Vitsvanshjort

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Vitsvanshjort
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
White-tailed deer.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Partåiga hovdjur
Artiodactyla
Familj Hjortdjur
Cervidae
Släkte Odocoileus
Art Vitsvanshjort
O. virginianus
Vetenskapligt namn
§ Odocoileus virginianus
Auktor Zimmermann, 1780
Utbredning
Utbredningsområde
Utbredningsområde
Hitta fler artiklar om djur med

Vitsvanshjort (Odocoileus virginianus) är en amerikansk art inom familjen hjortdjur. Hanen (bocken) kan vara upp till 2,40 meter lång och upp till 135 kilogram tung.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Underarten O. v. clavium förekommer på Florida Keys.

Vitsvanshjortens utbredningsområde sträcker sig från västra och södra Kanada över USA, Mexiko och Centralamerika till norra Brasilien. Isolerade populationer lever i Ecuador och Bolivia. Habitatet är mycket variabelt och kan vara fuktiga regnskogar, tempererade skogar, savanner, buskmarker eller odlade regioner. I New Mexico lever den till exempel i en ökenlik omgivning, medan i nordliga Kanada lever den i bergstrakter.[1][2]

Arten introducerades i Finland, Nya Zeeland, Slovakien och Tjeckien.[1]

Hjorten återfinns i 48 stater i Förenta staterna och är känd att kunna anpassa sig till miljön. I början på 1930-talet fanns cirka 300 000 vitsvanshjortar. Men olika bevaringsprojekt, inklusive inplantering i Norden, har gjort att den överlevt utrotning. Moderna uppskattningar beräknar antalet vitsvanshjortar till cirka 30 miljoner. Vitsvanshjorten är ett av de populäraste jaktvilten i Nordamerika. Speciellt i stater som Minnesota och Wisconsin är hjortjakten en stor begivenhet som liknar den svenska älgjakten.[källa behövs]

Inplantering i Finland[redigera | redigera wikitext]

Vitsvanshjorten inplanterades i Finland på Laukko herrgårds mark under 1930-talet och blev ett av världens mest lyckade inplanteringsprojekt. Den har börjat spridas i nordligaste Sverige, vid gränsen till Finland. Den anses problematisk för jordbruk och trafik.

I Sverige har man ställt sig negativ till invandringen av vitsvanshjort från Finland, både därför att det är en för faunan främmande art och därför att den är värd för en hjärnparasit som kan angripa älg.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Pälsen har på sommaren en rödaktig färg och är på ovansidan mörkare än vid buken, vinterpälsen är grå.[3] Som namnet antyder har svansen en vit undersida, ovansidan är brun. Under flykten riktas svansen upp så att den vita delen är synlig. Vanligen bär bara hannar horn. Hornen kastas efter parningstiden och bildas sedan på nytt. Honor med horn påträffas endast i mycket sällsynta fall.[4]

Storleken är beroende på utbredningsområde och höjd över havet. Hannar av de största populationerna når en absolut längd av 1,0 till 2,4 meter inklusive den 10 till 36 cm långa svansen. De har en mankhöjd av 53 till 107 cm och en vikt av 90 till 135 kg. Honor av samma population är upp till 40 procent lättare.[3] Underarter i södra delen av utbredningsområdet är oftast mindre. Dessa vitsvanshjortar som lever på Florida Keys når bara en mankhöjd omkring 80 centimeter och en vikt vid 35 till 50 kilogram (dvärgväxt på öar), vissa honor väger bara 25,5 kilogram.[5]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Vitsvanshjorten lever vanligen ensam men det förekommer även mindre grupper som oftast består av en moder med sina ungar. I sällsynta fall påträffas större flockar med upp till 100 individer.[6] Individerna eller flockarna uppehåller sig i fasta revir men territorierna kan överlappa varandra och de försvaras inte mot artfränder. Revirets storlek är beroende på tillgång till föda och framkomligheten bland vegetationen. Allmänt varierar storleken mellan 60 och 520 hektar men i täta regnskogar är reviret endast 34 hektar stort.[1] Särskilt under parningstiden syns flera hanar och honor tillsammans. Hanarna försöker få kontroll över en hona men i motsats till wapitihjortar upprättar de inget harem.[6]

Efter dräktigheten som varar i cirka 200 dagar föder honan ett eller två, sällan tre eller fyra, ungar. Liksom ungar av andra hjortdjur har de vita fläckar på kroppen som försvinner efter 3 till 4 månader.[3] Unga honor stannar vanligen två år hos modern och unga hannar lämnar modern under första levnadsåret. Könsmognaden infaller för honor efter ett och för hannar efter två år. Vid den första dräktigheten har honor vanligen bara ett ungdjur.[6] Livslängden går i naturen upp till tio år men de flesta lever endast två till tre år. Enstaka individer i fångenskap blev 20 år gamla.[6]

Födan utgörs bland annat av blad, gräs, knopp, bär och trädens bark.[3] Arten har bredvid människan flera naturliga fiender som vargar, pumor, björnar och prärievargar samt i Central- och Sydamerika jaguaren.[6]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 12 november 2009.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Gallina, S. & Lopez Arevalo, H. 2008 Odocoileus virginianus. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 24 november 2010.
  2. ^ Lindblad 1984, s. 100
  3. ^ [a b c d] Smith, Winston Paul (1991-11-06). Odocoileus virginianus (på engelska). Mammalian Species. American Society of Mammalogists. http://www.science.smith.edu/departments/Biology/VHAYSSEN/msi/pdf/i0076-3519-388-01-0001.pdf. Läst 3 juni 2012. 
  4. ^ Wislocki G.B. 1954 Antlers in Female Deer, with a Report of Three Cases in Odocoileus. Journal of Mammalogy 35(4):486-495.
  5. ^ [a b c d e] Dewey, T. (2003). Odocoileus virginianus (på engelska). Animal Diversity Web. University of Michigan. http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Odocoileus_virginianus.html. Läst 3 juni 2012. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Den Stora Boken om Jakt. Nordbok Förlag, Göteborg. 1980
  • Jan Lindblad (1984). Mina tropiska världar. ISBN 91-34-50478-8