Yngve Larsson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel handlar om politikern Yngve Larsson. Ej att förväxla med dennes son, medicinaren professor Yngve A. A. Larsson.
Yngve Larsson
Född 13 december 1881
Sundsvall, Sverige
Död 16 december 1977 (96 år)
Stockholm, Sverige
Utbildning Fil. dr
Yrke/uppdrag Borgarråd, riksdagsman, med mera
Hemort Mullberget, Djurgården, Stockholm
Maka Elin Bonnier
Barn Verna Lindberg, Matts Bergom Larsson, Ester Berggren, Richard Larsson, Yngve A. A. Larsson, Mårten Larsson
Föräldrar Axel Larsson och Ida Sundberg

Gustaf Richard Yngve Larsson, född 13 december 1881 i Sundsvall, död 16 december 1977 i Stockholm, var en svensk filosofie doktor, politiker, borgarråd och riksdagsledamot för Folkpartiet.

Larsson var gatu- och stadsbyggnadsborgarråd i Stockholms stad 1924-1946, och politiskt ledande bakom flera av stadens historiskt största infrastrukturprojekt, däribland Slussen, Bromma flygfält, Stockholms tunnelbana och Norrmalmsregleringen, samt även Västerbron och Tranebergsbron. Under krigsåren var Larsson även en ledande nordisk antinazistisk opinionsbildare, och han utmärktes med ett flertal svenska och utländska statsordnar. Efter att ha avgått som borgarråd, valdes han till riksdagsledamot och senare till ordförande för Stockholms stadskollegium. Han lämnade stadshuset 1954, men behöll centrala poster inom Stockholms stad fram till 1970, då 89 år fyllda. 1966 erhöll han Samfundet S:t Eriks plakett för berömliga insatser för Stockholm.

Yngve Larsson kom att kallas sitt århundrades främste svenska stadsbyggare[1] och århundradets gigant inom stockholmspolitiken[2], och fick mot slutet av sin karriär epitetet legendarisk.[3] Larssons stora stadshistoriska verk och självbiografi Mitt liv i Stadshuset (1977) kom att kallas ett monument över en epok i Stockholms historia.

Innehåll

Uppväxt (1881-1900) [redigera]

Yngve Larsson föddes den 13 december 1881 i Sundsvall som son till grosshandlaren Axel Larsson (1854-1894) och Ida Larsson, född Märtha Catharina Alida Sundberg (1858-1950), dotter till sågverksägaren Fredrik Sundberg (1830-1913).[4] Axel och Ida gifte sig 1879 och fick tre barn; utöver Yngve även sedermera direktören Lennart Larsson och Ingrid Stieve, senare gift med den tyske diplomaten och författaren Friedrich Stieve.[5] Larsson var även kusin till professorn och likaledes borgarrådet Halvar Sundberg[6] och bland hans morbröder märks häradshövdingen och donatorn Embleton Sundberg.

1891 insjuknade Axel, och Ida och barnen flyttade[7] till Stockholm och Sibyllegatan 16 intill Östermalmstorg, och Larsson började på Palmgrenska samskolan.[8] Axel avled 1894 fyrtio år gammal, och Ida gifte 1895 om sig med grosshandlaren John Hallberg (1859-1919). Familjen bodde från 1898 på Nybrogatan 58 / Tyskbagargatan 1 på Östermalm, och Axel och Ida flyttade 1902 vidare till Saltsjöbaden.[9][10]

År 1900 tog Yngve Larsson mogenhetsexamen vid Norra Real i Stockholm,[11] där han även hade varit ordförande för gymnasieföreningen Saga och stiftat livslång bekantskap med Otto Järte och sedermera svågern Tor Bonnier.[12]

Yngve på Knaust, 1886.
Familjen Larsson, 1888. Yngve i mitten.
Norra Real, klass 5c, mitten av 1890-talet. Yngve främst, längst till vänster.
Familjen Sundberg, 1904. Yngve 2:a från höger.

Studier och utredningsår (1900-1924) [redigera]

Yngve Larsson, cirka 1915.

År 1900 påbörjade Yngve Larsson studier vid Uppsala universitet.[13] Hans politiska intresse väcktes under de första studieåren, och han blev först aktiv medlem i den liberala studentföreningen Verdandi, för att sedan gå över till det nya socialdemokratiska Laboremus som han var med om att starta[14].[8] I Uppsala umgicks Larsson med läroverksvännerna Otto Järte och Tor Bonnier, och även de sedermera författarna Sigfrid Siwertz och Sven Lidman knöts till umgänget.[14][15] Han studerade bland annat historia och statsvetenskap för Harald Hjärne och Simon Boëthius och tog en fil kand 1903.[11][16][17] Under några månader fick Larsson "vila överansträngda nerver" hos läkaren Ernst Westerlund i Enköping,[18] och fortsatte därefter licentiatstudier, med utlandsperioder i Heidelberg och Berlin[11] för bland andra Hugo Preuß[16]. Han blev under dessa år även skribent i tidningen Social-Demokraten.[19]

