Zinksulfat

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Zinksulfat
Kristaller
Strukturformel
Systematiskt namn Zink(II)sulfat
Övriga namn Zinkvitriol, vit vitriol
Kemisk formel ZnSO4
Molmassa 161,44 g/mol
Utseende Vita kristaller
CAS-nummer 7733-02-0
SMILES [Zn+2].[O-]S(=O)(=O)[O-]
Egenskaper
Densitet 3,74 g/cm³
Löslighet (vatten) 220 g/l
Smältpunkt 680 °C (sönderfaller)
Faror
Huvudfara
Hälsovådlig Hälsovådlig
LD50 2949 mg/kg
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Zinksulfat är ett salt av zink och sulfat-joner med formeln ZnSO4. Det förekommer naturligt i mineralen galitzensten, goslarit m.fl. Goslarit innehåller kristallvatten, ZnSO4⋅7H2O.

Framställning och egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Zinksulfat kan framställas genom att direkt lösa upp zink i svavelsyra eller genom att tillsätta zink i en kopparsulfat-lösning.

\rm Zn + CuSO_4 \rightarrow ZnSO_4 + Cu

Det kan även framställas genom rostning av zinkblände. Efter utlakning av reaktionsmassan med vatten utvinns det genom indunstning och kristallisation.

Zinksulfat bildar glasliknande, genomskinliga, rombiska kristaller, som är lättlösliga i vatten. Den tekniska kvaliteten kan innehålla små mängder olika föroreningar av bl.a. järn, koppar, mangan och kalk.

Förutom vara av teknisk kvalitet framställs även kemiskt rent zinksulfat, som bildar färglösa, genomskinliga kristaller, som lätt vittrar i luft och är lättlösliga i vatten, men nästa olösliga i alkohol. Vattenlösningen reagerar surt och fäller ut proteiner.

Användning[redigera | redigera wikitext]

  • När zinksulfat och bariumsulfid blandas reagerar de och bildar ett vitt pigment och impregneringsmedel under namnet Litopon som består av zinksulfid och bariumsulfat.[1]
  • Zinksulfat används för att bekämpa mossa på till exempel hustak och stentrappor. Det är inte lämpligt att använda på gräsmattor eftersom det är skadligt för gräset.
  • Det används för betning av textilfiber vid färgning
  • Det används också i medel mot akne.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Meyers varulexikon, Forum, 1952

  1. ^ sidan 632, Allmän och oorganisk kemi, sjunde upplagan, Gunnar Hägg, 1979, ISBN 91-20-06123-4

Se även[redigera | redigera wikitext]