Zheng He

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Zhèng Hé
鄭和
Född Ma He
1371
Kunyang, Yunnan
Död 1433-35
Andra namn Ma Sanbao 馬三保

Zheng He, ursprungligen Ma He, (1371 - 1435) var en berömd kinesisk hoveunuck och sjöfarare under Mingdynastin.

Zheng He ledde under åren 1405 till 1433 flera expeditioner till Sydostasien, Indiska oceanen och Afrikas östkust. Amiralen förfogade över en enorm flotta, där det största fartyget inte var mindre än 150-200 meter från för till akter. Vid sina resor lade han till även i Indien.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Zheng He föddes som Ma He och var den andre sonen i en muslimsk familj från Kunyang i det som idag är Yunnan-provinsen. Hans arabiska namn var Hajji Mahmud Shams och var ättling i sjätte generationen till Sayyid Ajall Shams al-Din, en berömd Yuandynastiguvernör av Yunnan, ursprungligen från Bukhara (i nuvarande Uzbekistan). Hans ursprungliga familjenamn "Ma" kom från Shams al-Dins femte son Masuh. Både hans far Mir Tekin och farfar Charameddin hade vallfärdat till Mecka.

När Zheng He föddes tillhörde hans hemregion fortfarande den mongoliska Yuandynastin, men 1381 invaderades Yunnan av styrkor från den kinesiska Mingdynastin som införlivade provinsen med det nya riket. Som elvaåring blev han, tillfångatagen av kineserna sedan hans far gjort uppror mot dem, gjord till eunuck. Trots att Zheng He föddes muslim förefaller hans religiösa tro ha varit eklektisk. I bevarade inskriptioner tillbeder han till exempel Tian Fei och han skall ha hjälpt att bygga buddhistiska tempel.[1]

Yongle-kejsaren var son till den förste Ming-kejsaren och erövrade tronen 1402 efter ett inbördeskrig med sin brorson, som var den utsedde tronarvingen. Under inbördeskrigen tjänstgjorde Ma He som en av Yong Les generaler och han spelade en viktig roll under belägringen av Beiping i december 1399. Efter Yongle uppsteg på kejsartronen blev Ma He en av hans viktigaste förtrogna och som belöning för Ma Hes roll i kriget gav kejsaren honom familjenamnet Zheng på det kinesiska nyåret 1404 den 11 februari 1404. Därefter blev han känd som Zheng He.[2]

Yongle påbörjade då en ambitiös expansionspolitik, som också omfattade önskemål om en utvidgning av det kinesiska inflytandet sjövägen. Han lät därför bygga upp en havsgående flotta och utsåg 1404 chefseunucken Zheng He till chef för flottan, som genomförde sju resor. Yongle anförtrodde också Zheng He bygget av Porslinstornet i Nanjing åren 1412-31.[3]

De sju expeditionerna[4][redigera | redigera wikitext]

Översikt över de resor som Zheng He gjorde
Kinesiskt träsnitt från tidigt 1600-tal
Giraff som hämtades från Afrika 1414, av hovartisten Shen Du
Kangnido-kartan från Korea, 1402

Expeditionerna var ett-, två- eller treåriga och var beroende av förliga monsunvindar. Flottorna seglade i regel ut från Taicang nära Nanking och gjorde sedan ett stopp i Changle i Fujian under vintermonsunen från nordväst på höstarna och återvände under den indiska sommarmonsunen, som blåser från sydväst. Expeditionerna, med undantag för den andra, leddes av Zheng He själv.

Första resan[redigera | redigera wikitext]

1405-07. Flottan bestod av 317 fartyg, varav 62 skepp, med sammanlagt 26.800 mans besättning. I denna ingick 70 eunucker, 180 läkekunniga, fem astrologer och 300 officerare. Resans mål var Calicut på Pepparkusten i nuvarande Kerala för att byta siden och porslin mot peppar. Expeditionen besökte Champa, Java, Palembang, Malacca, Aruöarna, Sumatra, Lambri, Ceylon, Cochin och Calicut.

Under resan besegrades och tillfångatogs den kinesiske piraten Chen Zuyi, som var aktiv i området kring Palembang. Han avrättades efter återkomsten till Kina.[5]

Andra resan[redigera | redigera wikitext]

1407-09. Också för den andra expeditionen var målet Calicut, där kineserna ville säkra den lokale kungens makt. Expeditionen besökte Champa, Java, Siam, Cochin och Ceylon.

Tredje resan[redigera | redigera wikitext]

1409-11. Den tredje resan genomfördes med 49 skepp och ca 30.000 man och följde i stort rutten för den första. Expeditionen besökte Champa, Java, Malacca, Sumatra, Ceylon, Quilon, Cochin, Calicut, Siam, Lambri, Kaya, Coimbatore och Puttanpur. På Sri Lanka visade sig kungen fientlig, besegrades i strid och fördes tillbaka till Nanjing.

