Wilhelm Karl Joseph Killing
| Wilhelm Karl Joseph Killing | |
 | |
| Född | 10 maj 1847[1] Burbach, Tyskland |
|---|---|
| Död | 11 februari 1923[1] (75 år) Münster |
| Medborgare i | Konungariket Preussen, Kejsardömet Tyskland och Weimarrepubliken |
| Utbildad vid | Münsters universitet Humboldt-Universität zu Berlin  |
| Sysselsättning | Matematiker[2], universitetslärare |
| Arbetsgivare | Münsters universitet |
| Utmärkelser | |
| Lobatjevskijpriset (1900)[3] | |
| Redigera Wikidata | |
Wilhelm Karl Joseph Killing, född 10 maj, 1847 i Burbach, Westfalen, Tyskland, död 11 februari 1923 i Münster, Westfalen, var en tysk matematiker som bland annat är känd för betydande bidrag till liealgebra, liegrupperna och icke-euklidisk geometri.
Biografi[redigera | redigera wikitext]
Killing studerade vid universitetet i Münster och skrev senare sin avhandling under handledning av Karl Weierstrass och Ernst Kummer i Berlin 1872. Han undervisade i gymnasia (gymnasieskolor) från 1868 till 1872. Han blev professor vid seminariekollegiet Collegium Hosianum i Braunsberg (nu Braniewo) och tog heliga order för att inta sin lärarposition. Han blev rektor för kollegiet och ordförande i stadsfullmäktige. Som professor och administratör var han omtyckt och respekterad. Slutligen blev han 1892 professor vid universitetet i Münster. Killing och hans maka hade 1886 gått in i Tredje franciskanerorden.
Vetenskapligt arbete[redigera | redigera wikitext]
År 1878 skrev Killing om rymdformer i termer av icke-euklidisk geometri i Crelle's Journal, som han vidareutvecklade 1880 såväl som 1885.[4] Genom att återberätta föreläsningar av Weierstrass introducerade han där den hyperboloida modellen av hyperbolisk geometri som beskrivs av Weierstrass-koordinater.[5] Han krediteras också för att 1885 ha formulerat transformationer matematiskt ekvivalenta med Lorentztransformationer i n dimensioner.[6]
Killing uppfann Lie-algebror oberoende av Sophus Lie omkring 1880. Killings universitetsbibliotek innehöll inte den skandinaviska tidskrift där Lies artikel publicerades. Faktum är dock att Killings arbete var mindre rigoröst logiskt än Lies, men Killing hade mycket större mål när det gäller klassificering av grupper och gjorde ett antal obevisade gissningar som visade sig vara sanna. Eftersom Killings mål var så höga var han alltför blygsam om sin egen prestation.
Från 1888 till 1890 klassificerade Killing i huvudsak de komplexa ändligt-dimensionella enkla Lie-algebrorna, som ett nödvändigt steg för att klassificera Lie-grupper, uppfinna begreppen om en Cartan-subalgebra och Cartan-matrisen. Han kom sålunda fram till slutsatsen att de enda enkla Lie-algebrorna i princip var de som var associerade med de linjära, ortogonala och symplektiska grupperna, bortsett från ett litet antal isolerade undantag. Élie Cartans avhandling från 1894 var i huvudsak en rigorös omskrivning av Killings uppsats. Killing introducerade också begreppet ett rotsystem. Han upptäckte 1887 den exceptionella Lie-algebran g2 och hans rotsystemklassificering visade upp alla undantagsfall, men den konkreta konstruktioner kom senare.
Som A. J. Coleman säger, "Han uppvisade den karakteristiska ekvationen för Weyl-gruppen när Weyl var 3 år gammal och listade orderna för Coxeter-transformationen 19 år innan Coxeter föddes."[7]
Bibliografi i urval[redigera | redigera wikitext]
Arbeten om ickeeuklidiak geometri
- Killing, W. (1878). ”Ueber zwei Raumformen mit constanter positiver Krümmung”. Journal für die reine und angewandte Mathematik 86: sid. 72–83. http://www.digizeitschriften.de/dms/resolveppn/?PID=GDZPPN002157187.
- Killing, W. (1880). ”Die Rechnung in den Nicht-Euklidischen Raumformen”. Journal für die reine und angewandte Mathematik 89: sid. 265–287. http://www.digizeitschriften.de/dms/resolveppn/?PID=PPN243919689_0089%7Clog27.
- Killing, W. (1885). ”Die Mechanik in den Nicht-Euklidischen Raumformen”. Journal für die reine und angewandte Mathematik 98: sid. 1–48. http://www.digizeitschriften.de/dms/resolveppn/?PID=GDZPPN002159392.
- Killing, W. (1885). Die nicht-euklidischen Raumformen. Leipzig: Teubner. https://archive.org/details/dienichteuklidis00killuoft.
