Zinkblände

Från Wikipedia
Version från den 16 februari 2016 kl. 02.30 av Stenallan (Diskussion | Bidrag) (Tillägg av text och bild)
Zinkblände
KategoriMineral
Kemisk formel(Zn,Fe)S
FärgOftast ljusgrön till gulröd, annars från färglös över honingsgul, rödbrun, brun till svart (med ökat järninnehåll).
KristallstrukturKubiskt
SpaltningPerfekt
BrottMussligt
Hårdhet (Mohs)3,5 - 4
GlansDiamant till glasglans.
Ljusbrytning2,368[1] stiger med ökad järnhalt
FluorescensIbland orange i ultraviolett långvåg för järnfattig zinkblände[2]
StreckfärgBrungult till vitt
Densitet3,9 - 4,1
Referenser[3]
Kristallstruktur av zinkblände

Zinkblände (kallas ibland även sfalerit eller zinksulfid) är ett mineral med sammansättningen (Zn,Fe)S som kristalliserar med svavelatomerna i ett tätpackat kubiskt mönster, varje zinkatom är tetraedriskt bunden av fyra svavelatomer.

Mineralet förekommer ofta i andra bergarter som korn med varierande färg från honungsgul till svart och har stark glans, ofta finner man också blyglans och även andra sulfidmineral i dess närhet. Zinkblände löser sig i väteklorid (saltsyra) under utveckling av illaluktande svavelväte.[4]

I Sverige är det inte så vanligt med brytvärda mängder av zinkblände men i Zinkgruvan nära Åmmeberg finns Sveriges största kända förekomst av mineralet. Tillsammans med andra sulfidmineral har det underordnat brutits i bland annat i Falu koppargruva, Saxberget, Garpenberg (fortfarande 2016), Renströmsgruvan med flera.[5] Vackra kristaller har hittats vid Kalkungstorp i Södermanland.[6]

Se även

Källor

  1. ^ Walter Schumann, Ädelstenar och Prydnadsstenar, 13:e uplagan, 2002, sid 216, ISBN 978-91-6319-069-8
  2. ^ Sterling Gleason, Ultraviolet Guide to Minerals, 1972, sid 42, Library of Congress Catlog Card Number 60-16925
  3. ^ Price, Monica; Walsh, Kevin (2005). Bergarter och mineral. Bonniers Naturguider. Översatt av Erik Jonsson. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. sid. (7), 103. ISBN 91-0-010458-2  Originalets titel: Rocks and Minerals (Doring Kindersley Ltd).
  4. ^ Lars-Håkan Hedin, Fakta för mineraljägaren, sid 110, Bonniers boktryckeri 1971
  5. ^ P. H. Lundegård och S. Laufeld, Norstedts Stora Stenbok, 1984, sid 154-155, ISBN 91-1-844122-x
  6. ^ Lars-Håkan Hedin, Mikael Jansson, Mineral i Sverige, 2007, sid 59, ISBN 978-91-88528-2

Externa länkar