Oden

För andra betydelser, se Oden (olika betydelser).

Odens ritt in i Valhall på Sleipner från Tjängvidestenen, funnen i Alskogs socken på Gotland.

Del av hjälm, tunn, pressad bronsplåt från vendeltiden. Funnen i Vendel. Figuren har tolkats som Oden på Sleipner beväpnad med spjutet Gungner samt korparna Hugin och Munin.

Oden (eller Odin; på fornnordiska Óðinn; på tyska Wotan, Wuotan eller Wodan, besläktat med wütend, "rasande") är den äldste, störste och visaste av asagudarna i den nordiska mytologin. Han är också krigsgud, skaldekonstens gud och de dödas gud, och är den främste utövaren av sejdkonsten. Namnet Oden har samma etymologiska grund som Od, Frejas försvunna make. Oden hade också flera andra namn, såsom Gangleri ("Den färdtrötte"), se vidare lista över namn på Oden. Under namnet Jolner är Oden känd som julens speciella gud. Några namn har tillkommit genom bruket av kenningar i den forntida diktningen.

I nordisk mytologi är Oden, Tor och Loke de tre gestalter som uppträder oftast.

Oden är bror till Ve och Vile. Hans föräldrar är Bor och Bestla.

Namnvarianter

Georg von Rosen - Oden som vandringsman, 1886

Oden har omnämnts med ett mycket stort antal namnvarianter, exempelvis "Allfader" när han uppträder som alla människors och gudars fader, "Enöga" på grund av att han offrade sitt ena öga i Mimers brunn och "Hangadrott" då han både hängde sig själv på Yggdrasil för att vinna kunskap och för att få runornas visdom. Därav kommer en tradition att hänga människor och djur som offer åt Oden.

Attribut

Odens attribut är hästen Sleipner, som har åtta fötter, korparna Hugin, som betyder "tanken", och Munin, som betyder "minnet", och vilka är Odens budbärare och spejare, hans båda vargar Gere och Freke, hans spjut Gungner som aldrig missar sitt mål, samt armringen Draupner.

Härkomst

Oden är son till Bor och sonson till Bure, som i sin tur uppkom när urkon Ödhumla slickade frost- och salttäckta stenar. Tillsammans med Frigg har Oden sönerna Balder, Hermod och Höder. Som Odens äldste son räknas Tor, vars mor är Jord (isländska Jörð) - alltså jorden själv; möjligen ett sidonamn på Frigg, men den saken är osäker.

Oden som gud

Oden var en av de som skapade världen. Tillsammans med sina bröder Vile och Ve dödade han jätten Ymer och använde dennes kropp som material för jorden. Oden var även med och gav liv åt de första människorna, tillsammans med två andra gudar (antingen återigen bröderna eller de annars tämligen anonyma Höner och Lodur).

Krigsgud

Oden från Lejre är en silverminiatyr som hittades i Lejre, Danmark, 2009. Den avbildar eventuellt Oden (eller Freja/Frigg) sittande på Odens högsäte Hlidskjalf.

Oden är en av två fornnordiska krigsgudar, troligen yngre än kollegan Tyr (äldre germansk form Tiwaz). De båda gudarna har i de germanska språken givit namn åt tisdag respektive onsdag (som i de romanska språken är helgade åt Mars, också krigsgud, respektive Mercurius).

I motsats till Tor använder Oden list och trolldom för att bekämpa ondskan. Sin stora visdom har han fått i utbyte mot sitt ena öga vilket han offrade i Mimers brunn, och genom att offra sig genom att hänga sig på Yggdrasil. Hans viktigaste attribut är spjutet Gungner, liksom Tors är hammaren Mjölner. Det har antagits att spjutspetsar som upptäckts som byggnadsoffer i garnisonshus i Birka, och även omfattande spjutspetsoffer (463 st) i Gudingsåkrarna på Gotland, har varit offer till just Oden. Oden har också sina två korpar Hugin och Munin, som flyger världen runt och skaffar information om allt som händer. När de kommer tillbaks till Oden sätter de sig på hans axel och viskar all viktig information i hans öra. Till Odens djur och kända attribut hör också den åttafotade hästen Sleipner och de båda vargarna Gere och Freke.

Som krigsgud har Oden en märklig psykologi, då han också är den store grubblaren bland asar ("yggjungr ása") och då han är den främste utövaren av sejdkonsten, bland nordbor annars hållen för omanlig. Ovanligt nog bland höggudar plågas han av dåligt samvete, inte minst därför att han i tidernas gryning ingått fostbrödralag med Loke, som sedan låtit dräpa Balder, godast av alla gudar, varför Oden ställts inför valet att antingen bryta en ed eller låta det onda härja fritt. För att komplicera det hela ytterligare var det genom Loke som Oden fått såväl spjutet Gungner och ringen Draupner som den åttafotade hästen Sleipner.

Dödsgud

Som de dödas gud har Oden hälften av dem som fallit i strid, de så kallade enhärjarna i sin boning Valhall; den andra hälften går till Freja. Enhärjarnas liv i Valhall har ofta jämförts med den kristna himlen, vilket delvis är missvisande, eftersom Valhall, till skillnad från himlen, endast tillhör denna tidsålder och går under samtidigt med världen. Enhärjarna tränas varje dag i alla de krigskonster som finns för att bättre kunna strida i det väntande Ragnarök, gudaskymningen.

