Vinga

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 57°37′55.8″N 11°36′4.5″Ö / 57.632167°N 11.601250°Ö / 57.632167; 11.601250

För örlogsfartygen med samma namn, se HMS Vinga.
Vinga
Vy över Vinga fyr och båk.
Vy över Vinga fyr och båk.
Läge Styrsö socken, Göteborgs kommun
Svenskt fyrnummer 754700
Internationellt fyrnummer C 0565
Fyrkaraktär Fl(2) 30 s
Lyshöjd 46 meter ö.h.
Tornets höjd 29 meter
Byggår 1890
Byggnadstyp Fyrkantigt torn med grov och finhuggen sten.
Lysvidd 25 nautiska mil
Nuvarande optik 1:a ordningens dioptrisk planlins med katadioptrisk krona

Vinga är en fyrö i Göteborgs skärgård i Kattegatt. Ön ligger inom Styrsö socken i Västergötland och tillhör Göteborgs kommun. Vinga är kommunens västligaste landområde, beläget cirka tio sjömil från stadens centrum. Ön är cirka en kilometer i väst- östlig riktning och cirka en halv kilometer i nord-sydlig. Svenska staten äger Vinga sedan 1934, med registerbeteckningen Vinga 1:1. Vinga fyrs position är latitud 57° 38′ nord, longitud 11° 36′ ost. Vinga fyr är ett statligt byggnadsminne enligt beslut från den 14 december 1978 och med utökade skyddsföreskrifter den 9 juni 2011.[1] Vinga är ett naturreservat sedan 23 mars 1987.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Öns namns betydelse är omtvistad. En rad mer eller mindre fantasieggande förklaringar har givits, men den troligaste är nog ändå den som härleder ordet till verbet "hvinge" i den äldre danskan. Detta betyder dels "sno, vrida" dels "rasa, larma". Vinga skulle då vara holmen där vindarna rasar och vågorna skummar och yr. Namnet har stavats på olika sätt: fornsvenskt Hwynggae 1496, Wiinge 1532, Huingen 1603 och Wingarne i lotsarnas lönereglemente 1749.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Den flacka klippön är formad som ett U, genom att den smala havsviken Gattulven sträcker sig långt in från västsidan av ön och möter Midsommarviken, vilka så sent som på 1700-talet bildade ett sund mellan Vinga och Gattulven. Landhöjningen har därefter skapat de båda vikarna. Strax söder om ön ligger den mindre Koholmen och i de smala sund som bildas mellan dess båda öar ligger vingas lilla hamn. Vingas yta uppgår till 0,3 kvadratkilometer, och dess högsta punkt ligger 20 meter över havet.

Geologi[redigera | redigera wikitext]

Vingas berggrund är till största delen uppbyggd av porfyrit, som är en finkornig, mörk bergart med ljusa korn av bland annat fältspat. Den mineralogiska sammansättning av Vingaporfyren gör den till en monzogranit till kvartsmonzodiorit. På de nordligaste delarna innehåller bergarten ortopyroxen och kallas då för kvartsjotunit. Vingaporfyren bildades för cirka 950 miljoner år sedan då den trängde upp genom omkringliggande äldre gnejser.[2]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Man har hittat en skafthålsyxa på ön vilket vittnar om att det funnits människor på ön sedan minst 4 000 år tillbaka. Skriftliga källor gör också gällande att ön sedan mycket lång tid tillbaka ska ha varit svensk.

På en slät berghäll intill gamla utkiken kan man urskilja årtalen; 1581, 1617 och 1630. En annan inskription lyder; "Hvinge hör Danmark til", den fanns här redan 1603.

Om "Båken vid Vinga" skriver Göteborgs magistrat den 9 juni 1698 till landshövdingen att denne ...är nu högst bristfällig, och fara är, att den vid en storm blåser ned.[3]

Den "göteborgska lokalhistoriens fader" rådmannen Eric Cederbourg beskrev Vinga 1739 som "den största och aldrasidsta Skiär här i Skiärgården, hwaräst öpna Wästerhafvet tager sin begynnelse; på hwilken Öö eller skiär, för de siöfarandes nytta och underrättelse skull, ett fyrkantigt högt torn med korswircke af massive Furu-master af Stadsens medel är upbygdt, med tvenne utkik".[4]

