Vitsvanshjort
 |
Den här artikeln behöver fler källhänvisningar för att verifieras. (2011-12) Förbättra artikeln genom att lägga till pålitliga källor (fotnoter). Information som inte verifieras, blir ifrågasatt och kan tas bort. Diskutera på diskussionssidan. |
| Vitsvanshjort Status i världen: Livskraftig (lc)[1] |
|
 |
|
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Partåiga hovdjur Artiodactyla |
| Familj | Hjortdjur Cervidae |
| Släkte | Odocoileus |
| Art | Vitsvanshjort O. virginianus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Odocoileus virginianus | |
| Auktor | Zimmermann, 1780 |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Vitsvanshjort (Odocoileus virginianus) är en nordamerikansk art inom familjen hjortdjur. Hanen (bocken) väger omkring 125 kg och honan (hind eller get) cirka 80 kg.
Innehåll |
[redigera] Utbredning
Den återfinns i 48 stater i Förenta staterna och är känd att kunna anpassa sig till miljön. I New Mexico lever den i en ökenlik omgivning, medan i nordliga Kanada lever den i bergstrakter. I början på 1930-talet fanns cirka 300 000 vitsvanshjortar. Men olika bevaringsprojekt, inklusive inplantering i Norden, har gjort att den överlevt utrotning. Moderna uppskattningar beräknar antalet vitsvanshjortar till cirka 30 miljoner. Vitsvanshjorten är ett av de populäraste jaktvilten i Nordamerika. Speciellt i stater som Minnesota och Wisconsin är hjortjakten en stor begivenhet som liknar den svenska älgjakten.
Vitsvanshjorten lever även vilt i savannlandskap i Sydamerika, bland annat i Venezuela.[2]
[redigera] Inplantering i Finland
Vitsvanshjorten inplanterades i Finland under 1930-talet och blev ett av världens mest lyckade inplanteringsprojekt. Den har börjat spridas i nordligaste Sverige, vid gränsen till Finland. Den anses problematisk för jordbruk och trafik.
I Sverige har man ställt sig negativ till invandringen av vitsvanshjort från Finland, både därför att det är en för faunan främmande art och därför att den är värd för en hjärnparasit som kan angripa älg.
Vitsvanshjorten infördes även i Tjeckien och den är en av sju hjortar som flyttades till Nya Zeeland.
[redigera] Kännetecken
Pälsen har på sommaren en rödaktig färg och är på ovansidan mörkare än vid buken, vinterpälsen är grå. Som namnet antyder har svansen en vit undersida, ovansidan är brun. Under flykten riktas svansen upp så att den vita delen är synlig. Bara hanar bär horn. Hornen kastas efter parningstiden och bildas sedan på nytt.
Storleken är beroende på underarten. I norra USA når hanar en mankhöjd mellan 1,0 och 1,1 meter samt vikt mellan 100 och 150 kilogram. Honor är lite mindre och lättare. Underarter i södra delen av utbredningsområdet är mindre. Dessa vitsvanshjortar som lever på Florida Keys når bara en mankhöjd omkring 80 centimeter och en vikt vid 35 kilogram (dvärgväxt på öar). Livslängden ligger ungefär vid tio år.
[redigera] Levnadssätt
Vitsvanshjorten lever vanligen ensam men det förekommer även mindre grupper. Särskild under parningstiden syns flera hanar och honor tillsammans. Hanarna försöker få kontroll över en hona men i motsats till wapitihjortar upprättar de inget harem.
Efter dräktigheten som varar i cirka 200 dagar föder honan ett eller två, sällan tre eller fyra, ungar. Liksom ungar av andra hjortdjur har de vita fläckar på kroppen.
Födan utgörs bland annat av blad, gräs, knopp, bär och trädens bark. Arten har bredvid människan flera naturliga fiender som vargar, pumor, björnar och prärievargar samt i Central- och Sydamerika jaguaren.
[redigera] Referenser
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 12 november 2009.
[redigera] Tryckta källor
- Den Stora Boken om Jakt. Nordbok Förlag, Göteborg. 1980
- Jan Lindblad (1984). Mina tropiska världar. ISBN 91-34-50478-8
[redigera] Noter
- ^ Gallina, S. & Lopez Arevalo, H. 2008 Odocoileus virginianus. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 24 november 2010.
- ^ Lindblad 1984, s. 100