Larsson var en aktiv deltagare i den radikala politiska diskussionsklubben Palmstiernas klubb, och blev vid grundandet 1908 av Svenska stadsförbundet (föregångaren till kommunförbundet), dess andre sekreterare samtidigt som vännen Erik Palmstierna utsågs till förbundets förste sekreterare.[20] Larsson övertog senare Palmstiernas ledande roll; 1915 blev han förbundets förste sekreterare[21] och 1918 dess direktör[11]. Han var den drivande kraften bakom grundandet av Stadshistoriska institutet (numera Stads- och kommunhistoriska institutet) 1919 i samarbete med historikerna Nils Ahnlund och Nils Herlitz.[13][22] Sedan 1994 delar institutet ut Yngve Larssons pris för stads- och kommunhistoriska insatser, instiftat av Svenska Kommunförbundets styrelse.[23]

Larsson tog licentiatexamen 1909 för Simon Boëthius,[16] och disputerade 1913[24] på avhandlingen Inkorporeringsproblemet,[25] definierat som "frågan om det rättsliga stadsområdets anpassning till det faktiska"[26]. Avhandlingen behandlade de förvaltningspolitiska och juridiska problem som den snabba urbaniseringen ställde dåtidens svenska städer inför[24]. Verket fick ett respektfullt mottagande även utomlands under sin tid,[26] och blev den första av en serie utredningar som kom att behandla samma ämne[27][28]. Dessförinnan hade han publicerat undersökningar av stadsförvaltningarna i en lång rad europeiska länder[11][29].

Yngve Larsson var även djupt engagerad i bostadspolitiken, bland annat som en tongivande ledamot i Bostadskommissionen 1912-1918[30] och ordförande för den efterföljande Kommittén angående bostadssociala minimifordringar. Han medverkade även till bildandet av Stockholms Kooperativa Bostadsförening 1916,[31] och var sekreterare för Svenska slöjdföreningens stora Hemutställning 1917.

Under första världskriget förespråkade Larsson jämte bland andra ungdomsvännen Otto Järte en tyskvänlig linje, och var en av författarna till den anonymt utgivna så kallade "aktivistboken" Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning 1915[32]. Skriften var ett av de främsta uttrycken för första världskrigets svenska aktivism, och reste krav på "en modig uppslutning vid Tysklands sida". Boken vållade upprörd debatt, och ledde efter ingripande av ententevänlige partiledaren Hjalmar Branting till Larssons uteslutning ur SAP.[11][33]

Redan 1912 engagerades Larsson i den stora författningsreformen i Stockholm 1920 som i hög grad bar hans prägel.[11][13] Som sekreterare i Finansstyrelsekommittén kom han själv att utforma det slutliga förslag som godkändes av stadsfullmäktige den 16 juni 1919.[6] Han valdes själv den 19 april 1920[34] av stadsfullmäktige till chef för stadskansliet i Stockholms stad; en betydelsefull roll för samordning av hela stadsförvaltningen[11] som senare kom att kallas stadssekreterare[6].

Troligen 1900-1910
Stadsförbundets kansli 1910
Larsson längst till höger
Stockholms stadskollegium 1921. Larsson sekreterare.

Borgarrådsår (1924-1946) [redigera]

På tjänsterummet i Stadshuset, troligen 1930-tal.

Larsson blev borgarråd 1924 och förblev det till 1946[11]. Han hade ansvar för i tur och ordning administrativa roteln, gatu- och trafikroteln (från 1931) och stadsbyggnadsroteln (från 1940),[11] och hade en central roll i beslutsprocessen för bland annat Slussen och Södertunneln (1930-35)[35], Väster- och Tranebergsbroarna (1934-35)[36], Bromma flygplats (1935-36)[37], Stockholms tunnelbana (1941)[6][38], samt den stora Norrmalmsregleringen (1945)[6].

Larsson var från början vald på opolitiskt mandat, men anslöt sig i slutet av 1920-talet till Liberala partiet.[39] Enligt en källa anmälde han dock sitt inträde i det då nybildade Folkpartiet (Liberala partiets samgående med Frisinnade folkpartiet) först inför kommunalvalet 1935.[11] Han valdes då även in i Stockholms stadsfullmäktige som partiets första namn i en valkrets på Södermalm.[40]

Som gatuborgarråd och ordförande i kyrkogårdsnämnden var han 1935-1940 beställare och byggherre för anläggningen Skogskrematoriet med Monumenthallen och Trons, Hoppets och Heliga Korsets kapell vid Skogskyrkogården,[41] som 1994 upptogs på Unescos världsarvslista. Larsson var även under 16 år ordförande för Slakthus- och saluhallsstyrelsen.[11]

I gatunämnden var Larsson som ordförande drivande för att tillsätta arkitekten och funktionalisten Osvald Almqvist som stadsträdgårdsmästare 1936, och två år senare den mångårige efterträdaren Holger Blom, som några år tidigare arbetat för Larsson i Slussbyggnadskommittén. Yngve Larsson hade 1935 gjort en studieresa i USA med besök vid parkanläggningar i New York-regionen, och beskrev senare sina intryck i Tidskriften Arkitektur:[42]

” Jag återvände hem, besjälad av önskan att på liknande sätt kunna expandera och aktivera vår egen parkförvaltning. Visst finns det en sådan verksamhet också hos oss och framförallt i form av lekplatser och kälkbackar för barnen, dock ingalunda på sätt och omfattning som svarar mot behoven. […] Men man kände den latenta motsättningen mellan sådana aktiviteter och trädgårdsmästarens önskan att få ha sina gräsmattor i fred och skydda blommor, buskar och träd mot åverkan. Jag kan inte undgå minnet av de taggtrådar förvaltningen ansåg sig böra vira om trädstammarna som var särskilt intressanta för klättrande småpojkar - så fick det dock inte vara. „
— Yngve Larsson i Arkitektur nr 7/1969[42]

Larsson hade även en central roll i flera stora projekt för att inkorporera och bygga ut förorter till Stockholm under 1900-talet,[43] något som även hade varit temat för hans doktorsavhandling Inkorporeringsproblemet 1912. Till Larssons insatser räknas bland annat bytet med Kronan av Bromma flygplats mot Gärdet i mitten av 1940-talet[44] och den första uppgörelsen om inkorporeringen av Spånga landskommun och Hässelby köping, 1944[45]. Han var också i början av 1950-talet ordförande[11] för den 1951[46] grundade Stor-Stockholms samarbetsdelegation.