Likt de flesta nordiska gudar är Oden inte odödlig. Han faller i Ragnarök, då de enda gudar som överlever är några som inte utövat makt i denna tidsålder. Enhärjarnas lott är inte evigt liv, utan att falla i det godas sista strid mot det onda.

Andra områden

Oden är inte bara krigets gud utan också skaldekonstens. Han sägs ha skapat runorna, som inte bara hade en kommunikativ funktion utan även ansågs magiska i forntidens norden. I sin omättliga törst efter visdom skall han ha offrat ena ögat i Mimers brunn, och hängt sig själv, Oden offrad åt Oden, i nio dagar. Därför kallas han också för hängguden och enligt vissa källor ska man ha blotat till honom genom att hänga människor. Detta skall i så fall skett i särskilt stor utsträckning i Uppsala där man vart nionde år arrangerade stora fester i främst Odens, Frejs och Tors ära. Vid dessa fester säger vissa källor att man hängde hundratals trälar för att försäkra sig om goda skördar. Det finns dock inga säkra historiska belägg för att människoblot någonsin utförts som ritual i det fornnordiska samhället. Hans offrande av ena ögat kan jämföras med den andre krigsgudens - Tyrs - offrande av ena handen. Oden offrade ögat för att få dricka ur Mimers brunn. Mimer trodde att han aldrig skulle offra sitt öga men det gjorde han. Oden blev då den visaste guden och kunde se in i framtiden och han såg att världen skulle brinna upp i Ragnar rök i en strid mellan gudarna och människorna mot jättarna.

Oden är alltså en mycket nyfiken gud, och bland annat ska han ha spetsat sig själv uppe i Yggdrasils stam för att få veta hur det är att dö. Därav kan trädet också ha fått sitt namn. Yggdrasil har tolkats som "den förskräcklige stormgudens häst". "Ygg", det vill säga "den förskräcklige stormguden", är ett annat namn på Oden.

Oden i folktron

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius skriver i Wärend och wirdarne (1864) att hedendomens världsåskådning och gudalära länge fanns kvar såsom folktro vid sidan av kristendomen. Spillror av hedendomen överlevde därigenom ända in på 1800-talet.

Hyltén-Cavallius menar att dyrkan av Oden levde kvar i Värend i södra Småland fram till början av 1600-talet, men att man använde namnet "den andre" och att "den andre" hade drag av både Oden och djävulen. Bilden av Oden som Valfader, en slags krigsgud, levde kvar ännu i slutet av 1600-talet. I norra Småland ska läsning mot floget hos hästar inkluderat Odens namn. Likaså levde det länge kvar i Värend ett bruk att lämna kvar en hötapp på åkern åt Odens hästar. Hyltén-Cavallius berättar vidare att ännu på 1800-talet så sågs i höstdimmorna en gestalt med vidbrättad hatt på Ulvsbodamyren i Vislanda socken i Allbo härad och denna gestalt tolkar Hylten-Cavallius som en kvarleva av Oden.

En annan väl spridd föreställning är den om Odens jakt.

Oden i den historiska forskningen

Enligt Snorres uppfattning i yngre Eddan var Oden en historiskt existerande människa, som från "Tyrkland" invandrat till Svitjod och här blivit upphöjd till gud efter sin död. Teorin har tagits upp av Thor Heyerdahl. I Ynglingasagans prolog berättar Snorre Sturlason att det saxiska folket uppkom genom att asakonungen Oden och hans folkskaror, på sin färd från Svarta Havet till Sverige, lämnade kvar två av sina prinsar i norra Tyskland, varifrån deras ättlingar sedan lade under sig det som sedan blev Saxland. Snorre hävdade också att asarna kallas så därför att de kom från Asien, vilket får räknas som en folketymologi.

I den likaledes euhemeristiska historiesynen på 1600-talet framfördes av Olof Verelius och Johan Peringskiöld åsikten att Oden hade en historisk förebild som de gav namnet Sigge Fridulfsson.

I Leonard Dahms historiebok för folkskolan 1842 fanns berättelserna om Oden som Svearikets grundare med. Med Claes Theodor Odhners skolböcker 1870, för folkskolan 1872, var Oden som historisk person utrangerad.

Woden och Wotan i modern kultur

M. Presnjakov. Oden. 2008.

Woden eller Wotan var i germansk mytologi den språkliga motsvarigheten till Oden i nordisk mytologi. Richard Wagner använder namnet Wotan i Nibelungens ring. Namnet Woden användes under andra världskriget som kodnamn på ett elektroniskt styrsystem för tyska bombplan. Det är också namnet Oden använder om sig själv i Douglas Adams roman The long dark Tea-time of the Soul (Tedags för dystra själar).

Se även

• Nordisk mytologi
• Sigurdsristningen
• Mytologi: Fadersgestalter
• Lista över namn på Oden

Externa länkar

• Öfversigt Af Nordiska Mytologien För Elementarläroverken: Odin
• Offerplats Finnestorp projekthemsida -Oden i det arkeologiska materialet
• Almer, David, "Om Oden och skaldekonstens ursprung", essä i Aorta nr. 18.

Företrädare: Gylfe

Svenska sagokungar

Efterträdare: Njord