Vicino Orsini

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Lorenzo Lotto: Giovane che sfoglia un libro ["Ung man bläddrar i en bok"] (Venedigs konstakademi)[1] Denna oljemålning tros vara ett porträtt av den unge Vicino Orsini.[2]

Pierfrancesco II Orsini, kallad Vicino efter sin morfar, född 4 juli 1523 i Rom, död 28 januari 1585 i Bomarzo, var en laziansk kondottiär, poet och konstkännare ur adelssläkten Orsini. Han är mest känd för uppförandet av den originella skulpturparken Sacro Bosco i dalen nedanför sitt palats.

Liv och verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Vicino Orsini föddes i Rom som son till överste Gian Corrado Orsini från Bomarzo och Clarice di Franciotto di Monterotondo, dotter till kardinal Franciotto Orsini från Monterotondo.[3] Modern var Gian Corrados andra fru och tros ha antingen lämnat hemmet tidigt eller dött i barnsäng vid sin andra sons födelse 1525. Faderns testamente från år 1526 överlät nämligen vårdnaden av de minderåriga barnen Pierfrancesco och Maerbale till deras äldre bror Girolamo från faderns första äktenskap med Lucrezia d'Alessandro dell'Anguillara. Redan 1528 upphör emellertid källorna att omnämna Girolamo, förmodligen därför att han dött, och efter faderns bortgång 1535 anförtroddes barnen åt abboten i Farfa.

Åren 1539-40 vistades Vicino i den frisinnade republiken Venedigs huvudstad, där han umgicks i den litterära kretsen kring förlaget Giolito med poeter som Giuseppe Betussi, Francesco Maria Molza och Franceschina Baffo. Såväl Betussi som Baffo ägnade honom verser. I Venedig blev han även kär i en ung kvinna från Rom, Adriana dalla Roza. På grund av en uppgörelse lämnade han metropolen tillsammans med Adriana och återvände till regionen Lazio. 1541 var han i Viterbo där han deltog i uppsättningen av en pjäs kallad Cangiaria, en komedi tillskriven Sacco da Viterbo, som möjligen är identisk med läkaren Girolamo Sacchi.[4]

Kardinal Alessandro Farnese, som senare skulle bli en av Vicino Orsinis bästa vänner, dömde 1542 i den arvstvist som ännu inte hade avgjorts efter fadern Gian Corrados bortgång sju år tidigare. Vid 19 års ålder tilldelades Vicino förläningarna Bomarzo, Collepiccolo, Castelvecchio, Montenero och Mompeo. Brodern Maerbale, som fick slottslänen Chia, Penna, Giove, Collestatte och Torreorsina, valde Penna som hemmavarande herresäte medan Vicino valde Bomarzo.

Palazzo Orsini på höjderna över den yviga slottsträdgården Sacro Bosco.

Det slott som fadern hade påbörjat under 1520-talet i Bomarzo och som ritades av Baldassare Peruzzi, en arkitekt och målare i Siena och Rom, var en tvåflygelsanläggning med innergård, loggia och trappa. Det uppfördes på resterna av en medeltida borg och färdigställdes först under Vicinos livstid och har sedan dess byggts om och förändrats ett flertal gånger.

Vid 21 års ålder, år 1544 gifte sig Vicino Orsini med Giulia Farnese, brorsdotter till Alessandro Farnese och släkt med den dåvarande påven Paulus III (hon ska inte förväxlas med sin mormor Giulia Farnese, som var påve Alexander VI:s älskarinna). De fick sju barn, två döttrar och fem söner, varav två dog i späd ålder. Fyra av barnen fostrades från puberteten hos Ottavio Farneses hertighov i Parma, medan den yngste sonen Orazio från 12-årsåldern fostrades till militär i syditalien och stupade, blott 19 år gammal, som kommendörkapten för en galär i Slaget vid Lepanto.

Genom äktenskapet mellan en Orsini och en Farnese genomgick grevskapet Bomarzo en fredlig övergång från feodalstat till påvligt centralstyrd kyrkostat förvaltad av kardinaler. Vicino Orsini gjorde militär karriär i likhet med sin far. Han var en så kallad kondottiär och politiker i fyra påvars styrkor i över ett decennium, åren 1545-1557.

Detta tros föreställa en av Hannibals elefanter som nedgör en romersk soldat. En skulptur i naturlig storlek vid en livets terrass med grekiska vaser i den slottsträdgård som Vicino Orsini lät döpa till Sacro Bosco, den heliga skogen.

1557 blev han vittne till ett slag mellan påvliga trupper och staden Montefortino i Marche, vilket slutade med en massaker på civilbefolkningen. Detta ledde till att Orsini avvecklade sin militära och politiska karriär.[5] I resten av sitt liv verkade han i stället som filosof och tillsammans med hustrun som mecenat. I Bomarzo lät han uppföra den ytterst märkliga och manieristiska trädgården Sacro Bosco nedanför Palazzo Orsini. Denna trädgård tillägnades minnet av hustrun Giulia Farnese efter hennes död 1564.

Konstnärliga bearbetningar[redigera | redigera wikitext]

Romanen Bomarzo (1962) av den argentinske författaren Manuel Mujica Láinez utspelar sig under den italienska senrenässansen och tematiserar Vicino Orsinis liv. Författaren skrev även ett libretto till tonsättaren Alberto Ginasteras opera Bomarzo. Operan uruppfördes 1967 i Washington D. C. sedan den förbjudits att uppföras i Buenos Aires av den dåvarande argentinska regeringen med hänvisning till osedlighet.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Horst Bredekamp (text), Wolfram Janzer (foto): Vicino Orsini und der heilige Wald von Bomarzo : ein Fürst als Künstler und Anarchist (Worms : Werner, 1985)

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Konstakademins italienska namn är Accademia di belle arti di Venezia.
  2. ^ M. M. Lainez, Bomarzo (Milano, 1967), sid 20.
  3. ^ Uppgifter hämtade dels från Bredekamp (1985), dels från Giuseppe Zander: Gli elementi documentari sul Sacro Bosco, vilken ingår i "Quaderni dell'Istituto di Storia dell'Architettura", n. 7-8-9, Roma, 1955
  4. ^ Quirino Galli (red.), La Cangiaria (Agnesotti, Viterbo, 1972)
  5. ^ Adele Cambria: «Salvare dall’oblio i mostri di Bomarzo» (italienska)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]