Larssons roll i efterkrigstidens planering av Stockholm och de nya förorterna uppmärksammades internationellt. Den amerikanske stadsplaneraren Clarence Stein skrev bland annat att:

” They have developed an organization for city building that is second only to that of the London County Council. But it differs from that in having a broader, more complete goal and ideal. This has been due I think largely to Yngve Larsson's statesmanship; also to his sympathetic understanding with Markelius and Sidenbladh as architect-planners, and with Holger Blom (an architect, too), who makes the parks throughout Stockholm rich with blooming color. „
— Clarence Stein,1960, [47]

Slussen och Södertunneln [redigera]

Invigningstur i Södertunneln 30 september 1933; Yngve Larsson till höger
Huvudartiklar: Slussen och 1930 års trafikkommitté

Under 1930-talet hade Larsson en ledande roll i den tidens stora ombyggnad av Slussen samtidigt med byggnationen av Södertunneln; stadens första tunnelbana. Han var ordförande för 1930 års trafikkommitté, vars förslag låg till grund för Stockholms stadsfullmäktiges investeringsbeslut 1931 att genomföra projekten. Utförandet uppdrog stadsfullmäktige åt gatuborgarrådet Larssons gatunämnd, vilken för ändamålet tillsatte Slussbyggnadskommittén med Larsson som ordförande.[35]

Bromma flygfält [redigera]

Yngve Larsson håller invigningstalet vid Bromma flygfält den 23 maj 1936
Huvudartiklar: Bromma flygplats, Lindarängens flyghamn och Flyghamnsstyrelsen

Stockholms stad hade 1923 förvärvat Lindarängens flyghamn vid Ladugårdsgärde. Driften överläts först på Kungliga svenska aeroklubben, men 1928 tog staden över ansvaret för flyghamnen genom Flyghamnsstyrelsen med gatuborgarrådet Yngve Larsson som ordförande. Larsson var redan som barn teknikintresserad och hade tidigt intresserat sig för det begynnande trafikflyget, bland annat som flygbåtsresenär på sträckan Slite–Lindarängen 1925[48] och som deltagare jämte kommunikationsministern Carl Meurling vid invigningen av Stettins flygfält.[49]

Larsson fick genom Flyghamnsstyrelsen 1928 ansvar för etableringen av ett nytt flygfält i Stockholm. Vid början av 1930-talet hade behovet stadigt växt. Flygfältet i Barkarby låg utanför stadsgränsen och relativt avsides. Sjöflygplanen som sedan 1920 startade och landade vid Lindarängen norr om Ladugårdsgärde kunde inte flyga vintertid på grund av is. Under 1920-talet hade de funnits planer på att upprätta en landflygplats vid Skarpnäck, men den 30 juni 1933 beslöt stadsfullmäktige att bygga ett flygfält vid Riksby i Bromma. Lördagen den 23 maj 1936 hölls invigningstalen i regn, rusk och dimma av Gustaf V och Yngve Larsson.[8][50] Flygplatsen hade då kostat cirka 5,7 miljoner kronor.

Under de första beredskapsåren upprättade staden under Larssons flyghamnsstyrelse reservflygfält i Skarpnäck i sydöstra Stockholm och i Skå-Edeby på Ekerö.[51] Larsson genomförde senare ett markbyte med Kronan av Bromma flygplats mot Gärdet i mitten av 1940-talet.[44] Flyghamnsstyrelsen verkade till Larssons pensionering 1946,[51] då Bromma flygplats övergick i statlig regi.[52]

Stockholms tunnelbana [redigera]

Huvudartikel: Stockholms tunnelbana

Yngve Larsson var ordförande[53] för utredningen Tunnelbanedelegerade 1940,[54] som ledde fram till att Stockholms stadsfullmäktige 1941 beslutade om utbyggnaden av ett tunnelbanesystem. Under decennierna efter kriget genomfördes detta enorma projekt som även innefattade byggandet av nya förorter kring de nya stationerna.

Denna satsning kunde genomföras i tämligen stor enighet mellan de inflytelserika aktörerna i staden kring visionen att tunnelbanan var den bästa lösningen både på stadens bostadsfråga och på problemet med tilltagande trängsel på innerstadens gator. Larsson var den främste strategen bakom denna lösning. Under mellankrigstiden beredde han först vägen för tunnelbaneutbyggnaden på många olika sätt, och därefter bidrog han till att skapa en bred enighet kring tunnelbanevisionen.[38]

” I vissa faser av ett systems tillblivelse kan nyckelpersoner som förmår förena synsätt och överbrygga kulturskillnader mellan olika grupperingar vara av avgörande betydelse för att ett skeende ska kunna starta. I fallet Stockholms tunnelbana var Larsson en sådan gränsöverskridare eller systembyggare. „
— Daniel Jonsson m fl, Infrasystemens dynamik (2000)[38]

Norrmalmsregleringen [redigera]

Huvudartikel: Norrmalmsregleringen
Vänskaplig paus i debatterna: Z Höglund, Yngve Larsson och Carl Albert Andersson, 1940-tal.