- Killing, W. (1891). ”Ueber die Clifford-Klein'schen Raumformen”. Mathematische Annalen 39 (2): sid. 257–278. doi:. http://www.digizeitschriften.de/dms/resolveppn/?PID=GDZPPN00225333X.
- Killing, W. (1892). ”Ueber die Grundlagen der Geometrie”. Journal für die reine und angewandte Mathematik 109: sid. 121–186. http://www.digizeitschriften.de/dms/resolveppn/?PID=GDZPPN002161974.
- Killing, W. (1893). ”Zur projectiven Geometrie”. Mathematische Annalen 43 (4): sid. 569–590. doi:. http://www.digizeitschriften.de/dms/resolveppn/?PID=GDZPPN002254700.
- Killing, W. (1893). Einführung in die Grundlagen der Geometrie I. Paderborn: Schöningh. https://archive.org/details/einfhrungindieg01killgoog.
- Killing, W. (1898). Einführung in die Grundlagen der Geometrie II. Paderborn: Schöningh. https://archive.org/details/einfhrungindieg02killgoog.
Arbeten om transformatonsgrupper
- Killing, W. (1888). ”Die Zusammensetzung der stetigen endlichen Transformationsgruppen”. Mathematische Annalen 31 (2): sid. 252–290. doi:. http://www.digizeitschriften.de/dms/resolveppn/?PID=GDZPPN002250810.
- Killing, W. (1889). ”Die Zusammensetzung der stetigen endlichen Transformationsgruppen. Zweiter Theil.”. Mathematische Annalen 33: sid. 1–48. doi:. http://www.digizeitschriften.de/dms/resolveppn/?PID=GDZPPN002251337.
- Killing, W. (1889). ”Die Zusammensetzung der stetigen endlichen Transformationsgruppen. Dritter Theil.”. Mathematische Annalen 34: sid. 57–122. doi:. http://www.digizeitschriften.de/dms/resolveppn/?PID=GDZPPN002251752.
- Killing, W. (1890). ”Erweiterung des Begriffes der Invarianten von Transformationsgruppen”. Mathematische Annalen 35 (3): sid. 423–432. doi:. http://www.digizeitschriften.de/dms/resolveppn/?PID=GDZPPN00225218X.
- Killing, W. (1890). ”Die Zusammensetzung der stetigen endlichen Transformationsgruppen. Vierter Theil.”. Mathematische Annalen 36: sid. 161–189. doi:. http://www.digizeitschriften.de/dms/resolveppn/?PID=GDZPPN002252392.
- Killing, W. (1890). ”Bestimmung der grössten Untergruppen von endlichen Transformationsgruppen”. Mathematische Annalen 36: sid. 239–254. doi:. http://www.digizeitschriften.de/dms/resolveppn/?PID=GDZPPN002252430.
Utmärkelser och hedersbetygelser[redigera | redigera wikitext]
- Lobatjevskijpriset, 1900[3]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Wilhem Killing, 26 januari 2022.
- Coleman, A. John, The Greatest Mathematical Paper of All Time, The Mathematical Intelligencer, vol. 11, nr. 3, sid. 29–38.
- Hawkins, Thomas, Emergence of the Theory of Lie Groups, New York: Springer Science+Business Media, 2000.
- Killing, Die Zusammensetzung der stetigen/endlichen Transformationsgruppen, Mathematische Annalen, Vol 31, nr 2 (juni 1888) sid. 252–290 doi:10.1007/BF01211904, Vol 33, Nr 1 (mars 1888) sid. 1–48 doi:10.1007/BF01444109, Vol 34, Nr 1 (mars 1889) sid. 57–122 doi:10.1007/BF01446792, Vol 36, Nr 2 (juni 1890) sid. 161–189 doi:10.1007/BF01207837
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b] MacTutor History of Mathematics archive, läst: 22 augusti 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Tjeckiska nationalbibliotekets databas, läst: 28 september 2023.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] läs online, medal.kpfu.ru.[källa från Wikidata]
- ^ Hawkins, Thomas (2000). Emergence of the Theory of Lie Groups. New York: Springer. ISBN 0-387-98963-3.
- ^ Reynolds, W. F. (1993). ”Hyperbolic geometry on a hyperboloid”. The American Mathematical Monthly 100 (5): sid. 442–455. doi:.
- ^ Ratcliffe, J. G. (1994). ”Hyperbolic geometry”. Foundations of Hyperbolic Manifolds. New York. Sid. 56–104. ISBN 038794348X.
- ^ Coleman, A. John, "The Greatest Mathematical Paper of All Time," The Mathematical Intelligencer, vol. 11, no. 3, pp. 29–38.
Se även[redigera | redigera wikitext]
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Wilhelm Karl Joseph Killing.
|