Vitbukig myrkott

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Vitbukig myrkott
Status i världen: Nära hotad[1]
Vitbukig myrkott
Vitbukig myrkott
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Myrkottar
Pholidota
Familj Manidae
Släkte Manis
Art Vitbukig myrkott
M. tricuspis
Vetenskapligt namn
§ Manis tricuspis
Auktor Rafinesque, 1821
Utbredning
Utbredningsområde
Utbredningsområde
Synonymer
  • Phataginus tricuspis
Hitta fler artiklar om djur med

Vitbukig myrkott eller trädmyrkott (Manis tricuspis) är ett däggdjur i familjen myrkottar (Manidae) som förekommer i centrala och västra Afrika. Dess närmsta släkting är långsvansad myrkott och ibland placeras dessa i samma undersläktet.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Vitbukig myrkott är en av de minsta i familjen. Den når en kroppslängd mellan 37 och 44 centimeter och därtill kommer en 40 till 50 centimeter lång svans. Vikten ligger mellan 1,8 och 2,4 kilogram[2]. Liksom hos andra myrkottar är huvudets ovansida, ryggen och sidorna, extremiteternas utsida (men inte underarmarna) samt svansen täckt med fjäll. Fjällen har en gråbrun till mörkbrun färg och en trekantig form, därav namndelen tricuspis i det vetenskapliga namnet. Vid de oskyddade ställen är huden vitaktig. Vid de främre extremiteterna finns stora grävklor och de bakre extremiteterna har små klor. Liksom andra myrkottar saknar arten tänder och har en lång tunga.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Utbredningsområdet sträcker sig från Senegal till Kenya och söderut till Angola och Moçambique.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Vitbukig myrkott förekommer främst i skoghabitat, främst regnskogar. Den är nattaktiv och vistas främst på träd. Den klättrar med hjälp av klorna och svansen. Svansen är en typisk gripsvans och kan hålla hela kroppsvikten. Arten vilar i trädhålor.

Individerna lever utanför parningstiden ensamma och markerar sitt revir med vätska från analkörtlarna. Honornas territorier är små (cirka 4 hektar) och tydlig avgränsade mot varandra. Hannar har större revir (cirka 24 hektar) som överlappar med revir av flera honor. Utanför parningstiden är möten mellan hannar och honor bara slumpmässig och kortvarig.[2]

Födan utgörs främst av myror som lever på träd och mera sällan av termiter. Vitbukig myrkott avlägsnar trädens bark för att komma åt bytet och slickar myrorna med den klibbiga tungan. Då de saknar tänder söndersmulas födan i magsäcken. Den äter 150 till 200 gram insekter per dag.[2]

Dräktigheten varar i cirka 150 dagar och vanligen föds bara ett ungdjur åt gången. Honan diar ungefär tre månader men ungen lämnar henna vanligen efter ytterligare två månader.[2]

Artens naturliga fiender är leoparder och pytonormar.[2]

Hot och status[redigera | redigera wikitext]

Vitbukig myrkott jagas för köttets skull och fjällen säljas till Asien där den används i den traditionella medicinen. Den hotas även av skogsavverkning och listas av IUCN som nära hotad.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Phataginus tricuspis på IUCN:s rödlista, auktor: Hoffmann, M. 2008, besökt 10 november 2010.
  2. ^ [a b c d e] Manis tricuspis på Animal Diversity Web (engelska), besökt 11 november 2010.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 6 oktober 2010. med följande källor:

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]