Vidkun Quisling

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Vidkun Quisling


Ämbetsperiod
1 februari 1942–9 maj 1945

Ämbetsperiod
1931–1933
Statsminister Peder Kolstad (1931–1932)
Jens Hundseid (1932–1933)
Företrädare Torgeir Anderssen-Rysst
Efterträdare Jens Isak Kobro

Född Vidkun Abraham Lauritz Jonssøn Quisling
18 juli 1887
Fyresdal, Telemark fylke, Norge
Död 24 oktober 1945 (58 år)
Akershus fästning, Oslo, Norge
Gravplats Gjerpens kyrkogård, Skien
Nationalitet Norsk
Politiskt parti Bondepartiet (1933)
Nasjonal Samling (1933-1945)
Övrig politisk
anknytning
Fedrelandslaget (1930–1931)
Nordisk folkereisning i Norge (1930–1931)
Maka Alexandra Andreevna Voronina
Maria Vasilijevna Quisling (omtvistad)

Vidkun Abraham Lauritz Jonssøn Quisling, (IPA: ˈʋɪdkʉn ˈkʋɪʃlɪŋ ) född 18 juli 1887 i Fyresdal i Telemark fylke, död 24 oktober 1945 (avrättad) på Akershus fästning i Oslo, var en norsk officer och politiker. Han var försvarsminister 1931-1933 och Norges regeringschef 1942–1945 under den tyska ockupationen.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Unga år[redigera | redigera wikitext]

Vidkun Quisling växte upp i Fyresdal, Telemark och Gjerpen (utanför Skien). I Drammen gick han på Drammens latinskole. Han uppmärksammades av tidningen Drammens Tidende sedan han med risk för eget liv hade räddat en flicka från att drunkna i Drammenälven. Quisling avlade studenten 1905 efter studier i Skien.

Officer, hjälparbetare, militärattaché, försvarsminister[redigera | redigera wikitext]

Vidkun Quisling avslutade 1911 sina studier vid den norska krigshögskolans artillerilinje. Hans studieresultat var ypperliga. Ingen hade erhållit så höga betyg sedan skolans grundläggning 1817. Quisling befordrades 1917 till kapten. Åren 1918-1919 var han stationerad i Petrograd (idag Sankt Petersburg) som norsk militärattaché. Åren 1919–1921 innehade han samma post i Helsingfors. När massvält hotade Armenien och Ukraina igångsatte det nyetablerade Nationernas förbund en internationell hjälpkommitté för samordnade nödinsatser. Fridtjof Nansen, som efter första världskriget arbetat med att repatriera krigsfångar, utsågs sommaren 1921 till högkommissarie för den så kallade Rysslandshjälpen. Den norske polarfararen engagerade Quisling för att sköta nödhjälpsinsatserna på plats. Uppdraget satte tills vidare stopp för den militära karriären.

Quisling fick tjänstledigt i sju månader från sin tjänst vid den norska generalstaben och anlände till Ukraina i februari 1922. Där uppskattade han att 8 miljoner av landets 26 miljoner invånare på något sätt var drabbade av katastrofen, att cirka en miljon hade omkommit antingen av på grund av svält eller grasserande sjukdomar, bland annat olika typer av tyfus och kolera. Hjälpsändningarna nådde Ukraina från och med maj 1922. Enligt en bedömare räddade Rysslandshjälpens insatser livet på en miljon människor, varav 200 000 direkt till följd av Quislings ansträngningar.[1] Av Nansen erhöll Quisling strålande vitsord för sitt arbete som avslutades i augusti 1922. Quisling ingick samma år äktenskap med Alexandra Andrejevna Voronina.

Åren 1926-1929 var Quisling bosatt i Moskva. Under perioden tillvaratog han brittiska intressen; detta sedan Storbritannien brutit de diplomatiska förbindelserna med Sovjetunionen. För sitt arbete belönades Quisling 1929 med utmärkelsen Brittiska Imperieorden. Britterna återtog emellertid utmärkelsen våren 1944.

Tidig politisk orientering (1923–1933)[redigera | redigera wikitext]

Under 1923 yrkade Quisling på att Norge skulle erkänna Sovjetunionen. Det har ibland tolkats som att Quisling sympatiserade med Lenins kommunistiska regim. Radikala ledare inom den norska arbetarrörelsen har uppgivit att Quisling 1925 kontaktade dem angående att organisera väpnade styrkor, rödgardister i hemlandet. När Quisling återvände till Norge i december 1929 tog han kraftigt avstånd från kommunismen och varnade för dess utbredning i en rad artiklar i Oslotidningen Tidens Tegn samt i boken Russland og vi (1930).

