Wilhelmina von Hallwyl

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Wilhelmina von Hallwyl
Wilhelmina von Hallwyl
Född 1 oktober 1844
Stockholm, Sverige
Död 25 juli 1930 (85 år)
Make Walther von Hallwyl
Barn Ebba von Eckermann (1866-1960), Ellen Roosval von Hallwyl (1867-1952), Elma (1870–1871), Irma von Geijer (1873–1959)
Gravvård på Västerljungs kyrkogård

Wilhelmina von Hallwyl, född Kempe 1 oktober 1844, död 25 juli 1930, var en svensk konstsamlare och museiskapare. Hon var dotter till Johanna och Wilhelm Kempe och gift med riksgreven Walther von Hallwyl.[1] Wilhelmina von Hallwyl var vid sekelskiftet 1900 en av Sveriges största samlare av konst och konsthantverk.[2] Under resor i Europa, Afrika och Orienten köpte hon föremål och bestämde sig tidigt för upprätta ett museum. von Hallwyl katalogiserade noggrant sina samlingar, och resultatet av detta är ett katalogverk i 78 band.

Makarna von Hallwyl lät uppföra det Hallwylska palatset vid Hamngatan i Stockholm, där von Hallwyls omfattande samlingar förvaras. Samlingarna och palatset donerades till den svenska staten 1920 och utgör idag ett museum.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Wilhelmina föddes 1 oktober 1844 i föräldrarnas våning i Schinkelska huset, vid dåvarande Kornhamnstorg 2 i Stockholm. Hennes far, Wilhelm Kempe, var från Stralsund i Vorpommern, som då varit en svensk besittning sedan westfaliska freden 1648 och familjen såg sig som svenskar. Fadern förvärvade skog och mark kring Voxnan i Hälsingland och grundade Ljusne-Woxna AB och vid sin död var han en av Sveriges rikaste män.[2]

Under Wilhelminas uppväxt tillbringade familjen sin tid såväl i Stralsund som i Stockholm. Om somrarna var man periodvis på Dybecks gård i Skåne tillsammans med släktingar. Från 1852 och tio år framåt var sommarnöjet istället Charlottendal bortom Hornstull. På 1860-talet byggde familjen en villa i Ljusne då fadern behövde vistas längre perioder vid bruket.[2]

Wilhelmina började vid sex års ålder i skola i Gamla Stan, men efter ett drygt år anställdes istället Caroline Pflaum från Nürnberg som hennes guvernant och blev kvar i familjen resten av sitt liv, senare som sällskapsdam åt Wilhelminas mor. Pflaum fick ett stort inflytande över Wilhelminas uppfostran och Wilhelmina var mycket hårt hållen.[2]

Wilhelmina insjuknade som barn i dysenteri. De sanitära förhållandena i Stockholm på 1850-talet var usla och mathållningen var mycket enkel, också i Wilhelminas hem. Bara tre gånger i veckan serverades färskt kött, grönsaker fanns inte i huvudstaden på hela vintern och rent vatten var en bristvara. Allt detta gjorde att det var vanligt att barn blev sjuka och klena.[2]

Familjen tillbringade gärna tid på olika kurorter för vila, rekreation och semesterliv. Det var just på en av dessa kurorter, Homburg vor der Höhe utanför Frankfurt, som Wilhelmina kom att träffa sin blivande make Walther von Hallwyl. Men detta först efter att hon genomlidit tre säsonger av baler i Stockholm. Wilhelmina var uttråkad av balerna och misstänksam mot alla inställsamma unga män.[2]

Giftermål och familj[redigera | redigera wikitext]

Den 18 december 1864, samma år som paret träffats, ägde förlovningen mellan Wilhelmina och Walther von Hallwyl rum. Den 10 juni 1865 ägde vigseln rum i stora salongen i Wilhelminas föräldrars hem. De nygifta paret tillbringade hela sommaren med Walthers familj i Schweiz.[2] 1866 köpte Wilhelm Kempe Erikslunds gård i Södermanland till dotterns familj, som nu utökats med den förstfödda dottern, Ebba. Under 16 år bodde familjen på Erikslund och här föddes också familjens övriga döttrar.

Paret von Hallwyl fick tillsammans fyra döttrar:[1]

Wilhelmina trivdes aldrig särskilt bra med livet som godsfru på Erikslund. Walther var ofta bortrest och Wilhelmina var ofta opasslig och uttråkad och längtade sannolikt efter en egen identitet och livsuppgift. Dottern Elma dog dagen före julafton 1871 när hon åt av giftig färg som hon och systrarna färglade teckningar med. Olyckshändelsen blev en stor prövning för Wilhelmina.[1][2]

Det Hallwylska huset och museiskapandet[redigera | redigera wikitext]

När döttrarna blev äldre flyttade man till Stockholm och snart började man planera för byggandet av det Hallwylska huset på Hamngatan 4. Walther var inte svårövertalad till detta projekt då familjebolaget Ljusne-Woxna AB, som nu sköttes av Walther, uppvisade en rekordvinst år 1890. Mellan 1893 och 1898 uppfördes familjens residens och betraktades då som ett av arkitekten Isac Gustaf Clasons mest betydande byggnadsverk bland privatbostäder. I huset inreddes redan från början speciella utställningsrum för Wilhelminas samlingar och den något konservativa historiska inredningsstilen blandas med mycket moderna inslag som elektricitet, hiss och rinnande vatten.[2]

Wilhelmina var en flitig kund hos Bukowskis där hon köpte många av föremålen till sina samlingar. Hennes samlarintresse omfattade allt från konst, porslin och vapen till vardagsföremål och arkeologiska jordfynd. Allt kan fortfarande ses i sin ursprungliga miljö i familjens palats på Hamngatan i Stockholm, Hallwylska museet.[2]

Wilhelmina arbetade med att katalogisera sina samlingar och anställde studenter vid Stockholms högskola som vid sidan av studierna arbetade med de Hallwylska samlingarna. Wilhelmina omgav sig också med tidens experter och föremålen i samlingen gavs utförliga beskrivningar i katalogverket.[2] Katalogverket kan ses på Hallwylska museet och finns idag också digitaliserat för enkel tillgänglighet för allmänheten.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] ”Familjen von Hallwyl”. Hallwylska museet. http://www.hallwylskamuseet.se/default.asp?id=2157&refid=6869. Läst 16 maj 2010. 
  2. ^ [a b c d e f g h i j k] Cassel-Pihl, Eva Helena (2006). För en långt avlägsen framtid. Stockholm: Hallwylska museet. ISBN 91-631-8909-7 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]