Vought F4U Corsair

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Vought F4U Corsair
F4U Corsair.jpg
En Vought F4U-5NL Corsair med radarkapsel under höger vinge.
Beskrivning
Typ jaktplan
lätt bombplan
Besättning 1
Första flygning maj 1940
I aktiv tjänst februari 1942-04-04 - 1952 (1969 i Fotbollskriget
Versioner F4U-1 4 399
F4U-4 2 651
FG-1 4 006
F3A-1 735
totalt 12 571
Tillverkare Vought
Data
Längd 10,27 m
Spännvidd 12,49 m
Höjd 4,50 m
Vingyta 29,17 m²
Tomvikt 4 175 kg
Max. startvikt 6 149 kg
Motor(er) Pratt & Whitney R 2800 18W 18-cyl radialmotor (F4U-4)
Dragkraft 2 450 hk (1 827 kW)
Prestanda
Max. hastighet 718 km/h
Räckvidd med max. bränsle 5 300 km
Max. flyghöjd 12 650 m
Stigförmåga 1 180 m/min
Dragkraft/vikt: 0,30 kW/kg
Beväpning
Beväpning 4 × Hispano-Suiza M2(C) 20 mm
alt. 6 × Colt-Browning MG53-2 12,7 mm (0,50 in) ksp. eller
Bomber 2 × 2,000 lb (907 kg) eller
Raketer 8 x M10 5 in (127 mm) HVAR

Vought F4U Corsair var ett amerikanskt jaktflygplan som användes under andra världskriget.

Det togs i tjänst år 1942. Planet, som var såväl landbaserat som baserat på hangarfartyg, användes framför allt i Stilla havet. Planet utklassade alla japanska plan i hastighet men dock inte i manöverbarhet. Corsair lyckades förstöra 2 140 japanska flygplan till en förlust av endast 189 plan.

Totalt byggdes 12 571 st flygplan, dom sista levererades 1953 till Frankrike. Första flygplanet tillverkades åt Amerikanska flottan 1940, vilket gör att det är den längsta produktionen av ett stridsflygplan med kolvmotor i Amerikansk historia. Det sista flygplanet togs ur tjänst på 1960-talet.

Utveckling[redigera | redigera wikitext]

I februari 1938 lämnade amerikanska flottan ut förfrågningar om en och tvåmotoriga stridsflygplan. Kravet på den enmotoriga modellen var en stallhastighet som inte översteg 110km/h och en räckvidd på 1 600km. Flygplanet skulle kunna bära 4 st kulsprutor eller 3 st med utökad ammunition.

I juni 1938 skrev amerikanska flottan på ett kontrakt för prototypen XF4U-1, BuNo 1443. Corsair designades av Rex Beisel som ledare för Voights designteam. Konstruktionen börjades 1939 med en prototyp av Pratt & Whitney Double Wasp motor, som gav 1 805hk. När prototypen byggdes var detta den största och kraftigaste motorn som fanns. Första flygningen gjordes 29 maj 1940 med Lyman A Bullard som pilot. Jungfrufärden gick bra ända tills man fick landa på grund av roderfladder i höjdrodret.

Den 1 oktober blev X4F4U-1 det snabbaste enkelmotoriga stridsflygplanet i USA, med ett hastighetsrekord på 640km/h. Flygplanet visade sig även ha god stigförmåga vid utprovningarna. I dykning med motorn på full gas kom flygplanet upp i 890km/h, dock skadade detta flygplanet.

Rapporter från Europa indikerade att beväpningen med 2st 7,62mm och 2st 12,7mm kulsprutor var undermålig. Till följd av detta lämnade amerikanska flottan önskemål om att få en tyngre beväpning. Den 30 juni 1941 lämnades en beställning på 584st flygplan.

Design[redigera | redigera wikitext]

F4U använde den största motor som gick att få tag på när den byggdes, en 18cyl Pratt & Whitney R-2800 Double Wasp. För att få ut så mycket kraft som möjligt ur motorn användes en 3-bladig propeller med ställbar vinkel. För att få plats med gångjärn till de vikbara vingarna behövde landningsstället fällas bakåt, men på grund av vingens bredd blev det svårt att få plats med dessa. För att lösa problemet konstruerade man en inverterad måsvinge, som kortade landningsstället betydligt. Den böjda vingen vägde dock relativt mycket och var komplicerad att tillverka.




Varianter[redigera | redigera wikitext]

  • F4U-1 (Corsair Mk I Fleet Air Arm):
  • F4U-1A (Corsair Mk II):
  • F3A-1 (Corsair Mk. III):
  • F4U-1B:
  • F4U-1C:
  • F4U-1D (Corsair Mk IV):
  • F4U-1P:
  • XF4U-2:
  • F4U-2:
  • XF4U-3:
  • XF4U-4:
  • F4U-4:
  • F4U-4C:
  • F4U-4K:
  • F4U-4P:
  • XF4U-5:
  • F4U-5N:
  • F4U-5NL:
  • F4U-5P:
  • F4U-7 :
  • FG-1E:
  • FG-1K:
  • FG-3:
  • FG-4:
  • AU:

Användare[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]