Evert Taube skrev 1937 om Vinga: "För den flyende seglaren gällde det att få kurs på Vinga fyrtorn och signalbåk, pelaren och pyramiden vid inloppet från Kattegatt till Göteborgs redd. Kaptenen som med livet och skutan i behåll rundat Skagen ställde sitt hopp till de djärva Vingalotsarna. Men redan i skuggan av den annalkande orkanen hade både sjövakt och frivakt på Vinga tagits i bruk till sista man och att få ut vaktombyte från fastlandet var det ingen vettig människa som talte om. Den ena lotskuttern hade redan gått under och tagit med sig två man."[5]

Vinga fyrar, båk och byggnader[redigera | redigera wikitext]

Det första fasta byggnadsverk på ön var ett sjömärke i trä, en så kallad båk, som restes 1606. Det var Karl IX som i ett brev av den 17 oktober 1606 skrev till slottsfogden på Älvsborg, Sövring Jönsson, att "--som ytterst bland klipporna i skärgården behöfdes några märken, hvarefter de främmande kunde komma till hamnar, om så mörkt vore, att de icke eljest kunde ledsaga sig till sådane, Söfring Jönsson skulle allestädes, hvar så lägenhet kunde tillsäga, dock synnerligen på Vingh och Galterö [ön Vinga och Galtö, mellan dessa går stora farleden från och till Göteborg] låta samma höst uppsätta märken och vetar, dock så, att man, när man ville, kunde hugga dem neder."[6]

År 1646 byggdes en stuga åt den förste båkvaktaren Torkel Smed. Den faluröda pyramidformade båk som idag finns på Vinga byggdes 1857 och hade sin föregångare i en liknande pyramidformat trätorn, byggd 1720 med utkik och med en förgylld trätunna på toppen. Dagens båk har de ungefärliga måtten 11x11 meter som bas och en höjd på 24 meter.

Vingas första fyrtorn stod klart hösten 1841 för att redan 1854 få ytterligare ett fyrtorn. Det andra fyrtornet byggdes eftersom den första fyren hade ett fast vitt sken precis som bland annat Nidingens och Skagens fyrar vilket ledde till navigationsförväxlingar. Den nya fyren visade ett fast vitt sken med blänk var tredje minut. Dessa båda fyrar användes fram till 1890 då det nuvarande fyrtornet togs i bruk vilket ligger ungefär mitt emellan där de båda äldre fyrarna stod. Den nuvarande fyren är cirka 29 meter hög och är byggd i porfyrit som kommer från ön. Den ritades av fyringenjör Emil Karlsson[7] . Fyren har vitt sken med två täta blänk varje halv minut och den blev elektrifierad i början av 1949. Basen till den första fyren finns kvar, den byggdes om till lotsutkik.

Vinga har också två ensfyrar, Vinga Östra övre och Vinga Östra nedre som står öster om huvudfyren. Deras enslinje markerar farleden från Vingasand ut mot Vinga förbi grunden Limbåden och Bukskärsbåden. Ca 300 meter nordväst om Vingas västra udde står ytterligare en fyr; Vinga ungar.

Fyrmästarbostaden på ön är ursprungligen från 1854, tillbyggdes 1900 och moderniserades 1947. Den 31 maj 1987 invigdes ytterligare en renovering av huset, vilken pågått i ett år och som Stena Line ansvarade för i nära samarbete med Skanska.[8]

Reportage ur tidningen Idun 1 september 1900.

Kompassrosen[redigera | redigera wikitext]

Uppför en brant stig vid lotshamnen, finns ett manshögt, fyrkantigt stenblock. Här hade lotsarna sin första utsiktskur. En kompassros finns inhuggen i klippan, samt sköldar med initialer, bomärken och årtalen 1581, 1617 och 1630. Någon har, inom en stor båge, huggit in texten "Hvinge hør Danmark til". Rosens existens är belagd från omkring år 1600, då Johannes Thomae Bureus (1568-1652), en av Gustav II Adolfs lärare, fick "pass att draga kring om hela riket och avskriva runstenar." Resultaten skrev han ner i "Sumlen" som kom ut i tryck 1886. Han har i den antecknat: "På Hvinge en öö två mil ut i siön en mijl utom Danaholmen är en Compass uthuggen i berghet och medh bokstafwar runt omkring sadhe Her Torsten i Fäsbergh." Rosen är troligen från mitten av 1500-talet, och indelad i 32 streck, vilket förekommer på kompasser från 1500-talet. Andra indikationer är att syd- väst- och nordväststrecken slutar utanför kompassrosens cirkellinje, vilket återfinns även på norska kompassrosor från samma period.[9]

Fyrmästare 1841–1974[redigera | redigera wikitext]

Vinga i bakgrunden på en målning av Arvid Ahlberg från 1887.

Förteckning över fyrmästare på Vinga fyr fram till 1974, då fyren automatiserades och avbemannades.