Larsson var på 1940-talet den drivande kraften bakom regleringen av Nedre Norrmalm, då de gamla Klarakvarteren i en framstegsoptimistisk och modernistisk anda fick ge plats åt Stockholms moderna city med bland annat Sergels torg och Hötorgscity med Hötorgsskraporna, som han gav namnet "De fem trumpetstötarna"[55].

På Larssons initiativ beslutade stadsfullmäktige 1944 att upprätta en ny generalplan för Stockholm. Promemorian Det framtida Stockholm: Riktlinjer för Stockholms generalplan[56] där de grundläggande förutsättningarna för trafiksystemet fastställdes upprättades därefter under våren 1945 på stadsplanekontoret. Det principiella regleringsbeslutet om Sveavägens framdragande till Sveaplatsen (sedermera Sergels torg) och Hamngatan fattades därefter i stadsfullmäktige 1945 och resulterade i 1946 års cityplan.[57] Det var vid stadsfullmäktiges behandling av ärendet som han i en framtidsvision myntade den bevingade musikaliska liknelsen om "fem trumpetstötar" för Hötorgsskraporna:

” Gå Sveavägen söder ut, låt oss säga en aprildag 1965! På andra sidan Kungsgatskorset och de breda boulevardernas mera konventionella husblock reser sig en helt ny arkitektur, väldig i sin skala, men ändå ljus, lätt, nästan elegant, med sina tvärställda himmelssträvande huskroppar. Mellan dem lyser västerhimlen, med blåa fläckar och farande moln, med skuggor och dagrar över de metallglänsande fasaderna. De fem höghusen upprepar, med något olika klangfärg, samma motiv, det ena följer på det andra i den stora, nästan högtidliga ordning stadsbyggaren bestämt. Och under dem rör sig, sorlande, intensivt och färgrikt, storstadens liv, samlat inom en stor arkitektonisk gemenskap.

Detta är vad jag kommer att uppleva en aprildag 1965. Till mig talar denna stadsbild om kraft att skapa och tro på framtiden, med den musikaliska uttrycksfullhet som tillhör den stora arkitekturen: fem sköna ackord, fem trumpetstötar i ett Händelskt festspel. Jag kan redan höra dem.[55]

 „
— Yngve Larsson, inför stadsfullmäktige vid behandlingen av Delstadsplan II, 1952[58]

Under Larssons sista år på 1960- och 70-talen kom han att känna en växande besvikelse över hur den ursprungliga planen förvaltades och utvecklades,[11][59] och han kom att analysera om han glömt väsentliga frågor för att nå direkta resultat.[60] Larsson kom tidigare än de flesta andra involverade i projektet att inse att en omprövning var nödvändig.[2] Redan under 1950-talet försökte han som debattör att dämpa den fortsatta cityregleringen,[61] och 1959[62] efterlyste han, med en ny bevingad musikalisk liknelse, "kammarmusik" i stället för trumpetstötar:

” Ett stort, ett väsentligt problem återstår. Man påminns om det varje gång man från någon av gatorna nedanför Brunkebergsåsen mellan trånga husväggar skymtar det nya citys ljusa, festligt svävande arkitektur - dess inverkan på omgivningen, dess stora skala i förhållande till den som eljest gäller på det gamla Norrmalm och som bör fortsätta att gälla kring stadsdelens nya accenter. Här är icke längre plats för de stora ingreppen, för festspel med trumpetstötar, utan för en stillsammare, men icke mindre innehållsrik kammarmusik.

Men detta är en annan historia.

 „
— Yngve Larsson i Samfundet S:t Eriks årsbok 1960[63]

Norrmalmsregleringens genomförande kom senare att kritiseras från många håll[vem?], med en kulmen under Almstriden 1971.

Larsson med kommunikationsministern Carl Meurling vid invigningen av flygplatsen i Stettin 1927
Borgarråd och gatukontor överlägger; Yngve Larsson tredje från vänster, troligen tidigt 1930-tal
Invigning av Skogskrematoriet 1940: Asplund, Gustaf Adolf, Eugén och Larsson

Nordisk opinionsbildare (1939-1948) [redigera]

Yngve Larsson öppnar som ordförande för Svensk-norska föreningen den norska utställningen i Thulehuset den 10 mars 1943.

Under krigsåren var Larsson även verksam som politisk opinionsbildare och höll en klart antinazistisk, nordisk kurs.

Han var en av de ledande i Samfundet Nordens Frihet från dess start 1939 och styrelseledamot under hela dess verksamhetsperiod till 1945.[64] Samfundet arbetade för att effektivisera det militära och humanitära stödet åt Finland, och senare då det strävade att stimulera den svenska försvarsviljan och motverka vad samfundet uppfattade som onödiga eftergifter åt tyska krav.[11]

Som ordförande i Svensk-norska föreningen 1942-1948 arbetade han i samma anda och verkade bland annat för hjälp till flyktingar från det ockuperade Norge.[11] 1946 utnämndes han av kung Håkon VII av Norge till kommendör med stjärna av Sankt Olavs Orden "for særlig fremragende fortjenester av Norges sak under krigen".[65]

Äldre statsman (1946-1977) [redigera]

Stadskollegiet hösten 1953; ordförande Larsson flankerad av Hjalmar Mehr
Porträtt från Svenskt biografiskt lexikon.

