Vipera
| Vipera | |
 Aspishuggorm V. aspis | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Kräldjur Reptilia |
| Underklass | Diapsider Diapsida |
| Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
| Underordning | Ormar Serpentes |
| Familj | Huggormar Viperidae |
| Underfamilj | Egentliga huggormar Viperinae |
| Släkte | Vipera |
| Vetenskapligt namn | |
| § Vipera | |
| Auktor | Laurenti, 1768 |
| Arter | |
| Se text | |
| Synonymer | |
| Pelias Merrem, 1820[1] | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Vipera är ett släkte giftiga huggormar som återfinns över stora delar av jordklotet; från Nordafrika till polcirkeln och från Brittiska öarna österut till Stillahavskusten i Asien.[2] 23 arter är för tillfället erkända.[3]
Beskrivning[redigera | redigera wikitext]
Individer av arterna i släktet är vanligen små och relativt kraftigt byggda. Huvudet är markant avsatt från halsen och hos många arter är det täckt av små fjäll; några arter har dock ett litet antal plåtar på toppen. Formen på huvudet är ofta trekantig. Fjällen på ryggen är inte släta utan har en ås i mitten.[2]
Geografisk utbredning[redigera | redigera wikitext]
Arterna i släktet återfinns på norra halvklotet, över i princip hela den europeiska kontinenten, på öar i Medelhavet och ner till norra Afrika, vidare österut genom norra Asien fram till Sachalin och norra Korea [4]
Habitat[redigera | redigera wikitext]
De flesta arterna föredrar kyligare klimat. De som återfinns längre söderut finns huvudsakligen på högre höjder i torr stenig miljö. De arter som återfinns längre norrut föredrar lägre höjder och fuktigare och växtrikare miljöer. Alla arterna är landlevande.[2]
Fortplantning[redigera | redigera wikitext]
Alla arterna är vivipara, och föder alltså levande ungar.[2]
Gift[redigera | redigera wikitext]
De flesta arterna i Vipera-släktet har ett gift som är sammansatt av både neurotoxin och hemotoxin. Betten varierar stort i farlighet. De mindre, nordliga arterna som huggorm utsöndrar enbart mycket små mängder gift vid varje bett, medan andra, till exempel sandhuggorm kan göra långt mer skada. Generellt sett är dock bett av arterna i släktet Vipera i allmänhet ofarligare än de av de större huggormarna i släktena Macrovipera eller Daboia.[2]
Arter[redigera | redigera wikitext]
Ungefär 25 arter är erkända.[3]
- Aspishuggorm V. aspis
- Huggorm V. berus
- Latastes huggorm V. latastei
- Palestinahuggorm V. palaestinae
- Sandhuggorm V. ammodytes
- Ängshuggorm V. ursinii
- V. albicornuta
- Turkisk bergshuggorm V. albizona
- V. barani
- V. bornmuelleri
- V. bulgardaghica
- V. darevskii
- Vipera dinniki
- V. kaznakovi
- V. latifii
- V. lotievi
- V. monticola
- Vipera nikolskii
- V. pontica
- V. raddei
- V. renardi
- V. seoanei
- V. wagneri
Källor[redigera | redigera wikitext]
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Pelias, The Reptile Database, läst 2017-02-18.
- ^ [a b c d e] Engelska Wikipedia anger följande källa: Mallow D, Ludwig D, Nilson G. 2003. True Vipers: Natural History and Toxinology of Old World Vipers. Krieger Publishing Company, Malabar, Florida. 359 pp. ISBN 0-89464-877-2.
- ^ [a b] Vipera (TSN 202180). Integrated Taxonomic Information System. Läst 13 augusti 2006.
- ^ Engelska Wikipedia anger följande källa: McDiarmid RW, Campbell JA, Touré T. 1999. Snake Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, vol. 1. Herpetologists' League. 511 pp. ISBN 1-893777-00-6 (serien). ISBN 1-893777-01-4 (volymen).