Ynglingatal

Från Wikipedia
Kungalängden i Ynglingatal

Ingjalds son

Bägge är väl kända - om ock inte med historiskt godtagbar "objektivitet" och källkritik - i norska och framförallt isländska källor, och därmed är Tjodolfs avsikt fullbordad.

Ynglingatal är en på ett fornnordiskt versmått (kviðuháttr) upprättad kungalängd för en ätt kallad Ynglingaätten. Den var förebild för Snorres Ynglingasaga och antas allmänt ha nedskrivits under 900-talet.

Ursprung

Den ursprungliga versionen torde komma från Tjodolf av Hvin (Þjóðólfr) men baseras på tidigare legender. Denne var hovskald hos en norsk småkung, Ragnvald, som var kusin till Harald hårfager, och bakgrunden är att de norska kungarna sade sig leda sitt ursprung tillbaks till de gamla gudarna via ynglingakungarna i Uppsala. Tjodolf skrev alltså ett propagandaverk på uppdrag åt sin härskare och arbetsgivare, vilket drastiskt sänker trovärdigheten hos hans verk. Att sedan längden börjar med gudomligheter är väl knappast ägnat att öka tilltron till det. Ur källkritisk synpunkt skall man också notera att nedtecknarens avstånd i tid från de händelser som beskrivs är avsevärt - redan för 500-talets regenter befinner sig Tjodolf flera sekler bort. Tjodolf bör ha skrivit runt år 900 (Harald Hårfager kom till makten år 872).

Noterbart är att en norsk propagandamakare knappast skulle ha stött sig på svenskt material om inte detta material redan var känt och åtnjöt visst igenkännande.

Dateringsdebatt

Yngligatals innehåll har flitigt debatterats, inte minst under det nationalromantiska 1800-talet. En betydande skepsis gällande de i dikten förekommande figurerna har länge varit norm. Däremot har dateringen till 900-talet oftast stått oemotsagd.

Den norske forskaren C. Krag ansåg på 1990-talet att Ynglingatals tillkomst borde dateras betydligt senare än vad som tidigare antagits. Som argument framförde han att de fyra första kungarnas dödsfall representerar Empedokles fyra element, och att en euhemeristisk syn präglar beskrivningen av de första generationerna. Krags syn vann visst erkännande och när Nationalencyklopedins artikel om Ynglingatal skrevs var det den förklaringen som valdes.

Mot den sena dateringen pekar emellertid ett antal faktorer; om verket är ett sent propagandaverk borde det rimligen ha avslutats med en ryktbar norsk kung som Harald Hårfager istället för dennes betydligt mindre ryktbare kusin. I texten figurerar platser vilka arkeologiskt material visar att de hade stor betydelse fram till vikingatiden men inte senare, och alltså inte borde anföras i en senare saga. I den mån sådana tecken låter sig utläsas stöder även utgrävningarna av Gamla Uppsala högar och Ottarshögen den datering som anges i Ynglingatal. C.D. Sapp anför lingvistiska bevis för att texten bör dateras till 900-talet eller möjligen 1000-talet snarare än senare och utesluter senare falsifikation.

O. Sundquist hävdar att Krag förbiser tydliga tecken i Ynglingatal på en tradition från svenskt område, synliga genom kenningar, platsnamn och personnamn. Kulturella fenomen såsom kungen som bevarare av heliga platser och minnet av en elit av beridna krigare kan peka så långt bakåt som vendeltid. Sundquist sluter sig till att att Tjodolf komponerade sitt verk under 900-talet och baserade det på en redan befintlig svensk tradition.

Snorres och andra versioner

Ynglingatal är bäst känd från Snorres Ynglingasaga i Heimskringla, som dock är på prosa, och sannolikt endast ett återberättande av den ursprungliga dikt som Snorre möjligen bara hört muntligen. Snorres verk kan vara ofullständigt, han talar bland annat om att längden innehåller 31 regenter, men räknar själv bara upp 27. Ett annat och äldre, norskt verk, författat på latin, Historia Norvegiæ, innehåller huvudsakligen samma uppgifter. Snorre befinner sig f.ö. omkring tre sekler ytterligare bort från de händelser som Tjodolf beskrev, med åtföljande trovärdighetsförlust.

Snorres namn på längden är Ynglingasaga.

Verklighetsbakgrund

I viss mån torde Ynglingatal ha en verklig bakgrund. Från 500-talets kungar och framåt ökar överensstämmelsen med andra källor. Exempelvis nämns delvis samma personer i Beowulfkvädet och frankiska krönikor. I vissa fall kan ordningsföljden vara omkastad eller andra fel förekomma. Även namnen kan ibland vara föremål för tvister mellan uttolkare. Även i de allra sista leden i ättelängden föreligger oklarheter (exempelvis Gudröds härstamning och ättlingar, vilka motsägs av mer samtida irländska källor) och om de uppgifter som låg författaren allra närmast i tiden kan vara oklara, vad skall då inte de allra äldsta vara?

Källor

  • Åkerlund, W. Studier över Ynglingatal (Lund 1939).
  • Janson, H. Templum nobilissimum (Göteborg 1998).
  • Dómaldi's Death and the Myth of Sacral Kingship, i J. Lindow et al. (Red.), Structure and Meaning in Old Norse Literature (Odense 1986).
  • Krag, C. Ynglingatal og Ynglingesaga: en studie i historiske kilder (Oslo 1991).
  • Magerøy, H. 'Ynglingatal', in Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid 20 (Malmö 1976), s. 362-63.
  • Sapp, C.D. 'Dating Ynglingatal. Chronological Metrical Developments in Kviduhattr', Skandinavistik 2002:2, s. 85-98
  • Schück, H. De senaste undersökningarna rörande ynglingasagan' [Svensk] Historisk tidskrift 1895:1, s. 39-88.
  • Sundquist, O. "Freyr's offspring. Rulers and religion in ancient Svea society". (2004)
  • Wallette, A. Sagans svenskar (Malmö 2004).

Länkar

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Ynglingatal&oldid=2087939”