År 1931 grundade Quisling tillsammans med Frederik Prytz Nordisk folkereisning i Norge, som var tänkt som en elit-organisation med fascistisk inriktning av personer i företagslivet, försvaret och förvaltning.[2]

Under 1931–1933 var Quisling försvarsminister i två bondepartiregeringar, först under statsminister Peder Kolstad sedan under Jens Hundseid. År 1932 uppgav Quisling att han blivit angripen på departementet av okända personer. Händelsen har gått till historien som ”pepparattentatet” sedan Quisling anklagat dem för att ha kastat peppar i ögonen på honom. Den polisutredning som följde kunde inte identifiera någon misstänkt. Den 7 april 1932 påstod försvarsminister Quisling i Stortinget att den norska arbetarrörelsen med hjälp av Sovjetunionen planerade ett väpnat maktövertagande. För att utreda anklagelsen tillsatte Stortinget ett särskilt utskott, som inte kunde bekräfta Quislings beskyllningar.

Partiledare för Nasjonal Samling (1933–)[redigera | redigera wikitext]

År 1933 grundande Quisling tillsammans med Johan Bernhard Hjort partiet Nasjonal Samling, NS. I början förespråkade partiet en kristen-konservativ politik men efter 1935 kom partiet att närma sig den tyska nationalsocialismen. Quisling ansåg sig ha insikter i historiens syften och hyllade ledarprincipen. Nasjonal Samling förblev till krigsutbrottet 1939 en obetydlig kraft i norsk politik. Vid Stortingsvalet 1933 fick NS två procent av rösterna och tog inget mandat. Vid valet 1936 hade väljarstödet sjunkit ytterligare.

Quisling var mån om att utveckla egna kontakter med Nazityskland. Den tyske ledaren Adolf Hitler stödde aktivt Nasjonal Samling och Quisling fick audiens hos denne vid några tillfällen. De samtalade om Norges och Nordens framtid inom ett "storgermanskt" rike. Efter ett möte 1939 beordrade Hitler sin generalstab att undersöka hur "Tyskland kan skaffa sig besittning över Norge". Den 3 april 1940, bara sex dygn innan Tyskland gick till angrepp mot Norge och Danmark, sammanträffade Quisling med tyska underrättelseofficerare i Köpenhamn. Samtalen rörde detaljer i norska försvaret.

Tysklands angrepp – Quislings statskupp (1940)[redigera | redigera wikitext]

Tyskland angrep Norge den 9 april 1940. Klockan 19.32 samma kväll tillkännagav Quisling i ett radiotal att han gripit makten. I talet hävdade han att den norska regeringen, ministären Nygaardsvold, hade avgått och att han själv bildat en ny regering samt att han själv var att anse som Norges stats- och utrikesminister. Quisling beordrade även ett stopp för mobiliseringen av norska stridsstyrkor. Genom att Quisling på eget bevåg hade förklarat den legitima norska regeringen avsatt hade han genomfört en statskupp. Detta överrumplade troligen den tyska administration som skulle genomföra ockupationen, vilken först tänkt sig att landet skulle styras genom något av de etablerade norska partierna. Den tyska ockupationsmakten valde också att avsätta Quislings regering efter endast några dygn. Åsidosättandet ingick i den maktkamp mellan Quisling och hans tyska motståndare där båda parter sökte stöd hos Hitler.

Vidkun Quisling under andra världskriget (1940–1945)[redigera | redigera wikitext]

Statsakten den 1 februari 1942: Wilhelm Rediess, Josef Terboven, Vidkun Quisling, Rudolf Schiedermair och Paul Wegener.

