Wahhabism

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Wahhabismen)
Hoppa till: navigering, sök

Wahhabism är en mycket strikt fundamentalistisk eller exoterisk riktning inom sunniislam som grundades av Muhammad ibn Abd al WahhabArabiska halvön under 1700-talet. Den utvecklades ur den hanbalitiska rättsskolan.

Doktriner[redigera | redigera wikitext]

Wahhabism är en riktning inom islam, och är en av de grupper som utgör den muslimska fundamentalismen. Wahhabiterna benämner sig själva hellre salafister. Begreppet salafism kommer från Al Salaf (al salih) som betyder "(de fromma) förfäderna" och syftar på återgång till den religion som dessa fromma förfäder utövade. Detta istället för att låta sig lockas av moderna nymodigheter som drar uppmärksamheten från Gud. Dagens fundamentalistiska ledare inom exempelvis wahhabismen citerar gärna muslimska tänkare från så långt tillbaka i tiden som 1300-talet. En av de mest kända av dessa tänkare är Taqi al-Din Ibn Taymiyya, en 1300-tals-tänkare som verkade i Egypten. Han förespråkade ijtihad – självständigt beslutande – att gå tillbaka till de ursprungliga texterna, att göra en självständig tolkning och inte bara följa de, som han menade, korrupta rättslärda.

Under 1600- och 1700-talen stod den muslimska världen inför stora förändringar. Den europeiska kolonialismen och imperialismen närmade sig de muslimska länderna, och tog med sig vad som uppfattades som moraliskt förfall, samtidigt som det osmanska rikets sönderfall började. Dessa förändringar möttes av motrörelser, som ville leda muslimerna tillbaka till den rätta islam från vilken man hade avvikit.

En av reformatorerna hette Muhammad ibn Abd al Wahhab (1703-1792). Han var skolad i Damaskus i teologi, rättsvetenskap (madhhab) och företrädde den hanbalitiska rättskolan, vilken betraktas vara sunniislams strängaste.

Anhängarna av denna riktning strävar efter att följa Koranen och sunna så som man menar att profeten Muhammed och de första generationerna muslimer efter honom gjorde. Abd al Wahhab förkastade all religiös utveckling efter Medinastaten som profeten bildade på 600-talet och hävdade återgång till profetens ursprungliga islam.

Man tillämpar för detta ändamål de förklaringar som Abd al Wahhab skrivit om Koranen i Kitab al-Tawhid (boken om monoteism), vilka lägger fram en mycket detaljerad tolkning av hur religionen ska tillämpas. Den fördömer bland annat musik, spel och andra nöjen, och beskriver regler för klädsel och uppträdande. Läran är starkt kritisk mot alla andra tolkningar, i synnerhet mot shiaislam, som ses som en kättersk sekt, och mot olika sufiska ordnar, som anses förorena det egentliga islam med helgonkult och oislamiska sedvänjor. Både shiiterna och suferna ansågs vara avgudadyrkare när de samlades runt Alis och Husseins gravar (shiiterna) eller gravarna för tidigare sufishejker (suferna), istället för att rikta all uppmärksamhet mot Gud. Enligt Abd al Wahhab måste denna avgudadyrkan undvikas för att Guds enhet (tawhid) ska uppstå. Han menade att muslimerna måste sluta att imitera tidigare rättslärdas tolkningar (göra taqlid) och istället sträva efter en egen förståelse och tolkning (ijtihad).

Anhängarna av Muhammad ibn Abd al Wahhabs lära har alltid motsatt sig benämningen ’wahhabiter’ eftersom den kan ge intryck av att man gör sig skyldig till att dyrka al Wahhab och därigenom förhärliga människor, helgon och profeter på bekostnad av den dyrkan som endast bör ägnas den ende Guden. Wahhabiterna föredrar att kalla sig muwahhidun (unitarianer, bekännare av Guds enhet) och betraktar alla andra muslimer som avgudadyrkare.

Rörelsens ursprung och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Efter att ha utvecklat sin kompromisslösa tolkning av Ahmad bin Hanbal, begav sig Muhammad ibn Abd al Wahhab till Basra för att sprida sin religiösa lära bland shiiterna där, men blev istället utkastad. Efter att hans far dött 1740 startade han en religiös kampanj där gravstenar och moskéer byggda över gravar av heliga män förstördes. Han fick även uppmärksamhet då han ordnade så att en kvinna blev stenad på grund av otrohet.

Detta ledde till att hans eget liv sattes i fara och han beslöt att bege sig till Diriyah, huvudstaden i Nejd som styrdes av stamledaren Muhammed ibn Saud (anfader till dagens härskare i Saudiarabien). Tillsammans formade predikanten Abd al Wahhab och politikern Ibn Saud en allians, som gick ut på att införa den wahhabitiska läran i de områden som ibn Saud erövrade. Alliansen bekräftades genom att Muhammed ibn Saud gifte sig med Muhammad ibn Abd al Wahhabs dotter. Genom denna allians kom Abd al Wahhabs lära att få politisk betydelse och tillsammans startade de 1744 en militant wahhabitisk reformrörelse i arabvärlden. Alliansen var framgångsrik och ledde slutligen fram till bildandet av kungariket Saudiarabien 1932 som omfattar större delen av Arabiska halvön inklusive de heliga städerna Mecka och Medina.

När kung Abdul Aziz bin Abdul Rahman Al Saud grundade Saudiarabien, kom wahhabiterna, ikhwan, till makten med honom. Alliansen håller än idag och den religiösa och politiska makten stärker varandra. Den saudiska konstitutionen slår i sin första artikel fast att "Kungadömet Saudiarabien är en suverän islamisk stat" och på flaggan finns texten "Det finns ingen Gud förutom Allah, och Muhammed är Allahs profet" (trosbekännelsen, shahadah). Det är idag förbjudet att i Saudiarabien utöva någon annan religion än islam i offentliga sammanhang.

Idag stöds wahhabismen av staterna Saudiarabien och Qatar. Wahhabitisk mission har spritt läran långt utanför dessa länders gränser, bland annat genom att använda informationsteknik som internet. Detta trots att wahhabismen protesterar mot de nymodigheter som kommer från västvärlden.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Vahhabiter i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1921)
  • Esposito, John. 2001. Islam - den raka vägen. Studentlitteratur: Lund
  • Hjärpe, Jan (red.). 2004. 99 frågor om islam. Leopard förlag: Stockholm
  • Lacey, Robert (1984). Saudiernas rike (The Kingdom). Stockholm: Askild & Kärnekull. ISBN 91-582-0553-5