Enligt Trafikverket ska däck sommartid ha ett kvarvarande mönsterdjup av minst 1,6 mm i däckets huvudmönster. För att ge bra friktion vid fuktig vägbana bör mönsterdjupet vara minst 3 mm.

Vägfaktorer[redigera | redigera wikitext]

Vattenplaningsrisk i mötande körfält

Vägbanan bör ha minst 0.6 mm makrotextur[redigera | redigera wikitext]

För att ge bra friktion vid bromsning från hög fart på våt vägbana ska vägbanan ha minst 0,6 mm makrotextur. Vidare ska skillnaden i makrotextur inte skilja allt för mycket mellan hjulspåren. Vägverket har hittills inte infört något gränsvärde för sina vägbeläggningars textur.

Vägytan måste luta minst 0.5 %[redigera | redigera wikitext]

Den enskilt viktigaste faktorn för att vid långt intensivt regn förhindra att en traditionell asfaltbeläggning får en tjock vattenfilm på ytan, är att vägbanans snedlutning måste vara tillräcklig. Vägverket kräver att nya vägar utformas så att snedlutningen aldrig understiger 0,5 %. Vägverket har dock hittills inte systematiskt följt upp att vägar verkligen utformas och byggs så att kravet uppfylls. Bristande snedlutning syns ofta även på helt nybyggda motorvägar, i form av vattenansamlingar vid in- och utgång av uppbankade ytterkurvor. Trafikverket har hittills inte heller följt upp bristande snedlutning på gamla vägar.

Sverige har ingen policy för vägars sladdresistens[redigera | redigera wikitext]

I många länder har myndigheterna sedan decennier fastställt en policy för vägars sladdresistens. Storbritannien var först ut; deras policy fastställdes redan år 1988. Australien och Nya Zeeland gav ut sina policies ca 10 år senare. I dessa länder har vattenplaningsolyckor och andra typer av halkolyckor på asfalt sjunkit rejält sedan nämnda policies infördes. Likaså har antalet skadeståndsärenden mot väghållare minskats rejält, liksom antalet fall där väghållarna dömts att utbetala skadestånd i samband med vattenplaningsolyckor.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]