När Quisling sköts åt sidan tog det så kallade administrationsrådet över styrelsen av det ockuperade Norge. Administrationsrådet erkändes av den lagliga norska regeringen. Administrationsrådet, som bestod av jurister och ämbetsmän, saknade politiska befogenheter. Josef Terboven utnämndes den 24 april 1940 till tysk rikskommissarie (Reichskommissar für die vom Deutschen Reich besetzten norwegischen Gebiete). Han strävade efter ett direkt tyskt styre över Norge. Dock stödde Hitler Quisling, vilket garanterade denne en stark maktposition och Terboven tvingades återinsätta Quisling som Norges högste politiske chef: som ledare för "de kommisariske statsråder" den 25 september 1940. Ockupationsmakten upphöjde samtidigt Nasjonal Samling till det enda "statsbärande" partiet samt förbjöd alla andra politiska partier. Genom den så kallade statsakten på Akershus fästning den 1 februari 1942 utsågs Quisling till ministerpresident, en titel som han behöll fram till krigsslutet. Den 8 maj 1945 kapitulerade de tyska stridskrafterna i Norge. Quisling meddelade via ombud att han var villig att förhandla. Han krävde bland annat att få stanna i husarrest i sitt hem Gimle på Bygdøy, men denna begäran avslogs av den norske riksåklagaren, Sven Arntzen.

Freden, dödsdomen och avrättningen (1945)[redigera | redigera wikitext]

Rättegången mot Quisling inleddes den 22 augusti 1945. Quisling hölls häktad på Akershus fästning. Rättsförhandlingarna hölls i den närbelägna konsertsalen Den gamle losjen. Quisling försvarades av advokat Henrik Bergh som enligt framstående bedömare skötte försvaret utan anmärkningar. Bergh skall ha gjort vad han kunnat för sin klient. Åklagarsidan företräddes av Erik Solem. De viktigaste åtalspunkterna var landsförräderi och mord, men omfattade också stöld och häleri. Bland annat beskylldes Quisling för att ha låtit plundra slottet på dyrbart lösöre. Någon sinnesundersökning utfördes aldrig, men i ett expertutlåtande förklarades att Vidkun Quisling inte var sinnessjuk, något som gjorde att han kunde dömas till rättsliga påföljder. Han dömdes till döden i den lägsta rättsliga instansen, och fallet prövades därefter inför högre rätt utan att dödsdomen ändrades. I domen hette det bland annat:

Tiltalte Vidkun Abraham Lauritz Quisling dømmes til døden for forbrytelse mot den militære straffelovs § 80, nr. 1, 2 og 3 og mot den borgerlige straffelovs §§ 83, 84, 86, 98, 233, 239, 255, jfr. §§ 256, 257, 275 og 317, jfr. § 318 og de provisoriske anordninger av 3. oktober 1941 og 22. januar 1942, alt sammenholdt med straffelovens § 62.

Tiltalte frifinnes for tiltalebeslutningens punkter I d, V c, VI e, VIII og tilleggs-tiltakebeslutningens I e. Hos tiltalte inndras etter straffelovens § 36 kr. 1 040 000. I erstatning for saksomkostninger betaler tiltalte til statskassen kr. 1 500.

Quisling sökte aldrig nåd, men hustrun Maria Quisling skrev nådeansökningar till såväl kung Haakon som statsminister Einar Gerhardsen – utan framgång. Efter avslutad rättslig prövning flyttades Quisling till arrest i polishuset på Møllergata 19 i Oslo centrum. Under kriget var Gestapos högkvarter i samma byggnad. Den 23 oktober meddelade fängelseprästen till Quisling att dödsdomen skulle verkställas under den kommande natten. Efter klockan 02.00 fördes Quisling till fästningsområdet Akershus. Quisling tvingades mot sin vilja att bära ögonbindel. Arkebuseringen ägde rum vid kruttornet klockan 02.45. Kroppen kremerades, och askan efter Quisling förvarades först under 17 års tid i en urna hos Oslos polismästare, varefter urnan överlämnades till hustrun Maria. Därefter fördes urnan till familjegraven vid Gjerpens kyrka i Telemark fylke. Hustrun Maria Quisling jordfästes i samma grav år 1980.

Quisling som eponym[redigera | redigera wikitext]

Lingvistiskt har ordet quisling kommit att bli synonymt med "landsförrädare".