Efter att ha avgått som borgarråd kom Larsson att få ytterligare drygt aktiva 30 år som en "äldre statsman" inom Stockholmspolitiken[66][67] och riksdagen.

Larsson var riksdagsledamot 1946-1952. I riksdagen blev han ordförande för bostadskollektiva kommittén, och även ledamot av kommunallagskommittén. Parallellt med riksdagsuppdraget var han även aktiv som ledamot i styrelserna för bland annat Dagens Nyheter, Expressen[68] och Svenska stadsförbundet, och behöll även en stark förankring i Stockholmspolitiken.[11]

Parallellt med riksdagsuppdraget kvarstod Larsson som ledamot av Stockholms stadsfullmäktige, och blev där gruppledare för Folkpartiet från 1946.[69] 1950 blev han efter många år som ledamot även ordförande för Stockholms stadskollegium (dåvarande kommunstyrelsen).[43] 1954 avgick han från denna post och lämnade samtidigt stadsfullmäktige, nära 73 år gammal.[11]

1955 skulle byggnadsnämnden och stadsplanenämnden slås samman, och Larsson blev dess vice ordförande fram till 1960. Han kvarstod även som ledamot och till och med 1966 vice ordförande för Generalplaneberedningen (tidigare Nedre Norrmalmsdelegationen) som han själv initierat 1951[70]. Han avgick 1970, då 89 år fyllda. De sista åren kom han att betraktas med respekt och man lyssnade artigt på hans utförliga invändningar mot Norrmalmsregleringens utveckling, men hans reella inflytande hade minskat.[11]

Efter borgarrådstiden kom Yngve Larsson även att verka som forskare, skribent och föredragshållare. 1947 var Larsson en av grundarna till Föreningen för Samhällsplanering, och blev ledamot av dess styrelse såväl som av redaktionskommittén för dess tidskrift PLAN,[71] där han även författade den inledande artikeln i premiärnumret, på temat Regionplaneringens administrativa problem.[72] 1958 var han inbjuden talare på temat Våra framtida städer vid Akademiska föreningen i Lund, vid sidan av arkitektur- och konstprofessorerna Sune Lindström, Peter Bredsdorff, Nils Ahrbom och Aron Borelius.[73] 1962 publicerade Yngve Larsson artikeln Building a city and a metropolis : the planned development of Stockholm i Journal of the American Institute of Planners.[74] I mitten av decenniet var Larsson Royer Visiting Professor vid University of California,[75] där han publicerade essän Municipal, Regional, and National Planning in Sweden i en bok författad av, förutom Larsson, den amerikanske ekonomiprofessorn och presidentrådgivaren Lauchlin Currie och den holländske ekonomiprofessorn och direktören för Centraal Planbureau Pieter de Wolff.[76]

Sina sista år under 1960- och 1970-talen var han alltjämt verksam, med sitt stora, av staden beställda stadshistoriska bokverk om det moderna Stockholms historia; På marsch mot demokratin[77] och Mitt liv i Stadshuset (två volymer)[6]. Mitt liv i Stadshuset kom även att bli hans självbiografi, vilken han avslutade ett par veckor före sin bortgång 1977, just 96 år fyllda. Verket kom att kallas ett monument över en epok i Stockholms historia.[6]

Anders Nordberg och Yngve Larsson vid en studieresa till bostadsbyggen i Berlin, 1950-tal
Fastighetsdirektör Berg, stadsingenjör Lundborg och Larsson; T-centralinvigning 1957
Larsson och Mehr; stadshusjubileum 1963

Utmärkelser [redigera]

Yngve Larsson utmärktes med ett flertal svenska och utländska statsordnar; däribland Nordstjärneorden (RNO, riddare, 1920, såsom "förutvarande direktör i Svenska stadsförbundet" på förslag från Civildepartementet),[78] Finlands främsta orden Finlands vita ros (KFinlVRO, kommendör, 16 augusti 1924, "bl a för att outtröttligt bistått Finlands stadsförbund och dess organ Kommunala centralbyrån i Helsingfors"),[79] Vasaorden (KVO1kl, kommendör av första klassen, 6 juni 1941), norska Sankt Olavs Orden (KNS:tOOmstj, kommendör med stjärna, 1946, "for særlig fremragende fortjenester av Norges sak under krigen")[65][80] och franska Hederslegionen (OffFrHL, officer).[81]

Efter pensioneringen som borgarråd mottog Larsson S:t Eriksmedaljen 1947,[82] och 1966 erhöll han Samfundet S:t Eriks plakett för berömliga insatser för Stockholm:[83]

” ...i hans egenskap av kunskapsrik organisatör av Stockholms nutida kommunalförvaltning, under en mansålder en drivande sporre till huvudstadens växt och vårdnad, rask och rådig ordförande i nämnder och kollegier, temperamentsfull debattör, inspirerande skribent, förnyare av det gamla, förädlare av det nya, en impulsiv och rakryggad Stadsmänniska. „
— Ur protokollet för Samfundet S:t Eriks årsmöte 14 april 1966[14]

Samma år blev han även hedersledamot av Samfundet för hembygdsvård och av studentnationen Stockholms nation i Uppsala.[84] Han tilldelades av Svenska PEN-klubben 1972 års Bernsstipendium för stockholmsskildrare:[85]

” De stora diktare som skildrar verkligheten skapar den samtidigt åt oss som kommer efteråt - se på Strindberg, Hjalmar Söderberg, Hjalmar Bergman. Den som skapar verklighet för andra att röra sig i har därmed gjort det möjligt för konsten och dikten att gripa in. Och det är Yngve Larssons insats. „
— Ur Per Wästbergs tal vid ceremonin på Berns salonger[85]

Familj [redigera]

Familjen Larsson cirka 1925:
Stående: Matts och Verna. Sittande: Yngve, Ynna, Richard, Elin, Mårten och Ester.

