Zinkvitt
Zinkvitt, Pigment White 4 (C.I. 77947), är ett vitt pigment som består av zinkoxid, ZnO.[1] Zinkvitt introducerades om konstnärsfärg i slutet av 1700-talet. Under 1800-talet började det gradvis att ersätta blyvitt även i hantverksmåleriet, eftersom man insåg att blyvitt var giftigt. 1860 förbjöds blyvitt för invändigt måleri och zinkvitt blev det dominerande vita pigmentet tills det kring 1900-talets mitt kom att ersättas av titanvitt. Inom hantverksmåleriet används det idag främst i linoljefärg för kulturhus.[2]
Historia
[3] Användning av zinkoxid är känd sen första tiden e. Kr., men då endast i dess naturliga form. Redan då användes det som pigment i täckande målarfärg. Men på den tiden var zinkoxid en dyrbar bristvara och impopulär bland målare genom hela medeltiden. Inte förrän i slutet av 1700-talet hade man lärt sig att framställa zinkoxid industriellt. Zinkoxidtillverkning i stor skala kom igång först 1782 i en fabrik i Frankrike, varefter priset började sjunka.
Målning med zinkoxid visade sig medföra en del nackdelar:
- Det torkar ytterst långsamt (tar många dagar innan det blir dammtorrt, och veckor innan det blir någorlunda hårt.
- Målningen är skör, och krackelerar lätt.
Så sent som 1848 hade en konstnär upptäckt att torktiden kunde minskas väsentligt genom tillsats av torkmedel, s.k. sickativ.
De enskilda kornens form i pigmentet påverkar den mekaniska hållfastheten. Vid de i början använda tillverkningsmetoderna blev pigmentkornen runda, och målning med sådant pigment kunde krackelera redan vid hanteringen av en tavelduk. Vid andra tillverkningsmetoder, som kom i bruk i mitten på 1900-talet, blev de enskilda kornen i stället nålformiga. Målning med denna typ av zinkoxid har visat sig mindre krackeleringsbenägen än då pigment med runda korn används.
Egenskaper vid målning
Zinkvitt har god transparens, det vill säga det har, till skillnad från titanvitt, en låg täckkraft. Detta kan vara en fördel vid till exempel lasering. Zinkvitt kan utan problem blandas med andra färger, och dess låga täckkraft gör att opaciteten då inte påverkas nämnvärt.
Vattenlöslig zinkvitt-pasta, som används vid gouache-målning och akvarell kallas kinesiskt vitt.
Zinkvitt i oljefärger
Till skillnad mot linoljefärg med blyvitt, som torkar tämligen fort, torkar linoljefärg med zinkvitt ytterst långsamt. För att skynda på torkningen ersätter man vanligen en mindre del av linoljan med sickativ av något slag.
I konstnärsfärger med olja används ofta safflorolja, som inte har samma gulningstendens som den annars så vanliga linoljan. En nackdel med detta är att safflorolja har ännu längre torktid.
I oljefärger har zinkvitt en tendens att bli skört och spricka efter en tid, till exempel om en tavelduk rullas.[4]
Övriga egenskaper
- Zinkvitt (zinkoxid) motverkar mögelangrepp.[5]
- Zinkvitt förtvålas tillsammans med reaktiva torkande oljor, och har därför använts som tillsats i målarfärger med titanvitt för att göra färgfilmen tät, elastisk och mer väderbeständig. I större koncentrationer tenderar förtvålningen däremot snarare göra målarfärg skör och sprickbenägen.[4]
- Zinkvitt har konserverande egenskaper både för färgen och underlaget.
- Zinkvitt i kombination med konsistensfett används även till att smörja utsatta delar, t.ex. lastluckor på fartyg.
Källor
- Gottfrid Kallstenius: Handbok i oljemålning, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1915
Noter
- ^ The Color of Art Pigment Database: Pigment White artiscreation.com, David Myers. Läst 7 april 2016.
- ^ Fridell Anter, Karin; Wannfors, Henrik (2015). Så målade man. Svenskt byggnadsmåleri från senmedeltid till nutid (3). Stockholm: Svensk Byggtjänst. sid. 304
- ^ Shenet [1]
- ^ [a b] Zinc White: Problems in Oil Paint Natural Pigments. Läst 25 maj 2017. Arkiverad 15 juni 2016 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ Zinc oxide Pesticide Properties DataBase, University of Hertfordshire. Läst 27 juni 2017.
Extern länk
- ”Zinc white”. Pigments through the Ages. WebExhibits. http://webexhibits.org/pigments/indiv/overview/zincwhite.html.
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||