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Russland og vi. Oslo: Leseselskapet. 1996[1930]. Libris 7489189. ISBN 82-7443-058-1  - Faksimilutgåva 1966.
  • Boken om Vidkun Quisling: [Illustr.]. Oslo. 1940. Libris 2980111 
  • Quisling har sagt: [1 portr.]. Oslo. 1940-. Libris 2980106 
  • For Norges frihet og selvstendighet: artiklar og taler 9. april 1940-23. juni 1941. Oslo: Stenersen. 1941. Libris 2131179 
  • Den undertryckta sanningen om Norge: tal ... den 8 april 1941. Stockholm: [Svea rike]. 1941. Libris 1412478 
  • Quislingsaken: Dokumentasjon og referater fra sakens behandling i Stortinget 1932. Utg. av NS presse- og propagandaavdeling. Ansvarlig red.: H.N. Östbye. Oslo. 1941. Libris 3064239 
  • Vidkun Quislings kamp mot bolsjevismen: [Utg. av NS Presse- og propagandaavdeling]. Oplysningsskrift ; 115. [Oslo]. 1941. Libris 2980112 
  • Vidkun Quislings forsvarstale i lagmannsretten 1945: utgitt i anledning hans hundreårsdag 18. juli 1987. Oslo: Historisk forl. 1987. Libris 7694753. ISBN 82-90181-10-8 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Dahl (1993), s. 47
  2. ^ ”The exhibition - English version”. Quislingutstillinga. http://www.quislingutstillinga.no/dokumenter/exhibition.pdf. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Arvidsson, Håkan (21 oktober 1996). ”En ny aristokrati skulle hejda moderniseringen”. Svenska Dagbladet. 
  • Barth, Else Margarete (1996). Gud, det er meg: Vidkun Quisling som politisk filosof. En Pax-bok. Oslo: Pax. Libris 7302565. ISBN 82-530-1803-7 
  • Brandt, Willy (1945). Quislingprocessen. Världspolitikens dagsfrågor, 0042-2754 ; 1945:8. Stockholm: Utrikespolitiska institutet. Libris 807005 
  • Bratteli, Tone; Myhre, Hans B. (1992). Quislings siste dager. Oslo: Cappelen. Libris 7170601. ISBN 82-02-13345-9 
  • Braw, Christian (1992). Quislings tro. [S.l.]: Udvalget for Konvent for Kirke og Theologi. Libris 7732661. ISBN 87-89041-36-4 
  • Dahl, Hans Fredrik (2004). Quisling: en norsk tragedie. Oslo: Aschehoug. Libris 9968356. ISBN 82-03-22710-4 
  • Grieg, Nordahl (1945). Quisling : hvordan en fører blir til. Oslo: Centrum. http://runeberg.org/gnquisling/  - Särtryck ur Veien Frem 1936.
  • Hartmann, Sverre (1970). Fører uten folk: forsvarsminister Quisling, hans bakgrunn og vei inn i norsk politikk. Tidens tema, 99-0116448-6 ; 32. Oslo: Tiden. Libris 100585 
  • Helgen, Lars (22 oktober 1995). ”Förrädarens sista dagar. Vidkun Quisling gav namn åt världens landsförrädare”. Göteborgs-Posten: s. 59. 
  • Høidal, Oddvar. Quisling: en studie i landssvik. Oslo: Orion. Libris 8861177. ISBN 82-458-0528-9 
  • Jensen, Tom B (1996). En bibliografi av og om Vidkun Quisling. Oslo: Grafisk Media Forlag. Libris 7490130. ISBN 82-7695-004-3 
  • Juritzen, Arve (2008). Quisling privat. Oslo: Juritzen forl. Libris 11205688. ISBN 978-82-8205-027-2 
  • Knudsen, Harald Franklin (1951). Jag var Quislings sekreterare. Strängnäs: Fahlcrantz & Gumælius. Libris 1454757 
  • Loock, Hans-Dietrich (1972). Quisling, Rosenberg og Terboven: den nasjonalsosialistiske revolusjon i Norge, dens forhistorie og forløp. Oslo: Gyldendal. Libris 12233419. ISBN 82-05-00799-3 
  • Magnergård, Omar (22 oktober 1995). ”Quisling – Gav förrädaren både ansikte och ord”. Svenska Dagbladet: s. 49. 
  • Quislingsaken: Samlet rettsreferat. [Hamar]. 1945. Libris 1827436 
  • Yourieff, Alexandra Andreevna Voronine (1999). Alexandra Voronine: Quislings unge hustru. Oslo: Gyldendal. Libris 7175717. ISBN 82-05-25745-0 
  • Øksendal, Asbjørn (1981). Operasjon Weserübung: Vidkun Quisling og forspillet til 9. april 1940. Trondheim: Nordenfjelske forlag. Libris 7484523. ISBN 82-7005-022-9 
  • Ørnhøi, Stein (1988). Vidkun Quisling: retten er satt, spillet er slutt. Oslo: Cappelen. Libris 7170301. ISBN 82-02-11197-8 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]