  • Ludvig Larsson 1841–1866
  • August Almqvist 1866–1879
  • Martin Pettersson 1879–1889
  • Carl Gunnar Taube 1889–1905
  • Carl Ludvig Olén 1905–1932
  • Gustaf Adolf Hult 1932–1935
  • Carl Frithiof Holm 1936–1942
  • Torsten Jacob Waldner 1942–1951
  • Carl Arbo 1951–1961
  • Sven Dahlholm 1961–1964
  • Björn Holmström 1 april 1964 – 31 juli 1974

I kulturen[redigera | redigera wikitext]

Vinga fyr förekommer i en rad litterära sammanhang men även i bildkonsten. Evert Taube växte upp på Vinga, där hans far Carl Gunnar var fyrmästare, och fyren omnämns i flera av hans sånger. I Lasse Dahlquists texter återkommer Vinga i bland annat "Oh, boy, oh boy, oh boy", med strofen "Engelska flottan har siktats vid vinga", och i "Dans på Brännö brygga": "...ute i väst blinkar Vinga fyr." och i Håkan Hellströms "Saknade te havs": "Lämnar Sverige vid Vinga."

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Beslut om statligt byggnadsminne 1978-12-14 och 2011-06-09 - Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Beslut 1978-12-14 och 2011-06-09.
  2. ^ Årebäck H. Andersson UB, Petersson J, (2008) Petrological evidence for crustal melting, unmixing, and undercooling in an alkali-calcic, high-level intrusion: the late Sveconorwegian Vinga intrusion, SW Sweden. Mineralogy and Petrology 93, s. 1-46.
  3. ^ Berättelser ur Göteborgs Historia under Envåldstiden, Hugo Fröding, Göteborg 1915, s. 22
  4. ^ Göteborg på Karl XII:s tid, Sören Skarback, Tre Böcker Förlag, Göteborg 1994 ISBN 91-7029-154-3 s. 172
  5. ^ Evert Taubes bästa, ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG, STOCKHOLM 1937, s. 6
  6. ^ Sid. 13.
  7. ^ Bebyggelseregistrets anläggningspresentation
  8. ^ OnLine, Personaltidning för Stena Line AB, nr 50, 1987, s. 16
  9. ^ Göteborg förr och nu, del XXIV, red. Alf Hermansson, LarsOlof Lööf, Kjell Nelson, Allan T Nilsson, utgiven av Göteborgs hembygdsförbund 1992 ISSN 0348-2189 1992, s. 118, "Kompassrosen på Vinga," av Alf Hermansson.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Göteborg. Allhems landskapsböcker, 99-0117515-1. Malmö: Allhem. 1960. Libris 1297922 
  • Hermansson, Alf (1988). ”Vinga fyr- och lotsplats.”. Göteborg förr och nu (Göteborg : Göteborgs hembygdsförbund, 1960-) "1988 (20),": sid. 6-20 : ill.. ISSN 0348-2189. ISSN 0348-2189 ISSN 0348-2189.  Libris 3180128
  • Söderlund, Johnny (2001). Vinga: ön mitt i världen. Partille: Warne. Libris 7757847. ISBN 91-86425-28-5 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Bjelkendal, Göran; Torin Göran (1991). Älvaskären: en bok om Göteborgs skärgård. Stockholm: Rabén & Sjögren. Libris 7236903. ISBN 91-29-61542-9 
  • Fjellsson, Sigvard (2011). Från Vinga till Vrångö i äldre tider. Träbiten, 0347-0652 ; 152. Uddevalla: Föreningen Allmogebåtar. Libris 12242086 
  • Hedlund, Ingrid (1989). Fyrvaktarens vardag: en lokalstudie av livet på Vinga fyrplats. Umeå: Etnologiska inst., Umeå Univ. Libris 11296788 
  • Palmqvist, Charles (1945). Winga: Skildringar över en del av västkustens kronolotsars yrkesutövning samt egna upplevelser och händelser inom lotsverket : Minnesbilder av vissa befälhavare i Sveriges handelsflotta : Säregna lotsningar : Skeppsbrott vid och livet på Winga m. m.. Göteborg: Västra Sverige. Libris 1404145 
  • Sandell, Anna (1990). Vinga fyr: en kort historik. Norrköping: Sjöfartsverket. Libris 1203681 
  • Taube, Evert (1952). Jag kommer av ett brusand' hav: barndomsminnen från Vinga och Göteborg på Oscar II:s tid. Bonniers folkbibliotek. Stockholm. Libris 365280 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]