Yngve Larsson gifte sig 4 januari[86] 1904 med Elin Bonnier (1884-1980), dotter till bokförläggaren Karl Otto Bonnier och Lisen Bonnier. Paret hade introducerats vid en gymnasistbal år 1899 eller 1900 av hans vän och hennes bror Tor Bonnier.[14] Paret fick tillsammans sex barn: läraren Verna Lindberg, gift med professor Folke Lindberg; SAF direktören Matts Bergom Larsson; textilkonstnären Ester Berggren, gift med teologen Erik Berggren; bokhandlaren och författaren Richard Larsson; Yngve A. A. Larsson professor i pediatrik samt arkitekt Mårten Larsson, gift med inredningsarkitekten Lena Larsson.

Bland de många barnbarnen märks Martin Berggren (skådespelare, teaterregissör), Tobias Berggren (författare, poet), Maria Bergom Larsson (författare, kritiker), Jakob Lindberg (departementsråd, överdirektör) och Kristina Torsson (modeskapare, entreprenör), och bland barnbarnsbarnen Johan Berggren (chefredaktör), Jesper Bergom Larsson (filmproducent), Sara Szyber (designer) och Palle Torsson (konstnär).

Familjen bodde från 1905 på Bergsgatan 4 på Kungsholmen, och lät 1907 bygga Villa Yngve Larsson i Storängen, Nacka[87], granne med hennes föräldrars vänner Hanna och Georg Pauli och hans bror Lennart Larsson[88]. Från 1909[89] och fram till Elins bortgång 70 år senare kom familjen dock att bo i Villa Mullberget på Djurgården intill hennes föräldrars hem, Nedre Manilla, som uppfördes under samma tid. Båda Stockholmsvillorna ritades av stadshus-arkitekten Ragnar Östberg, i en utpräglat nationalromantisk stil. Sommartid vistades familjen från 1918 på sommarnöjet Barnarve i Ljugarn på Gotland[90].

Yngve och Elin Larsson är begravda på Skogskyrkogården i grav nr 1A vid Trons kapell, bredvid kyrkogårdens arkitekt Gunnar Asplund.[91]

Yngve, Elin och Verna ca 1907
Middag hos svärföräldrarna 1910 (Larsson andra från vänster).
Villa Mullberget på Djurgården; familjens bostad under 70 år
Paret Larssons vilorum; Skogskyrkogården, 2008

Uppdrag [redigera]

Källa för tabellen, där ej annat anges är Svenskt Biografiskt lexikon.[11]

Årtal Roll Organisation
1912-14[80] Sakkunnigt biträde Utredningen av Stockholms stads kommunala förvaltningsorganisation
1913- Ledamot Inkorporeringslagstiftningskommittén[80]
1919-20 Sakkunnigt biträde Utredningen av Stockholms stads kommunala förvaltningsorganisation
1912-18 Ledamot Bostadskommissionen
1912- Sekreterare Stockholms bostadsförmedlingskommission[80]
1913-17 Ledamot Kommittén ang kommunala nybildningar
1908-14 Andre sekreterare Svenska stadsförbundet[80]
1914-18 Förste sekreterare Svenska stadsförbundet
1914-20 Redaktör Svenska stadsförbundets tidskrift
1918-20 Direktör Svenska stadsförbundet
1942-51 Ledamot Svenska stadsförbundets styrelse
1916-19 Ledamot Kommittéer ang magistratsförvaltningens ordnande i städer under landsrätt
1916-18 Ledamot Stadsplanelagstiftningskommittén
1918-20 Sakkunnigt biträde Stockholms finansstyrelsekommitté
1919-20 Ledamot Stadshistoriska institutets arbetsutskott (Stadshistoriska nämnden från 1955)
1926-55 Ledamot Stadshistoriska institutets arbetsutskott (Stadshistoriska nämnden från 1955)
1949-70 Ordförande Stadshistoriska institutets arbetsutskott (Stadshistoriska nämnden från 1955)
1920-24 Ledamot Styrelsen för statistiska kontoret
1920-24 Ledamot Svenska stadsförbundets bostadsråd
1919-21[92] Ordförande Kommittén angående bostadssociala minimifordringar
1920-24 Stadssekreterare, kanslichef Stadskansliet i Stockholm
1924-46 Borgarråd Stockholms stad
1924-31 Chef Administrativa roteln, Stockholms stad
1924-46 Ordförande Kyrkogårdsnämnden, Stockholms stad[81]
1931-40 Chef Gatu- och trafikroteln, Stockholms stad
1940-46 Chef Stadsbyggnadsroteln, Stockholms stad
1924-40 Ledamot Stockholms stadskollegium
1938- Ordförande Svenska stadsförbundets finansråd[81]
1939- Inspektor Vasa realskola[81]
1939-1945 Styrelseledamot Samfundet Nordens Frihet
1946-54 Ledamot Stockholms stadskollegium
1945- Ordförande Civilförsvarsnämnden[81]
1950-54 Ordförande Stockholms stadskollegium
1924-40 Ordförande Slakthus- och saluhallsstyrelsen
1925-46 Ordförande Gatunämnden
1928-46 Ordförande Flyghamnsstyrelsen
1931-33 Ordförande 1930 års trafikkommitté och dess arbetsutskott
1932-36 Ledamot Slussbyggnadskommittén
1934-38 Ledamot Kommunala omorganisationskommittén
1935-54 Ledamot Stockholms stadsfullmäktige
1939-40 Ledamot Tunnelbanedelegationen
1939-42 Ledamot 1939 års kommunallånesakk.
1940-46 Ordförande Stadsplanenämnden
1940-66 Ledamot Styrelsen för Dagens Nyheter
1942-48 Ordförande Svensk-norska föreningen
1942-46 Ledamot Socialutbildningssakk.
1944-47 Ledamot Kommittén ang kommunal samverkan
1945-48 Ledamot 1945 års markkommission i Stockholm
1946-52 Ledamot Riksdagens andra kammare
1946-52 Ledamot Kommunallagskommittén
1948-52 Ledamot Hamnutredningskommittén[93]
1948-56 Ledamot Bostadskollektiva kommittén
1949-51 Ledamot Stadsdelsrådskommittén
1951-54 Ordförande Delegationen ang kronans markinnehav inom Nedre Norrmalm
1952-60 Ledamot Regionplanenämnden
1952-54 Ordförande Stor-Stockholms samarbetsdelegation
1952-54 Ledamot 1949 års trafikutredning för Stor-Stockholm
1954-70 Ledamot Generalplaneberedningen
1959-66 Vice ordförande Generalplaneberedningen
1955-60 Vice ordförande Byggnadsnämnden

