William M Branham

William M Branham, med ett oförklarat ljus över huvudet

William Marrion Branham (1909-65) var en modalistisk amerikansk pingstpastor och predikant.

William Branham föddes den 6 april 1909 i en timmerstuga i Kentuckybergen som den första av sammanlagt nio barn till Charles och Ella Branham. William växte upp under fattiga förhållanden med en alkoholiserad far, nära Jeffersonville, Indiana och blev frälst i slutet av 1920-talet. Som 23-åring insattes han som andrepastor i Missionary Baptist Church i december 1932. Branham blev dock omgående osams med sin församlingsföreståndare, när det gällde synen på kvinnliga förkunnare, och började hålla egna tältmöten. Sedan hölls mötena i en frimurarlokal innan Branham och hans anhängare 1933 lyckades bygga sin egen kyrka, the First Pentecostal Baptist Church senare känd som Branhamtabernaklet.

År 1946 upplevde han att han såg en ängel som lovade honom helbrägdagörelsens gåvor. Som helbrägdagörare drog han stora skaror. Han började verka inom United Pentecostal Church (oneness-rörelsen). Branham och Oral Roberts tillhörde de ledande i efterkrigstidens helanderörelse, med en förnyad betoning av gudomligt helande genom bön, och anses vara en av de mest betydelsefulla för pingströrelsens roll i det amerikanska samhället, vilket även öppnade vägen för den karismatiska väckelsen. Branham hävdade att en ängel detekterade sjukdomar med en vibration i hans vänstra hand, och avslöjade människors hemliga tankar, och att ängeln alltid tjänstgjorde med honom på mötena. En medarbetare hoppade av eftersom han uppfattade detta likt spiritism.

Tidskrifter som Voice of Healing startad av hans medarbetare James Gordon Lindsay, och Herald of Faith gjorde Branhams verksamhet känd och från 1947 till hans bortgång 1965, var William Branham världskänd, tack vare tusentals vittnesbörd om helanden och andra övernaturliga händelser under hans stora möteskampanjer, världens största vid den tiden, med 20-45000 deltagare. Granskning har dock visat att Branham överdrev resultaten, och att det bara var en mycket liten del av alla dem som fick förbön som kunde betraktas som botade. T.L. Osborn är en av alla välkända förkunnare som fick inspiration från Branham till att börja egna internationella kampanjer.

1950 kom Branham till Skandinavien. Från Helsingfors berättades det att en ung pojke, som blivit påkörd och dödad under en cykeltur nära Kuopio, återuppstod från de döda efter att Branham bett för honom (Aronsson 2005, s. 68). I Sverige besökte Branham Göteborg, Örebro, Jönköping, Örnsköldsvik och Stockholm. Lewi Pethrus tackade honom med orden: "Det övernaturliga som framkommit i dessa möten är det underbaraste." (Aronsson 2005, s. 69)

Under slutet av sin tid ifrågasattes Branham allt mera. James Gordon Lindsay skrev att Branham och hans anhängare levde i vanföreställningar och storhetsvansinne, efter att han inte ens fått "audiens" vid besök hos sin gamle vän, att Branham var "profeten Elia" (enl. Mal. 4:5-6) som "härold för ändens tid". Han påstod en mängd bisarra saker om bibliska händelser som andra fann sakna grund, och skapade kontroverser, och avståndstagande från honom.

1965 råkade Branham ut för en trafikolycka och dog 6 dagar senare. En grupp av hans anhängare lät vänta med begravningen, den fördröjdes i 4 månader av olika skäl, delvis eftersom de var övertygade om att Branham skulle återuppstå till liv igen övernaturligt.

Förkunnelse

Branhams lära uppfattas som kontroversiell av många kristna. Han var en av förgrundsgestalterna för Latter Rain-rörelsen (en) som ifrågasatts på flera sätt i sin förlängning, bl.a. med Torontoväckelsen. Branham lärde t ex att de sju församlingarna i Uppenbarelseboken motsvarar sju kyrkohistoriska epoker, med var sin profet eller budbärare. De sex första budbärarna var enligt honom: aposteln Paulus, Ireneus, Martin av Tours, Columba, Martin Luther och John Wesley. Branham namngav inte själv den sjunde profeten, men uppfattas själv som varande denne, av sina anhängare. Han menade också att Gud uppenbarat sig i Egyptens pyramider och i Zodiakens stjärntecken. Branham kopplade ihop exorcism med helande och använde vanligen handpåläggning, och kom med detta i konflikt med pingstförsamlingar. Branhams fördömande av kvinnliga förkunnare och kvinnors "fåfängliga utsmyckningar" var inte unika för tiden, eftersom frihetern varierade mellan samfund, men han kunde uttala rena kränkningar, såsom "miss dog meat" ("fröken hundmat"). Han hade upplevt alkoholmissbruk i unga år och känt en kallelse att inte bruka alkohol, tobak eller kaffe, och predikade energiskt mot missbruk. Dock blev flera av hans nära kolleger alkoholiserade, såsom Asa A Allen och Paul Cain. Branham själv predikade idéer från modalism och arianism men var trots sin oneness-profil i gemenskap med trinitariska predikanter och kyrkor, speciellt genom James Gordon Lindsay. Han sade ibland att en person måste döpas om enligt "Jesus Only"-läran om om man "bara" döpts vanligt (trinitariskt). Från mitten på 1950-talet började han uttrycka att varken trinitarianismen eller modalismen hade rätt.

Efterföljare

Paul Cain och andra av Kansasprofeterna hade Branham som föredöme. Somliga har kallat honom "The Apostle of the latter days" ("de sista dagarnas apostel").

Det finns fortfarande många människor jorden runt som ser William Branham som den siste av den sista tidens sju stora profeter. Vissa har även trott att han var född genom jungfrufödsel, likt Kristus. Den största gruppen finns i Demokratiska Republiken Kongo, där man uppskattar att det finns omkring 500 000 "branhamiter". I Sverige finns Budskapsförsamlingen i Arvika under ledning av pastor Erling Eriksen. Branhamismen kallas ett lärosystem som bygger på Branhams förkunnelse.

Källor

• Torbjörn Aronson (2005). Guds eld över Sverige. Svensk väckelsehistoria efter 1945. ISBN 91-7866-613-9 
• ”Broder Branham besöker de Skandinaviska länderna”. Budskapsförsamlingen i Arvika. http://www.budskapet.info/skandinavien.htm. 

• Jeffersonville Evening News, 10 juni 1933