Zebrafink

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Zebrafink
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Zebrafinkshane
Zebrafinkshane
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Astrilder
Estrildidae
Släkte Taeniopygia
Art Zebrafink
T. guttata
Vetenskapligt namn
§ Taeniopygia guttata
Auktor Vieillot, 1817
Synonymer
  • Poephila guttata
  • Sebrafink
Två hanar till vänster och en hona till höger.
Två hanar till vänster och en hona till höger.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Zebrafink,[2] (Taeniopygia guttata) är en astrild från Indonesien och Australien som är en mycket vanlig burfågel.

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Den är en nomadisk stannfågel med ett utbredningsområde i Indonesien och i merparten av Australien, förutom på Tasmanien och i områden med mycket nederbörd i de nordligaste, sydöstra och sydvästra områdena.[3] Utanför sitt huvudsakliga utbredningsområde så finns det en godkänd observation på Bali.[4]

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Zebrafinken tillhör det lilla släktet Taeniopygia (synonym Poephila) tillsammans med den australiska arten ringastrild (Taeniopygia bichenovii). Inom den klassiska taxonomin placeras dessa i familjen Estrildidae medan den i Sibley-Ahlquists taxonomi placeras tillsammans med de andra astrilderna i släktgruppen Estrildini i familjen sparvfinkar (Passeridae).[4]

Arten brukar delas upp i två underarter:

Introducerade populationer[redigera | redigera wikitext]

Zebrafinken är introducerad i Portugal, Puerto Rico och USA och det finns förvildade populationer på flera platser i dessa länder. Den har även observerats som förrymd i Danmark.[4]

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Den har en typisk rödfärgad konisk finknäbb och ett vitt och ett svart vertikalt streck under ögat, gråblå hjässa och mantel, brungrå vingovansida och svart- och vitbandad stjärtovansida. Honan har ljust bröst och undersida, och vita örontäckare medan hanen har orangeröda örontäckare och gråblått bröst med mörk vattring som avslutas med ett mörkt bröstband. Nedre delen av bröstet och undersidan på hanen är ljus och den har en brunorange kroppsida med vita cirkulära fläckar. Den mäter 10–13 cm på längden. Timorzebrafinken är något mindre än den australiska zebrafinken.

Läte[redigera | redigera wikitext]

Sången, som bara utförs av adulta hanar, är en serie högljudda pip, vilka bekrivits som en leksakstrumpet, ett flipperspel eller knapptryckningar på en telefon. Sången ackompanjeras av ett vinande ljud för att locka honor och ett väsande för revirbevakning.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Zebrafinken återfinns i gräsbiotoper, ofta i närheten av vatten och buskar, och även i öppna odlade områden.[3] Födan består huvudsakligen av frön, men såväl frukt, larver av mjölbaggar. I fångenskap äter den även grönsaker och ägg. Den befinner sig ofta på marken. De har ett slarvigt sätt att äta, vilket gynnar fröspridning för de aktuella växterna.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Finkarna lever i par eller flock och blir 7-12 år gamla. Finken är flexibel i sina bovanor och bona byggs såväl i träd, buskar, termitstackar eller klippskrevor som i andra fåglars bon eller i utstickande detaljer på byggnader. Boet, som är pungformat, används även mellan häckningsperioderna, för att sova i. Häckingssässongen sträcker sig oftast mellan augusti till december men kan pågå längre.[3] Under parningsleken putsar paret varandras fjädrar.

Burfågel[redigera | redigera wikitext]

Zebrafinken är en populär burfågel. I fångenskap behöver finkarna gott om utrymme att flyga och även ett tillskott av kalcium. Kalciumbehovet gäller särskilt honorna, för att äggen ska kunna bli normala.

Zebrafinken är en bra nybörjarfågel, och den har väldigt lätt att häcka. För att den ska häcka behöver den ett rede med bomatrial. Extra tillskott i kosten i form av äggfoder behövs också, liksom att det finns gott om mat i övrigt. Se till att redet ligger längst upp i buren, maten lågt ner. Honan lägger ett till två ägg om dagen, och kan få upp till sex ägg. Både hanen och honan hjälper till att ruva äggen. Efter två veckor är ungarna flygfärdiga. I början är de grå med en svart näbb, som senare blir den karakteristiska orangea färgen. Fågelungarna bör ha hjälp av föräldrarna att matas om de inte handmatas av människor, i minst 30 dagar. Några extra vitamindroppar i dricksvattnet till ungarna kan vara bra, men inte för många det kan vara farligt. Minst fem droppar vitamindroppar till en halv deciliter vatten är annars det vanliga. Fågelungar som växer behöver äggfoder.

När ungarna har färgat ut bör man separera de unga hanarna från adulta hanar.[5]

Se till att fåglarna har snäckskal och sand. Hirskolv är också bra föda till fågeln och fungerar som terapi. Därutöver äter fåglarna kanarie- och finkblandande frön. Gurka är populär extragodis, men får inte ges för ofta då det kan ge uppkomst till diarré. En saltsten behövs, liksom tillgång till badvatten.

Vad gäller pinnar går det bra med trädpinnar, som till exempel björk eller liknande. Låt de vara i olika storlekar, fågeln bör ha en pinne där den inte når runt med foten för att träna olika grepp. Beroende storlek på buren kan man ha minst sex pinnar på var sin sida, och se till att fågeln kan flyga fritt.

Man ska inte ha endast en fågel, utan minst en hane och en hona. Man kan också ha fåglar av samma kön i mindre grupp, då trivs den också bara den inte lämnas ensam, i sådana fall bör man kunna tillgodose fågelns behov av sällskap själv som människa.

Om det är fler än två fåglar i buren bör den städas minst två gånger i veckan, är det två räcker det med en gång i veckan. Sandpapper är bra underlag för fåglarna. Tidningspapper är mindre bra då fågeln kan få i sig den giftiga trycksvärtan. En gång i månaden bör man rengöra buren noggrannare och torka av den. Helst bör det endast vara vatten och inte rengöring då fågeln kan få i sig det och dö. Det bästa är att rengöra buren under rinnande vatten och eventuellt kan man använda såpa, men då ska man också se till att vara noga med att inga rester finns kvar.

Vattnet ska bytas minst två gånger per dag, och helst flera gånger under varma sommardagar. Det bästa är vattenautomater som omöjliggör att vattnet blir smutsigt och förorenat med farliga bakterier. Zebrafinken kan bli mellan 6-8 år om den sköts om rätt och får mycket kärlek.[5]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2006. Taeniopygia guttata. I: IUCN 2006. 2006 IUCN Red List of Threatened Species. <www.iucnredlist.org>. Läst 28 maj 2007.
  2. ^ SOF (2008) Sveriges Ornitologiska Förenings namnförslag (pdf)
  3. ^ [a b c] Neville W Cayley & Terence R. Lindsey (2000). What Bird is That? A completetly revised and update edition of the classic Australian ornithological work.. Sydney. sid. 518 
  4. ^ [a b c d] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  5. ^ [a b] Maxillianfox.com, avläst 6 augusti 2008

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Neville W Cayley & Terence R. Lindsey (2000). What Bird is That? A completetly revised and update edition of the classic Australian ornithological work.. Sydney. sid. 518 
  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]