Volframkarbid

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Volframkarbid
Borrar och fräsar av volframkarbid
Systematiskt namn Volframkarbid
Övriga namn Wolframkarbid, Tungstenkarbid
Kemisk formel WC
Molmassa 195,86 g/mol
Utseende Grå, metalliska, mycket hårda kristaller
CAS-nummer 12070-12-1
Egenskaper
Densitet 15,63 g/cm³
Löslighet (vatten) Olöslig
Smältpunkt 2870 °C
Kokpunkt ~6000 °C
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Volframkarbid, är ett mycket hårt ämne som består av volfram och kol och förekommer i två former, WC och W2C (volframsemikarbid). Det är den vanligaste förekommande karbiden i hårdmetall, där det kombineras med en metallisk bindefas (ofta kobolt).[1]

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Volframkarbid är mycket hårt (cirka 9 på mohs hårdhetsskala) och tungt (densitet 15,63 g/cm³). Det är också mycket motståndskraftigt mot syror, endast fluorgas eller en blandning av fluorvätesyra och salpetersyra kan angripa den vid rumstemperatur. Den har hög smältpunkt (2870 °C) men börjar oxideras av luft vid 550 °C och av klorgas vid 400 °C. Den har också mycket låg resistivitet (0,2 μΩm).

Framställning[redigera | redigera wikitext]

Ämnet framställs genom upphettning av volfram med kol till 1400 – 2000 °C. Det finns även metoder som utgår från volframhexafluorid eller volframhexaklorid och ett reduktionsmedel som till exempel vätgas och med metan eller metanol som kolkälla.

Vid framställning av hårdmetall pressas pulvret som bildas sedan ihop till valfri form, och sintras sedan med nickel eller kobolt som bindemedel.

Användning[redigera | redigera wikitext]

På grund av sin höga varmhårdhet används volframkarbid i skärande verktyg för fräsning, svarvning och borrning. Med sin höga densitet och hårdhet används den även i pansarbrytande ammunition. Det förekommer även i dubbar i dubbdäck. På senare tid förekommer även smycken såsom ringar i volframkarbid, ofta med insättningar av ädelstenar. Nackdelen med volframkarbidringar är att de inte kan kapas och lödas om för storleksjusteringar.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ MMS Hb 6, Pulverteknik, ISBN 91-7162--395-7, (1995), Läst 12 januari 2015

Se även[redigera | redigera wikitext]


Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Tungsten carbide