Venezolanska frihetskriget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Venezolanska frihetskriget
Ägde rum 1810–1823
Plats Venezuela
Resultat Venezuelas självständighet från Spanska imperiet
Stridande
Venezolanska frihetskämpar Spanska imperiet
Befälhavare/ledare
Simón Bolivar

Venezolanska frihetskriget var en beväpnad konflikt som utkämpades åren 1810 till 1823 mellan självständighetsstyrkor i generalkaptenskapet Venezuela mot det Spanska imperiet i syfte att vinna självständighet. Frihetskriget avgjorde definitivt Venezuelas självständighet från Spanien och fick stort inflytande på de övriga självständighetsrörelserna i Sydamerika.

Utveckling[redigera | redigera wikitext]

Det Venezolanska frihetskriget var kanske den hårdast utkämpade av alla självständighetskonflikterna i Sydamerika. Det venezolanska territoriet bytte händer flera gånger, blodiga slag utkämpades över hela landet och grymheter var vanliga på båda sidor.

Den 19 april 1810 förnekade medlemmarna i kolonialrådet i Caracas den dåvarande generalguvernören Vicente Emparans överhöghet över generalkaptenskapet. De hävdade att de agerade i Ferdinand VII:s namn -- den avsatte kungen av Spanien -- i olydnad mot Joseph Bonaparte. En junta etablerades; denna tog initiativet att etablera liknande juntor i provinserna Cumaná, Margarita, Barinas, Barcelona, Trujillo och Mérida, och skickade diplomatiska delegationer till länder som tänktes stödja upproret: Förenade kungariket Storbritannien och Irland, Amerikas Förenta Stater och Nya Granada.

Venezuelas självständighetsförklaring undertecknades 7 juli 1811. Venezuela blev det första land i Latinamerika som förklarade sig självständigt, och det tredje i Amerika efter Amerikas Förenta Stater (1776) och Haiti (1804). Krigshandlingarna mot den spanska kolonialarmén påbörjades strax därefter.

Under de första åren av konflikten åtnjöt självständighetskämparna ett stort folkligt stöd på grund av de lägre klassernas hat mot aristokraternas dominans. År 1819, under loppet av självständighetskriget, formades idén om Storcolombia, och förkunnades vid kongressen i Angostura. Storcolombia var en stat bestående av de forna spanska kolonierna generalkaptenskapet Venezuela och Vicekungadömet Nya Granada. Med denna kamps början, i själva inkörsporten till kontinenten, och befrielsearméns utplånande av den sista kungatrogna bastionen i Peru, blev de spanska territorierna omorganiserade till självständiga stater.

Efter slaget vid Carabobo den 24 juni 1821, som i praktiken gav Venezuela självständighet, och senare frigörelsen av Caracas, Cartagena de Indias, Popayán och Santa Marta, återupptogs arbetet på författningen i Cúcuta med ökad iver för att inkludera de nyligen frigjorda regionerna. Den 24 maj 1822 erhöll Quito sin självständighet efter slaget vid Pichincha och den 9 december 1824 erhöll Peru och Bolivia sin självständighet efter slaget vid Ayacucho. Peru och Bolivia blev aldrig del av Storkolombia men delar titeln Bolivarianska länderna tillsammans med Colombia, Ecuador och Venezuela.

Spanien erkände slutligen Venezuelas självständighet den 30 mars 1845 när Freds- och självständighetsfördraget mellan Venezuela och Spanien undertecknades av drottning Isabella II av Spaniens och venezolanske presidenten Carlos Soublettes respektive regeringar.