Vevlira

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fransk lira, från ca 1760

Vevliran är ett musikinstrument som nådde sin glansperiod under medeltiden i Europa. Därefter reducerades dess popularitet, och vid 1700-talets början ansågs den som ett typiskt tiggarinstrument. Instrumentet har fått en renässans och används flitigt inom folkmusikgenren, hos grupper som vill gå tillbaka till äldre tiders musik med borduntoner.

Konstruktion[redigera | redigera wikitext]

Vevliran påminner till det yttre en del om nyckelharpan. Dock uppstår ljudet genom att ett hartsat hjul, som drivs av en vev, gnids mot strängarna. Vevliran har melodisträngar, borduner (bassträngar som ljuder med en konstant ton) samt ibland ett s.k. "knarrstall". Knarrstallet ligger löst fasthållet under en bordunsträng mot ljudlådan. När vevens rotationshastighet kort ökas, följer bordunsträngen med hartshjulet en kort bit, men faller snabbt ned tillbaka och orsakar några slag, så kallade knarr, på knarrstallet. Dessa knarr används av vevlirespelaren för att rytmisera och markera i musiken.

Termen vevlira myntades av Jan Ling 1967, dessförinnan har instrumentet i Norden under många hundra år nära uteslutande hetat lira. Före Ling benämnde musikforskare ofta liran vid dess franska namn, vielle.

Kända svenska vevlirespelare[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Allmo, Per-Ulf & Winter, Jan, Lirans hemligheter: en studie i nordisk instrumenthistoria, Musikmuseet, Stockholm, 1985.
  • Ling, Jan, Nyckelharpan: studier i ett folkligt musikinstrument, Diss. Uppsala, 1967.