Bildgalleri [redigera]

Se även [redigera]

Referenser [redigera]

Noter [redigera]

  1. ^ Dagens Nyheter 17 dec 1977, enligt Sidenbladh 1978; Bengtzon 1963
  2. ^ [a b] Gullberg 2001, s. 202
  3. ^ Se tex Lindstenz 2008: "legendariske kommunalmannen"; Hedenmo & von Platen 2007: "legendariskt borgarråd; Sundgren & Nilsson 1976: "legendarisk kommunalpolitiker"
  4. ^ Ancestry.com, Folkräkningen 1890, lästa 15 april 2008
  5. ^ Larsson 1993, s. 31
  6. ^ [a b c d e f g] Larsson 1977
  7. ^ Flyttår enligt Larsson 1993, s. 11. Sundgren & Nilsson 1976 anger "efter den stora Sundsvallsbranden" 1888, medan Larsson 2008 anger "efter faderns död" 1894 (möjligen avses insjuknandet 1891)
  8. ^ [a b c] Sundgren & Nilsson 1976
  9. ^ Larsson 1993, s. 11
  10. ^ Rotemansarkivet, Stockholms stadsarkiv
  11. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t] Sidenbladh 1978
  12. ^ Bonnier 1972, s. 43
  13. ^ [a b c] Herlitz 1925, s. 86
  14. ^ [a b c d] Larsson 2008
  15. ^ Gedin 2003, s. 360 ff
  16. ^ [a b c] Larsson 1977, s. 55
  17. ^ Larsson 1977, s. 59 (not); anger dock årtalet 1904 till skillnad från Sidenbladh 1978
  18. ^ Larsson 1977, s. 61
  19. ^ Larsson 1977, s. 63
  20. ^ Se vidare Östberg 1990
  21. ^ Larsson 1977, s. 68, 152
  22. ^ The Institute of Urban History, läst 21 februari 2008
  23. ^ Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut, läst 21 februari 2008
  24. ^ [a b] Larsson 1977, s. 70
  25. ^ Larsson 1912
  26. ^ [a b] Martensen-Larsen 1914
  27. ^ Hayen 2008
  28. ^ Bellander 2008
  29. ^ Larsson 1908, Larsson 1909
  30. ^ Hedenmo & von Platen 2007, s. 39
  31. ^ ”Om SKB / Historik”. Stockholms Kooperativa Bostadsförening. 2008-11-19. http://www.skb.org/index.php?page=historik. 
  32. ^ Järte et al. 1915
  33. ^ Svenska aktivismen, läst 8 mars 2008
  34. ^ Stockholmia förlags webbplats, läst 15 maj 2008
  35. ^ [a b] Thulin, Carl, Regleringen av slussområdet i Stockholm i Teknisk Tidskrift (1932), avdelningen för Väg- och vattenbyggnadskonst, november 1932
  36. ^ Larsson 1977, s. 457 f, 467 ff
  37. ^ Larsson 1977, s. 500
  38. ^ [a b c] Jonsson et al. 2000, s. 123, 241
  39. ^ Nordisk familjebok (Förlagshuset Norden AB, Malmö 1953) anger att "...mot slutet av 1920-talet återinträdde han i aktiv politik genom anslutning till det liberala partiet och därefter Folkpartiet...", och enligt Dalén 1961–1967 anslöt sig Larsson redan på 1920-talet till Liberala partiet
  40. ^ Sidenbladh 1979, s. 146
  41. ^ Larsson 1977, s. 431 f, 500 f
  42. ^ [a b] Larsson 1969
  43. ^ [a b] Anderson et al. 1954
  44. ^ [a b] Larsson 1977, s. 620 anger 1947; medan Sidenbladh 1978 anger 1944-1946.
  45. ^ Larsson 1977, s. 628 ff
  46. ^ Lindstenz 2008, s. 150
  47. ^ Stein 1998, s. 600
  48. ^ Larsson 1935
  49. ^ stockholmskallan.se
  50. ^ Sanz 1996
  51. ^ [a b] Stockholms Hamnar om Lindarängen
  52. ^ Fälting 1995
  53. ^ Pass 1969, s. 194
  54. ^ Tunnelbanedelegerade 1940
  55. ^ [a b] Larsson 1960, s. 33
  56. ^ Markelius 1945
  57. ^ Skårfors 1999, s. 46-48, samt Larsson 1960, s. 1, 14
  58. ^ Datering enligt Gullberg 2001.
  59. ^ Larsson 2009
  60. ^ Stein 1998, s. 619-620
