Yngre krita

Krita 145 – 66 miljoner år före nutid
Period (System)	Epok (Serie)	Ålder (Etage)	Miljoner år sedan
Paleogen	Paleocen	Dan	senare
Krita	Yngre krita	Maastricht	72–66
		Campan	84–72
		Santon	86–84
		Coniac	90–86
		Turon	94–90
		Cenoman	100–94
	Äldre krita	Alba	113–100
		Apt	125–113
		Barreme	129–125
		Hauterive	133–129
		Valangin	140–133
		Berrias	145–140
Jura	Yngre jura	Tithon	tidigare

Yngre krita är en geologisk epok inom krita. Övre krita är namnet på motsvarande geologiska lagerserie inom stratigrafi. Epoken/serien indelas i sex åldrar/etager: cenoman, turon, coniac, santon, campan och maastricht. De senare fyra går också under namnet senon.^[1]

Klimatet under yngre krita var mycket varmt och polerna var helt isfria. Atlanten vidgades snabbt under yngre krita, vilket gav stor nybildning av relativt varma litosfärplattor. Detta ledde till en havsnivå mer än 200 meter över dagens och att tidsperioden kännetecknas av lagerföljder avsatta i grunda hav.^[2]

I Sverige finns lagerföljder från yngre krita framförallt i Skåne. I sydvästra Skåne finns Höllvikenformationen med upp till 1,5 km mäktiga lager från yngre krita. Porösa lager från Campan utnyttjas för geotermisk energi.^[3]

Yngre krita avslutas av Maastricht, den sista åldern innan Krita–tertiär-gränsen då de landlevande dinosaurierna dog ut, troligen som följd av ett asteroidnedslag som bildade Chicxulubkratern.

Epoken i jordens kronologi[redigera | redigera wikitext]

Geokronologi
Denna tabell: visa • redigera
Eon	Era	Period	Epok
Fanerozoikum	Kenozoikum	Kvartär	Holocen (0,01–0)
		Kvartär	Pleistocen (2,59–0,01)
		Neogen	Pliocen (5–2,6)
		Neogen	Miocen (23–5)
		Paleogen	Oligocen (35–23)
			Eocen (57–35)
			Paleocen (65–57)
	Mesozoikum	Krita	Yngre krita (100–65)
		Krita	Äldre krita (146–100)
		Jura	Yngre jura (161–146)
			Mellersta jura (176–161)
			Äldre jura (200–176)
		Trias	Yngre trias (228–200)
			Mellersta trias (245–228)
			Äldre trias (251–245)
	Paleozoikum	Perm	Loping (260–251)
			Guadalupe (271–260)
			Cisural (299–271)
		Karbon	Pennsylvania (318–299)
		Karbon	Mississippi (359–318)
		Devon	Yngre devon (385–359)
			Mellersta devon (398–385)
			Äldre devon (416–398)
		Silur	Pridoli (419–416)
			Ludlow (423–419)
			Wenlock (428–423)
			Llandovery (444–428)
		Ordovicium	Yngre ordovicium (461–444)
			Mellersta ordovicium (472–461)
			Äldre ordovicium (488–472)
		Kambrium	Furong (497–485)
			Miaoling (509–497)
			Kambriums serie 2 (521–509)
			Terreneuve (541–521)
Proterozoikum	Neoproterozoikum	Ediacara
		Kryogenium
		Tonium
	Mesoproterozoikum	Stenium
		Ecstasium
		Kalymmium
	Paleoproterozoikum	Staterium
		Orosirium
		Ryacium
		Siderium
Arkeikum	Neoarkeikum
	Mesoarkeikum
	Paleoarkeikum
	Eoarkeikum
Hadeikum

Teckenförklaring: Tidsintervallet inom parenteser representerar miljoner år sedan då epoken varade.

Källor[redigera | redigera wikitext]

^ Maurits Lindström, Jan Lundqvist, Thomas Lundqvist: Sveriges geologi från urtid till nutid, Studentlitteratur, ISBN 91-44-30381-5, sid 222
^ Jan Lundqvist, Thomas Lundqvist, Maurits Lindström: Sveriges geologi, sid 410, Studentlitteratur, ISBN 978-91-44-05847-4.
^ Erik Aldenius: Lunds Geotermisystem, en utvärdering av 30 års drift, Examensarbete i geologi vid Lunds universitet

[1] Maurits Lindström, Jan Lundqvist, Thomas Lundqvist: Sveriges geologi från urtid till nutid, Studentlitteratur, ISBN 91-44-30381-5, sid 222

[2] Jan Lundqvist, Thomas Lundqvist, Maurits Lindström: Sveriges geologi, sid 410, Studentlitteratur, ISBN 978-91-44-05847-4.

[3] Erik Aldenius: Lunds Geotermisystem, en utvärdering av 30 års drift, Examensarbete i geologi vid Lunds universitet

[1]

[2]

[3]