Zeoliter

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Zeolitstenar

Zeoliter är en grupp aluminiumsilikater som omfattar cirka 60 naturligt förekommande mineral och ett hundratal syntetiska motsvarigheter. Zeoliter tillhör tektosilikaterna. Zeoliter ser ut som ett lerigt pulver och består av alkali-aluminiumsilikater med porös struktur.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Ordet zeolit kommer från de grekiska orden "zeo" (att koka) och "lithos" (sten). Namnet gavs av den svenske mineralogen Axel Cronstedt som först beskrev zeoliterna som en mineralgrupp 1756. Han upptäckte att när man värmde på materialet så bubblade det som om det kokade, därav namnet.

Struktur[redigera | redigera wikitext]

Zeoliter är kristallina aluminosilikater med väldefinierade kanaler som löper genom strukturen; dessa kanaler sammanfaller i hålrum. Dessa hålrum innehåller utbytbara positiva metalljoner (till exempel Na+ och K+), men kan också ersättas med andra molekyler såsom vatten. Zeoliterna som Cronstedt studerade innehöll vatten; bubblorna han observerade var vatten som avgick.

En generell summaformel för en zeolit kan se ut så här:

Mx/n[(AlO2)x(SiO2)y] mH2O

där M är positiva metalljoner med laddningen n+.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Zeoliter används bland annat i tvättmedel där de har till uppgift att byta ut sina egna Na+-joner mot vattnets Ca2+-joner och då göra hårt vatten mjukare. En zeolit som används på detta vis är natriumaluminiumsilikat, som används som ersättning för fosfor. Natriumaluminiumsilikat anses bättre ur miljösynpunkt, eftersom fosfor i avloppsvatten leder till övergödning av sjöar och vattendrag, och därmed algtillväxt. Algerna förbrukar mycket syre i vattnet och på så sätt kvävs livet i vattnet. Därför rekommenderar bl.a. svenska naturskyddsföreningen starkt att de med privat avlopp som leder direkt ut i naturen bör använda sig av fosforfria produkter.

Zeoliter kan även användas som katalysatorer i kemiska reaktioner och som molekylsiktar.

Se även[redigera | redigera wikitext]