  61. ^ Sundgren & Nilsson 1976 (ca 23:00)
  62. ^ Larsson 1977, s. 642
  63. ^ Larsson 1960, s. 33 f
  64. ^ Byström 2009, s. 355
  65. ^ [a b] "St. Olav til svenske statsborgere", Verdens Gang, 27 november 1946, sid 2 (citat)
  66. ^ Skårfors 1999, s. 89
  67. ^ Stein 1998, s. 600
  68. ^ Svensk Uppslagsbok (1955) [1]
  69. ^ Yngve Larssons arkiv: Presentationstext i Nationell ArkivDatabas
  70. ^ Gullberg 2001, s. 264 f (inkl noter)
  71. ^ Carlestam 2007, s. 14 & 71
  72. ^ Larsson 1947
  73. ^ Studentafton.af.lu.se
  74. ^ Larsson 1962
  75. ^ Oser 1967
  76. ^ Larsson & de Wolff 1967
  77. ^ Larsson 1967
  78. ^ Uppgift från Anna Lilliehöök, ordenskansliet, Kungl. Maj:ts orden, 2009-12-08
  79. ^ Uppgift per e-mail från ritarikunnat.fi
  80. ^ [a b c d e] Harnesk 1962
  81. ^ [a b c d e] Sveriges statskalender. 1945. Sid. avsnitt 501, 503, 743, 950, 962, 1102. (citat). ISSN 0347-7223 
  82. ^ Yngve Larssons arkiv SE/SSA/1233/B
  83. ^ Samfundet S:t Erik, läst 18 februari 2008
  84. ^ Yngve Larssons arkiv: B. Familj och privat
  85. ^ [a b] Wästberg 1973
  86. ^ Sveriges dödbok 2003
  87. ^ Stavenow-Hidemark 1971, s. 295
  88. ^ Lennart Larsson med familj flyttade till Storängen (okänd adress) samma år, enligt Larsson 1993, sid 12
  89. ^ Årtal enligt Sundgren & Nilsson 1976; Rotemansarkivet anger dock att familjen var skriven i Jakobs församling 1909-1910
  90. ^ Pihl Atmer & Tham 2001, s. 92
  91. ^ Sök gravsatta i Stockholm, läst 18 februari 2008
  92. ^ Årtal enligt källor i artikeln Kommittén angående bostadssociala minimifordringar.
  93. ^ Hölcke, Olov (1952). Varutrafiken över Stockholms hamn mot bakgrund av hela varuströmmen till och från Stor-Stockholm. Meddelande / Företagsekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm ; 37. Stockholm: Företagsekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm. Sid. III. Libris 12755072. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-75196 

Tryckta källor [redigera]

Videokällor [redigera]

Webbkällor [redigera]

Övrig litteratur [redigera]

Externa länkar [redigera]

Video [redigera]


Företrädare:
Erik Palmstierna		 Direktör för Svenska stadsförbundet
1918–1920		 Efterträdare:
Helge Lindholm
Företrädare:
Förste ämbetsinnehavaren		 Stadssekreterare i Stockholms stad
1920–1924		 Efterträdare:
Erik Hildebrand
Företrädare:
Harry Sandberg (s)		 Gatuborgarråd i Stockholms stad
1924–1940		 Efterträdare:
Sig själv, som stadsbyggnadsborgarråd
Företrädare:
Förste ämbetsinnehavaren		 Stadsbyggnadsborgarråd i Stockholms stad
1940–1946		 Efterträdare:
Helge Berglund (s)
(Trafik- och stadsbyggnadsborgarråd)
Företrädare:
Erik Johansson		 Ordförande för Stockholms stadskollegium
1950–1954		 Efterträdare:
John Bergvall


v • d • r
Norrmalmsregleringen
Politisk ledning Hoghus 1-5 1963.jpg
Arkitekter
och ingenjörer
Planer
Byggnadsverk
Övrigt
Stadsplanering i Stockholm   Stockholms city   Stockholm län vapen b ram.svg Portal:Stockholm
v • d • r
Mottagare av Samfundet S:t Eriks plakett
1960-talet
1970-talet
1980-talet
1990-talet
2000-talet
Stockholm län vapen b ram.svg Portal:Stockholm
Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Yngve_Larsson&oldid=21436807"