Fjärde resan[redigera | redigera wikitext]

1413-15. Den fjärde resan genomfördes med 63 skepp och 28.560 man med Hormuzsundet som mål. En del av flottan seglade också ned utmed Afrikas östkust. Expeditionen besökte Champa, Java, Palembang, Malacca, Sumatra, Ceylon, Cochin, Calicut, Kayal, Pahang, Kelantan, Aru, Lambri, Hormuz, Maldiverna, Mogadishu, Brawa, Malindi, Aden, Muskat och Dhofar. På hemresan medföljde sändebud från arabiska och afrikanska riken.

Femte resan[redigera | redigera wikitext]

1416-19. Den femte expeditionen utrustades för att transportera diplomaterna från den fjärde resan tillbaka till sina hemländer. Expeditionen besökte Champa, Pahang, Java, Malacca, Sumatra, Lambri, Ceylon, Sharwayn, Cochin, Calicut, Hormuz, Maldiverna, Mogadishu, Brawa, Malindi och Aden.

Sjätte resan[redigera | redigera wikitext]

1421-22. Den sjätte resan påbörjades redan på våren. Expeditionen besökte Hormuz, Östafrika och länder på den Arabiska halvön. Amiralen Zheng He återvände till Kina 1421 och resten av flottan 1422.

Sjunde resan[redigera | redigera wikitext]

1430-33. Efter kejsaren Yongles död 1424 utrustades ytterligare en expedition, också den under amiralen Zheng He. Flottan bestod av 100 skepp och 27.500 man. Målet för resan var att återställa goda relationer med kungarikena Malacca och Siam. Expeditionen besökte Champa, Java, Palembang, Malacca, Sumatra, Ceylon, Calicut, Hormuz med flera platser[6].

Fartygen[redigera | redigera wikitext]

Fartygen byggdes vid skeppsvarv i och nära Nanjing. Där byggdes mellan 1405 och 1433 närmare 2 000 fartyg, varav uppemot ett hundra fartyg, benämnda skattskepp.[7] De största skeppen hade nio master var ca 120 m långa och 50 m breda och har beräknats ha ett deplacement på 3 000 ton och 450-500 man ombord.

Upphörande av Kinas marina ambitioner[redigera | redigera wikitext]

Efter Yongle-kejsarens död 1424 skedde en omsvängning av den kinesiska politiken till förmån för att försvara landet från mongoliska angrepp norrifrån och en tyngdpunkt på inhemsk jordbruksproduktion. Efter en sjunde resa, då Zheng He också avled förbjöds fortsatt byggande av stora fartyg och den kinesiska sjömakten förföll snabbt. Runt år 1500 hade den kinesiska marinens närvaro upphört också i Kinesiska sjön och Kina blivit enbart fastlandsstormakt.

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Zheng Hes expeditioner var länge okända för både kinesiska och västerländska forskare och den förste som uppmärksammade Zheng Hes öde och gärning var journalisten Liang Qichao, som i en artikel 1905 jämförde Zheng He med Columbus.[8] De framstående sinologerna J.J.L. Duyvendak och Joseph Needham hävdade också att Zheng Hes resor i första hand handlade om upptäcktsresor, vilka då skulle skett hundra år före de stora europeiska upptäcktsresorna. Denna bild har dock reviderats i grunden av senare forskare, som Edward L. Dreyer som pekat på att Zheng He färdades längs med handelsrutter som länge varit kända av både arabiska och kinesiska sjöfarare och att det främsta syftet med hans resor var att legitimera Mingdynastin och Yongle-kejsarens styre i omvärlden.[9]

Kuriosa[redigera | redigera wikitext]

År 2002 utgavs boken 1421: The year that China discovered the world av den brittiske sjöofficeren Gavin Menzies, i vilken författaren hävdar att kinesiska flottor under Zheng He skulle ha upptäckt också områden väster om Godahoppsudden långt före de europeiska upptäckarna. Bland annat skulle kineserna då ha upptäckt Syd- och Nordamerika och Grönland. Denna hypotes har inte vunnit burskap hos yrkeshistoriker.

En annan hypotes är att han är förebild för karaktären Sinbad sjöfararen i Tusen och en natt..

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Dreyer, Edward L. (2006) (på eng). Zheng He: China and the oceans in the early Ming dynasty : 1405 - 1433. The library of world biography. New York [u.a.]: Pearson Longman. Libris 11554678. ISBN 0-321-08443-8 
  • Duyvendak, J. J. L. "The True Dates of the Chinese Maritime Expeditions in the Early Fifteenth Century." T'oung Pao, Second Series 34, no. 5 (1939): 341-413.

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Dreyer (2006), ss. 148-150.
  2. ^ Dreyer (2006), s. 23.
  3. ^ Dreyer (2006), s. 142-3.
  4. ^ Qingxin Li och William W Wang: Maritime Silk Road, Beijing 2006, ISBN 7508509323, via en-wikipedia, samt de-wikipedia
  5. ^ Dreyer (2006), ss. 54-58.
  6. ^ Marks, sid 69, anger också att Jidda anlöptes på denna resa
  7. ^ Fairbank, sid 137
  8. ^ Dreyer (2006), s. 181.
  9. ^ Dreyer (2006), ss. 28-30.